Lizette Edfeldt "Brännmärkt"

Katze Collmar — Wed, 31 Jan 2018 23:00:36 +0000

Brännmärkt är en ny dystopisk roman för ungdomar, men om någon tänkte att den bara är ytterligare en i högen av medelmåttiga dystopier som getts ut de senaste åren, så har hen väldigt fel. Det går inte riktigt att förneka att dystopier är det nya svarta i ungdomslitteraturen, och därmed tar popularitetskronan från vampyrromanen, men även om Brännmärkt delar många egenskaper med en ”vanlig” dystopi, så sticker den ut.

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.

S.J. Kincaid "Diabolic"

Katze Collmar — Mon, 16 Jan 2017 23:00:31 +0000

Diabolic är berättelsen om diabolen Nemesis, som är personlig livvakt åt Sidonia, dottern till en galaktisk senator. Diaboler är människoliknande varelser, men framavlade under grymma omständigheter och manipulerade till att vara brutala mördare, alltid redo att döda för sin ägares säkerhet. Det man får se från Nemesis uppväxt är plågsamt att läsa, och drar tankarna till de vidriga förhållandena kamphundar tvingas leva och slåss i. Diabolic är en brutal berättelse, och Nemesis bakgrundshistoria är bara början.

Kanske märker ni redan här att S.J. Kincaid har en tendens att dra åt det svartvita och övertydliga. Det hade nog gått att hitta ett mer originellt namn på en diabol än ”Nemesis”, och att kalla den galaktiska eliten för ”Grandokratin” och de fattiga massorna för ”opulensen” ger mig en känsla av att författaren tror att hon är lite smartare än hon egentligen är. Ordvalet är ju dessutom lite besynnerligt eftersom ”opulens” visserligen handlar om överflöd, men som regel avser positivt sådant: rikedom; yppighet.

En av ljusglimtarna i boken är Sidonia, som även fast hon äger Nemesis vägrar behandla henne som en ägodel eller slav. Nemesis är programmerad till att avguda Sidonia, i alla fall i början, men Sidonia älskar Nemesis uppriktigt och totalt. När diaboler efter några år förbjuds och ska kasseras som förbrukade ägodelar, vägrar Sidonia lyda och lyckas övertala sina föräldrar till att skona Nemesis liv. De där lyckliga åren med Sidonia invaggar både Nemesis och läsaren i falsk trygghet: man hinner förtränga den inledande brutaliteten och vänja sig vid aningen mindre blodspillan. När Sidonias pappa sprider vetenskapliga texter till Opulensen anklagas han av den djupt religiösa och vetenskapsfientliga Grandokratin för förräderi, och hamnar i onåd hos den galaktiska kejsaren. För att hindra senatorn från att fortsätta sprida ”hädiska irrläror” (fast mest för att plåga honom) beordrar kejsaren att Sidonia ska skickas till det kejserliga hovet och hållas som politisk gisslan. I smyg utarbetar Sidonias mamma och Nemesis en plan där Nemesis utger sig för att vara Sidonia för att rädda Sidonia från den sadistiske kejsaren.

Det fortsätter i en rasande fart därifrån. Politiska intriger, galenskap och lönnmord avlöser varandra i ett tempo som skulle få den mest intrigerande, hänsynslösa, och arvingemördande romerska kejsare att bli grön av avund. Det är en genomgående spännande berättelse som lyckas med att inte vara förutsägbar. Min största invändning är att Diabolic är onödigt brutal. De många scenerna med djurplågeri blir jag tvungen att skumma, och det blir lite tröttsamt i längden. Jag förstår att våldet fyller en funktion berättarmässigt, men när de flesta karaktärer blir brutalt mördade två meningar efter att de introducerats i boken så hinner man inte riktigt börja bry sig. Det blir bara blodigt. Å andra sidan har ju Game of Thrones visat att bestialisk brutalitet säljer, så S.J. Kincaid kanske är något på spåren.

Något som stör mig mer som en lite irriterande klåda genom boken är följande: Tekniskt sett utspelar sig nästan hela boken i rymden. Personerna i boken pratar mycket och ofta om skillnaden mellan Grandokratin (den styrande klassen) och Opulensen (den stora massan), och en av de stora skillnaderna är att de med pengar bor på stora rymdstationer eller rymdskepp, medan de utan pengar bor på planeter. Det känns ologiskt – livet på en rymdstation borde väl knappast vara överdrivet bekvämt? Men Grandokratins rymdstationer är så enorma och teknologiskt avancerade att de mer liknar palats, och har inga av de svårigheter som man tänker sig att ett liv i rymden skulle innebära. Det påpekas ofta att det är jättestor skillnad mellan rymdliv och planetliv, men det visas sällan hur skillnaden ter sig. När jag halvvägs genom boken fick veta i förbifarten att Nemesis aldrig varit på en planet, blev jag förvirrad och fick bläddra tillbaka eftersom jag hade förutsatt att herrgården hon bott på med Sidonia befann sig på en planet. Det är inte livsviktigt för handlingen, men jag tycker det visar på ett lite slarvigt världsbyggande. Det räcker inte att författaren säger att vi är i rymden, som läsare behöver vi få se det med egna ögon. Jag blir frustrerad när jag ständigt får höra om de hisnande skillnaderna i levnadsvillkor, istället för att helt enkelt bli visad dem och få avgöra själv.

Diabolic har dock tydliga styrkor också: förutom att det är spännande och hela tiden får en att vilja läsa ”bara en sida till”, så är huvudkaraktärerna ovanligt välskrivna. S.J. Kincaid har med Sidonia lyckats skapa en genomgående god och älskvärd karaktär, som trots det aldrig blir tråkig eller överdrivet helgonlik. Hennes kärlek till Nemesis, som själv också genomgår en karaktärsutveckling som heter duga, är så uppriktig och ärlig att jag, på riktigt, blir lite tårögd. Vill du läsa om kärlek som faktiskt övervinner alla hinder, skippa kärleksromanerna och läs Diabolic istället.

dagensbok.com » S.J. Kincaid

Lizette Edfeldt "Brännmärkt"

Similar Posts:

S.J. Kincaid "Diabolic"

Similar Posts: