Egentligen hade Små krig kunnat vara en hyfsad bok, den bärande berättelsen är liksom inte dålig. Men författarens sätt att berätta och hennes sätt att skriva och beskriva gör att jag inte riktigt kan fokusera på själva historien, det är för mycket sliskigt och moraliserande dravel i vägen. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka; varför kunde inte Små krig varit en film? Då hade jag sluppit ignorera texten för att komma åt den berättelse jag faktiskt tycker är läsvärd.

Tänk er en bra regissör och hyfsade skådisar. Några som kunde tona ner det där Hollywoodaktiga som är i boken och bara satsa på att förmedla den historia som faktiskt finns där, värd att berätta.

Om Små krig hade varit en film hade man till exempel kunnat strippa bort alla onödiga utläggningar som enbart syftar till att bekräfta författarens moraliska poänger och istället fått fram en stomme bygga en enkel och snygg film på.

Om Små krig hade varit en film hade man med hjälp av skådespelarna kunnat fylla ut de stereotypa och fyrkantiga karaktärerna med nyanser och liv. Då hade man kunnat undersöker varför någon överger sin övertygelse istället för att enbart peka på att den som överger sin moral blir depraverad och dömd att gå under.

Istället för Sadie Jones enerverande språk hade man kunnat ha ett vackert foto, som på ett ingående sätt studerar den perfekta familjens sammanfall, samtidigt som man väver samman det med filmsekvenser på konfliktens upptrappning.

Ja, tänk om Små krig hade varit film, vad trevligt det hade kunnat bli.

Similar Posts:

• ”Denna fantastiska debut är fullständigt övertygande i sin tonsäkerhet [...]”
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Regisserad av Bresson, sommaren 1965
• Explosiv manlig besvikelse (igen)
• Den pikanta amerikanska berättarstilen

Missförstå mig inte, jag tyckte om Den utstötte, det var en bra bok. Men var det ”en gripande kärlekshistoria”? Nja, inte särskilt. En gripande kärlekshistorias grund ligger i vilka det är som är huvudpersoner i den. I Den utstötte är det en missförstådd pojke som växt upp under jobbiga omständigheter och en flicka som också haft sina problem i livet och som ser det vackra, goda och speciella i pojken. Inte jättegripande, man har ju läst/sett/hört det förr.

Var det en ”insiktsfull debut”? Ja, kanske. Jag vet inte. Premissen är inte särskilt originell. Det handlar om en konstig pojke som växer upp i ett förortsområde i England – och ja, eftersom det är en villaförort så förtrycker alla sina känslor och höjer eldgaffeln när någon som är annorlunda kommer in i bilden. I det här fallet – pojken. Pojken har en mamma som älskar honom och en pappa som inte riktigt bryr sig. Mamman dör, pojken blir ledsen, pappan skaffar en ny fruga. Men, nu börjar också pappan att leva det hemska förortslivet och pojken reagerar genom att bli riktigt emo – han super, slåss, skär sig och är för det mesta tyst. Jag vet inte var det ”insiktsfulla” i detta ligger? Folk-i-förorter-är-onda-och-accepterar-bara-normen-historien kräver inte en insiktsfull författare, det kräver en författare som har läst några böcker och sett lite på TV och kanske någon film. Vips så får du veta att förorterna, det är minsann västvärldens helvete där ingen är lycklig.

Nej, nu är jag överdrivet elak. Och min text säger inte särskilt mycket om boken. Det är en helt okej bok. Lite ooriginell, lite banal med ett lite svulsigt språk. Men det är rätt så spännande att följa den konstige pojkens öde. Jag önskar bara att jag hade fått göra det på mina egna villkor, utan att ha en massa förutfattade meningar. Från och med nu ska jag tvinga människorna i min omgivning att klä mina böcker innan jag får se dem. Så att jag kan få ha min läsupplevelse i fred.

Similar Posts:

• Vad trevligt det vore
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Tunnelmörker
• Svidande satir och svindlande saga
• Fullständig backup i bakfickan