Rod Stewarts liv och karriär uppvisar de klassiska ingredienserna hos en verklig framgångssaga, en karriär byggd på stort musikintresse och målmedvetenhet, men också på slumpartade händelser, som ledde honom rätt. Han fick tidigt ett gott råd av sin pappa: för att var nöjd behöver en man tre saker: ett jobb, en sport och en hobby. Detta råd följde han. Jobb: sångare, sport: fotboll och hobby: modelljärnvägsbyggande (här kan man även lägga till konstsamlande). Allt utfört med den allra största passion och hängivenhet. Musiken gjorde honom världsberömd och stormrik, fotbollen gav honom många vänner och fick honom att alltid hålla sig i form och inte gå ned sig i drogträsket, som många andra (han spelar fortfarande i ett lag) och modelljärnvägsbyggandet … ja, det kanske är mer tveksamt. Han berättar i sin bok hur Ruby, en av hans fyra döttrar, efter att ha tittat på hans modelljärnvägsbygge, som han härbärgerar i ett enormt stort rum på vinden i sitt hus i Los Angeles, nyligen påpekade: ”If I didn’t know my dad, I would say the person responsible for this was a psychopath”.

Rod berättar om sitt liv i mestdels kronologisk ordning, från allra första början. Varje kapitel inleds som i en 1800-talsroman: med en liten sammanfattning av vad vi kommer att få veta och lära oss om ”our hero” i det föreliggande kapitlet. I första kapitlet berättas det således om att vår hjälte föddes den 10 januari 1945, i ett sovrum på Archway Road i norra London. Rods pappa var skotte, han hade flyttat till London i sin ungdom och arbetade nu som rörmokare. Han och hans fru hade fyra barn att försörja, och de var mitt uppe i andra världskriget, så Rodericks ankomst var inte direkt planerad. Men han välkomnades ändå mycket varmt. 1962, när Rod var 17 år lyssnade han på Bob Dylans första skiva Bob Dylan. Skivan gjorde ett djupt intryck på honom och han spelade den om och om igen. Han ville själv sjunga och spela dessa sånger. Som 15-åring hade han fått en enklare gitarr av sin pappa, men nu köpte han själv en riktig stålsträngad akustisk gitarr och ett munspel och började öva in Dylans sånger. 1964 anställdes han som bakgrundssångare av bluessångaren Long John Baldry (1941-2005). Rod blev upptäckt av Baldry av en slump. Han såg Rod sitta på en bänk på perrongen vid Twickenham Station i London, spelandes munspel medan han väntade på tåget. Rod har mycket att tacka Long John Baldry för, denne gjorde honom till sångare och artist, därför bär han ett foto av Baldry i sin plånbok och det går inte dag utan att han tänker på honom.

Visst är detta en självbiografi för Rod Stewarts många fans, men den passar även andra, eftersom ju alla självbiografier om musiker alltid förmedlar musikhistoria i en bredare mening. Boken är rik på fotografier och sprängfylld av anekdoter från ett fantastiskt och händelserikt liv, och fylld av hans möten med en massa spännande människor. Att här räkna upp alla personer som passerar revy är ogörligt, de återfinns i bokens utförliga och föredömliga register. Men en person som betytt särskilt mycket är Ronnie Wood, som Rod lärde känna redan 1964. Deras vänskap består än idag.

Varför ger jag då inte den här självbiografin högsta betyg? Kanske för att författaren inte tillräckligt mycket går in och berättar i detalj om själva musiken. Om den kreativa processen finns det dock med en hel del. Rod skrev och skriver själv musik och sångtexter, ofta i samarbete med någon eller några. Den processen verkar i alla fall i början av hans karriär mest ha inträffat i studion strax före en skivinspelning, han arbetade bäst kreativt under press och med en deadline framför sig. Att skriva sånger har alltid varit ganska svårt för honom, medger han. (På senare tid har det dock lossnat, i vår ger han ut en skiva med helt nyskrivet material.) En del saker i hans yrkesliv har till och från känts tråkiga och besvärliga, som just att skriva sånger, men även att spela in skivor, producera, marknadsföra och göra videor. Att däremot uppträda på scen och sjunga har han alltid tyckt om. Att vara sångare i ett rockband är enligt honom ”quite simpy the best job in the world”.

