Historieskrivning är att blicka tillbaka och att ställa samman händelser som skett. Många anammar historien som segraren berättar. Eller historien som berättas av den som snabbast framför sina argument. Historien och samhället består nu inte enbart av vinnarskallar som vet att fakturera rätt pris för sina produkter och tjänster. Sådana funderingar kommer i rullning när jag läser serieboken United States of Banana. 

Huvudtemat är det lilla osjälvständiga landets förhållande till stormakten som befinner sig på fallrepet. Det lilla landet är Puerto Rico; ett land med knasig nationell status. Landet är varken en självständig nation eller tillhör USA:s samling av delstater. Insprängt finns många andra underteman såsom statspolitik, mellanmänskliga relationer, litteratur och konst. Konsten som vi behöver (åtminstone jag!) för att reflektera över all mänsklig galenskap som leder till allt annat än ökad sämja och samarbetsvilja. I serierutorna återspeglas konstverk av bland andra Botticelli, Magritte, Dali och Escher. För att inte tala om alla referenser till reklam och film. När jag tittar upp från boksidorna skulle jag inte bli förvånad om jag fick se Andy Warhol stiga upp ur sin grav av ren avundsjuka.                                                                                                                                   

Handlingen förs framåt av det välgörande samtalet. Det där samtalet som gör att du känner dig sedd, lyssnad på och helad. En av huvudfigurerna är Gianna Braschi själv. Hennes samtalspartners är Zarathustra, Hamlet och Segismundo. Ja, även Frihetsgudinnan som står i vattnet utanför Manhattan är en viktig rollfigur. Alla är profeter och förutspår det som ska hända. De samtalar om människors brister och marknadsmekanismer som förutsätter under- och överordning. De är beroende av varandra som goda vänner och fasar för framtiden – och ändå inte.  

För mig är konstellationen fullständigt osannolik. Men ack så lekfull. Den apokalyptiska undertonen är given men de många återspeglade klassiska konstverken i serierutorna framkallar en tsunami av lyckohormoner i min hjärna. Allkonstverket – ja, jag vill hävda att den här grafiska romanen är ett allkonstverk – ger mig lust att lära mig mer om världen vi lever i och vilka som bor här. Ena stunden slås jag av hur lite jag känner till om ön Puerto Rico. Jag kan inte med säkerhet identifiera ön bland de många öarna i Karibiska havet. Men i nästa stund uppstår varm igenkänning i mig när jag betraktar en serieruta med David Bowies skivomslag till Diamond Dogs. Donald Trump svischar förbi ett par gånger men får egentligen inget inflytande. — Puh! — Däremot refereras det flera gånger till lögnerna och det grymma händelseförloppet som utgör byggstenarna i Hamlet-dramat. Främmande? Nej, inte alls. Egentligen kunde allt yttrats av dig, din granne eller någon du träffat för länge sedan. 

Många serierutor står på egna ben som gestaltningar av filosofiska betraktelser. Ibland serverar de politiska spådomar, som här:

Jag ställs inför begripligheter och obegripligheter om vartannat och tycker om berusningen som uppstår när jag vistas i Braschis och Lindengrens värld. Ingenting är perfekt och kan aldrig heller bli perfekt. Vad den ena ser som en möjlighet är för den andra en frihetsinskränkning. Sannare än så kan ingen skildring bli.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Postsanning är prefascism”
• Burma – bortglömt land, bortglömd kamp
• Du går icke ensam

Jag såg sällan min farbror utom vid måltiderna; men trots att hans vanor gäckade mig kände jag att han iakttog varje steg jag tog, och att han förfogade över metoder som gav honom kännedom om allt jag gjorde och tänkte.

Itchell Colquhoun (1906-1988) var en surrealistisk konstnär, författare och magiker. Så står det på bokens baksida och dessa tre ledstjärnor är också det som tydligast lyser i berättelsen. Surrealismen i de ingående beskrivningarna, skrivarkärleken i det makliga berättartempot och så de hela tiden totalmagiska undertonernas närvaro. Texten är lugn, vilande på en enkel bashistoria som egentligen påminner väldigt mycket om H P Lovecrafts mest poetiska noveller med en figur som kommer till en plats, finner den vara skrämmande och sedan gör figuren och platsen upp.

Men Hermogenes gås är mycket mer hisnande i sina skeenden om man nu ska dra paralleller till den gode Lovecraft. Den vackert beskrivna ön är liksom omöjlig att få ett grepp om. Ibland är den liten, ibland är den stor. Ibland är ön klippig, ibland är ön skogsbevuxen och ibland är ön en vulkan. Ibland är ön ensam och ibland är det en hel ögrupp. På samma sätt svänger livet på ön: den är folktom men ändå befolkad. Hus är små på utsidan och enorma på insidan. Inget är riktigt klart uttalat. Det är passande i sin underlighet då det skapar en mottaglighet hos läsaren.

- I denna bok kan nog vad som helst hända, tänkte jag och sedan hände också vad som helst.

Det är också ett fiffigt grepp av Colquhoun att låta berättelsen vara så vagt och fritt skriven då det tillåter henne att ta krumsprång i form av små fantastiska sidoberättelser, utan att det känns speciellt spretigt.

Boken stora svaghet är att det hänvisas till en hel del andra böcker och målningar av ockult karaktär, vilka jag måste erkänna mig inte vara helt bekanta med. Därför har kanske också en del av bokens djupare innebörd gått mig förlorad. Det är i sanning en förarglighet var gång man dyker på sådana ting i skönlitterära böcker. Jag vill också risa det att boken, om än den var oemotståndlig på många sätt, faktiskt lämnade mig med mer än lovligt många frågetecken där det borde vara utropstecken.

En del av kvardröjande frågetecken rätas ut i Niklas Nenzéns fina efterskrift där han i fakta och tanke går djupare ner i denna mystiska kvinnas liv, bok och konstnärskap. Det är inte förrän då som en del av de bokboende hemligheterna i Hermogenes gås helt gör sig begripliga.

Boken är absolut speciell. Utan tvekan en av de mest egendomliga böcker jag läst och jag kommer återkomma till Hermogenes gås flera gånger och till Ithell Colquhoun likaså. Inte minst hennes fenomenala måleri lockar till fördjupning. Bredvid Salvador Dali tyckes hon vara en av de vassaste inom surrealismen. Ett exemplar av hennes målerikonst återfinns förövrigt som bokens omslagsbild, där man i en och samma målning ser inte mindre än 4 motiv, om man blott söker en stund. Skylla heter den vackra tavlan från 1938. Hur utsökt representerar inte tavlan Ithell Colquhouns magiska saga – den kan man nämligen också läsa på en mängd olika sätt.

Similar Posts:

• Syfilitiska män i mängder
• Konstnären, poeten, och det mystiska konstverket
• Kreativt och lärorikt
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• En plot twist som är värd hypen

Att Lorca var en stor poet gjorde honom inte till en mindre stor dramatiker. Tvärtom. Både Publiken och Så går fem år genomsyras av hans lyrik och gör manusen till läsupplevelser, inte bara som dramatik betraktat, utan också – och kanske framförallt – betraktat som vilken text som helst.

Publiken har kommit att bli betydelsefull då man gärna pratar om pjäsens homosexuella tematik. För mig är ett av textens teman snarare sexuella tabun i allmänhet. En större genomgående tematik i pjäsen rör teatern som konst kontra teatern som kommersialism och framförallt – vilket framgår av titeln – vilken roll publiken har eller kan ha. Förutom temat sexualitet (som ofta framhålls som det centrala hos Lorca i nutidens läsningar) ägnade han sitt liv åt att försöka förändra en teater som han tyckte förlorat sin auktoritet, och som han ansåg blivit för stel i sitt reproducerande av gamla klassiker. Detta tycker jag är mycket mer intressant då Lorca diskuterade exakt samma sak som man runtom i världen fortfarande diskuterar inom teater. En dramatiker som idag, 80 år senare, själv betraktas som författare till klassiska verk.

För en skrivande person är manusen inspirerande eftersom allting kan få liv i Lorcas pjäser. En balettdräkt kan i Publiken få liv och kommentera det vi läser eller ser på scen, liksom en provdocka kan sörja ödet att inte få lämna över brudklänningen till någon brud i Så går fem år. Manusen är frigörande både som läsupplevelse och inspiration på grund av Lorcas mästerligt lyriska ton och på grund av den surrealistiska rörelse som låg för tiden de är skrivna i.

Kanske dyker det just därför upp ett problem med översättningen till denna antologi. Den känns alldeles för ordagrann och gör att dubbeltydningar, anspelningar och tolkningar som Lorca hade i åtanke går förlorade. Ett av några exempel på det är i Publiken där det i denna översättning talas om att man öppnat en ”utomhusteater” när ett bättre val för texten och den diskussion Lorca ägnade sitt liv åt skulle kunna vara att man öppnat en ”teater i fria luften” (kontra en teater under sanden). På samma sätt nämner man i pjäsen att ”man har uppfunnit sängen för att man skall kunna sova med hästar” när en mer passande replik för hela dramat och dess sexuella tematik skulle vara ”det har uppfunnits en säng där man kan ligga med hästar”.

Similar Posts:

• New York i en poet
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: teater
• Strax innan rampljuset
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.