I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• En frisk, skön galenskap
• Stillsamt överskridande noveller

”Jag är nästan osunt ointresserad av isbjörn. Jag vill bara komma fram till Vitön”

Det är tråkigt att Bea Uusma skrivit en bok om S. A. Andrées polarexpedition. Hon borde ha skrivit flera, så att jag hade kunnat beställa hem hela röset och plöjt polarexpedition nu när den första snön lägger sig över Sverige. Jag är övertygad om att hon kommer att skriva flera och jag är avundsjuk på den framtida versionen av mig själv som kommer få läsa dessa böcker.

Just denna bok handlar nästan uteslutande om de tre absurt dåligt förberedda män som åker iväg till en vit fläck på kartan utan tidigare erfarenheter av liknande situationer. När de räknar fel på något (exempelvis hur länge gasen i deras ballong ska räcka), så är de flera decimaler fel ute. När de ska göra sig av med onödig vikt från slädarna de drar på i isande kyla, så sparar de kravatter och sidensjalar och champagneflaskor. Sen slutar de föra dagbok om dagens händelser och dör oförklarligt hela bunten.

Ungefär hundra år senare på en tråkig fest under 90-talets mitt, så hittar Uusma en bok om expeditionen och blir besatt av att få veta hur de dog.

Att veta hur mycket tid Uusma lagt ner på sin forskning gör den korta koncisa texten om möjligt ännu bättre. Hon är raka motsatsen till de av oss som under skoltiden skrev alldeles för babbliga uppsatser bara för att visa allt vi kunde och allt vi hade läst. Uusma vågar hålla sig kort, på två och en halv sida har hon sammanfattat gåtan som resten av boken handlar om, och hon börjar därefter direkt att försöka besvara den genom att skildra strapatsen från start.

Uusma lyckas skriva en misslyckandets poesi kring något så uttjatat som megalomana män som vill bli sedda som hjältar. Det förekommer människor som pratar med lik, ett älskande par som har operan Lakmé som ”deras sång”, två syskon som skriver ett schlagerbidrag om trikinerna som sägs ha dödat männen. Det är roligt och det är smart.

Vad de skulle uträtta på expeditionen känns oklart, men de var där i vetenskapens namn, fast ingen av dem hade någon vidare vetenskaplig metodik i vad de tog sig för. Även Uusma är skeptisk till syftet med resan, men nämner det som i förbifarten, och jag börjar förstå varför. Ju längre in i boken jag läser så är det uppenbart att boken är ett rop på hjälp. Uusma återkommer ofta till att det kan finnas detaljer i dokumenten som hon missat, något i alla tusentals små detaljer som pekar mot något viktigt, eller mot något oviktigt som i sin tur visar frånvaron av något viktigt. Det känns som att de olika diagrammen och bokens fragmentiserande citerade ur anteckningarna är där för att locka in mig, inte bara som läsare, utan även som en del av Uusmas egen expedition. Det är effektivt, jag tänker flera gånger att jag ska maila henne så fort jag är klar med egna teorier. Men så dyker det upp en förklaring några sidor senare. Hon har tänkt på allt, hon är förmodligen den på jorden som vet mest om det här, ändå är hon rädd att missa något.

I mångt och mycket upprepar hon polarexpeditionen. Både rent bokstavligt när hon åker dit, men också i det att hon inte kan svara på frågan hon får från ett av sina barn: Varför är det så viktigt?

Precis som måleriets symbolism som sades vara konst för konstens egen skull så är forskandet för forskningens skull. Och det räcker mer än väl som anledning när det genomförs på det här sättet.

Det finns dock några svagheter med boken.

Jag är skeptisk till varför det finns en textutgåva och en illustrerad utgåva. Om en vill ge ut en billigare upplaga borde det ha sparats in på papper, bindning, storlek osv. Inte på illustrationer. Texten står visserligen på egna ben till 100% men visst hade det varit roligt att få se några av Strindbergs fotografier, eller bilder från lägret där kropparna hittades, nu när jag vet att det finns en sån bok.

Jag önskar också att hon skrivit mer om forskningsarbetet, när hon gör det är det oerhört engagerande och intressant. Som när hon kör iväg med ett revben till SKL för att hon inte litar på posten, hur hon ordnar finansiering till en egen expedition med eget fartyg, att hon utbildar sig till läkare. Allt detta är bisatser, ingenstans skildras hennes psyke, känslor, tankar på det sätt som hon själv verkar önska att Andrée skildrat sina upplevelser. Vad hade det kostat henne? Vad har hon vunnit? Kanske kommer det en sådan bok om några år. Oavsett vilket så är denna, med eller utan illustrationer, en bok som kommer stå kvar i folks bokhyllor i hundra år, för att kanske tas fram på en tråkig fest och fortsätta fascinera ännu en generation.

Similar Posts:

• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• HeLa historien
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus
• Intressant men väl hastigt och ytligt