Som bekant har Rod Stewarts liv innehållit mängder av kärleksrelationer med kvinnor, oftast fotomodeller eller skådespelerskor. Om detta berättar han naturligtvis stolt, utförligt och tämligen detaljerat i boken. Han är nu gift med sin tredje fru, Penny Lancaster, och har sammanlagt åtta barn med fem olika kvinnor.

Men helt fri från svåra upplevelser lever ju ingen. År 2000 drabbades han av sköldkörtelcancer, men den upptäcktes tidigt; han blev genast opererad och därmed botad. Operationen medförde att han var tvungen att träna upp sin förmåga att sjunga på nytt, en verklig prövning. Han bekänner stor oro över att han en gång, av åldersskäl, inte längre ska kunna spela fotboll och över att han ska komma att få uppleva att människor inte längre i lika hög grad köper biljetter till hans konserter. Skräcken för ”the empty seat” – att det ska finnas osålda platser på konserter, har han haft till och från under sin karriär.

Sammanfattningsvis verkar Rod Stewart vara en genuint lycklig människa: ”…there is not a day goes by that I don’t wake up and think how lucky I am”, skriver han. Det känns skönt att ta del av en sådan persons liv, som en kontrast till allt elände som omger oss. Och liksom en del andra 68-åringar jobbar han alltså fortfarande, fast inte riktigt av samma skäl som får dessa hans jämnåriga att hålla ut: några tusenlappar extra i månaden att dryga ut pensionen med.

Similar Posts:

• It’s all one song!
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• Musikveckan: The gospel according to…
• En sångare talar ut
• Varm och lågmäld indiepopbiografi

Enligt … har ett stort problem, och det är att den uppenbarligen är skriven inte så mycket för att upplysa som för att sälja. Sälja en bild av bandet som oerhört seriösa musiker som alltid jobbar hårt och som åker på sina dyra turnéer bara för att de älskar att spela så mycket…

När bandmedlemmarna berättar om sina influenser, och hur musiken kom in i deras liv, då lever boken. Där finns en del att hämta för fansen.

Ett annat problem är det stråk av självförhärligande som utmärker medlemmarnas utsagor. Allt är någon annans fel – som att Keith haffades för knarksmuggling – och en oproportioneligt stor del av boken går ut på att snacka skit om Brian Jones. Hur skönt det var när han inte var med i bandet längre eftersom det var så jobbigt att åka på turné och tillbringa flera timmar i sträck i hans sällskap i bilen. Alla är rörande överens om att han var en outhärdlig person som inte bidrog med något och drog ner de andra i skiten. Bekvämt, eftersom han varit död i 30 år och inte kan försvara sig. Och borde de inte lyckats gå vidare nu, så här långt efteråt? Lite småaktigt, kan tyckas.

Den som framstår som mest mänsklig av de ”äkta” stenarna (ja, Ronnie Wood betraktas uppenbarligen fortfarande som en outsider) är Charlie Watts, annars väldigt anonym. Men även där blir det lite lustigt när han först proklamerar att han aldrig varit mycket för droger och alltid gillat bättre att hänga på hotellrummet och sedan 100 sidor senare, berättar om sitt svåra missbruk…

Min favoritdel är när Keith berättar om sin vänskap med Gram Parsons och hur Mick Jagger blev svartsjuk på deras relation …

Bilden av Mick som den stenhårde företagsledaren med outtröttligt intresse för alla detaljer förstärks. Som ett annat berömt kontrollfreak uttryckte det: ”To be the frontman of av million-selling rock band is like being the CEO of a major corporation”. Och visst är det så. Utan Micks sinne för affärer och stenhårda arbetsdisciplin hade Stones inte kunnat fortsätta sälja ut turnéer och dra in mer pengar per år än vad många länder har i BNP utan att ha släppt ett intressant album på decennier. Det är många rockstjärnor som har ett och annat att lära av Sir Mick.

Similar Posts:

• Musikvecka: You can’t always get what you want
• ”… quite simply the best job in the world”
• Pistoler och rosor
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Det började 1970 med en oönskad julklapp

Enligt uppgift från förläggaren har Wood ett utmärkt minne.

Similar Posts:

• Musikveckan: The gospel according to…
• ”… quite simply the best job in the world”