Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling

E.T.A Hoffmann, författaren till de sällsamma historierna, var en mångsysslare. Han kunde skriva berättelser och rita karikatyrer. Han var också litteraturkritiker och inom juridikens värld ägde han aktning. Som ni ser trivdes han i de kreativa domänerna, men för att inte göra mig ovän med någon medger jag att det också inom juridiken krävs en inte liten dos av fantasi. Wistrand knyter förtjänstfullt ihop olika trådar med varandra. Vi förstår snart av vilka Hoffman influerats av och hur de yttre betingelserna under vilka hans verk tillkom såg ut. Förvånad blir jag när jag inser vilka Hoffman bland annat inspirerat: Pjotr Tjajkovskij, Richard Wagner, H.C. Andersen eller varför inte Carl Jonas Love Almqvist.

Tidigt ställs vi inför det inte helt enkla företaget att särskilja rädsla från obehag och framför allt hur det senare ska förstås. För att inte gå vilse vore det kanske enklast att komma underfund med rädslan och dess natur. För mig är rädsla att bli jagad av en division järnrörsförsedda Ungsvenskar med rabies. Hos dem finns varken nåd eller medömkan. Det kan ni väl ändå hålla med om, att det vore något att rädas, även om några av er, sturska som bara den, hade fattat posto – och helt snart stupat. En partiledare skulle senare på frågor svara ”Jag vet inte.”

Vad är då obehag? Jag tänker mig att det är när vi känner igen oss men anar att något inte är som det borde. När vi kliver in i ett rum och ögonblickligen fångar upp spänningar mellan de redan närvarande som strax innan varit inbegripna i ett gräl, eller varför inte när vi förnimmer något vi inte kan sätta fingret på i ett mörkt och dystert kloster.

Vilken berättelse i boken som helst kan användas som gymnasiematerial för att ge studenten en uppfattning om romantiken. I exempelvis berättelsen Automaten framstår det tydligt. Herrarna Ludwig och Ferdinand för med varandra långa utläggningar om musikens väsen. De skydde allt vad automatisk-maskinell framställd ”musik” hette. De ville närma sig musikens inre, så långt som möjligt återskapa de ljud som återfinns i naturen. För att detta ska ske måste det vara en mänsklig hand som hämtar fantasin ur naturen självt, vilket är den mänskliga själen, och för den vidare in i och ut ur instrumentet.

Vetenskapen, ofta psykologin, får klä skott. Vad är vetenskapen om inte ett försök att kalibrera, tygla och systematisera det vi inhämtar med våra sinnen? Vi tänker oss att utan logiken förblir sinnesintryck inexakta och vilseledande. Det vi inte kan förklara logiskt gör oss osäkra och får oss möjligtvis att känna obehag. Om vi stöter på något vi inte förstår lämnar vi det antingen därhän eller tillskriver det en godtycklig mening. Men när denna mening kommer till korta; när man inser dess bristande hållbarhet – vad göra? I Eremiten Serapion ställs detta på sin spets. Känslor och vanföreställningar är för den upplevande lika sanna som något annat.

Det främmande barnet är helt fantastiskt rolig mellan varven, men munterheten blandas med ett vemod som inte går att värja sig emot. Det behöver inte sägas att Hoffmann var en mästare på stämningar och subtila skiftningar i språket som irrar bort en utan att man märker det. En författare vars kvalitéer håller över tid – vi gillar trots allt obehag så länge det är på behörigt avstånd. Å andra sidan är känslan obehag alldeles, alldeles nära.

Att skriva något originellt om en författare som Hoffmann låter sig naturligtvis inte göras. Texter har dissekerats, hans karaktär har diskuterats och människor har obarmhärtigt gått och blivit arbetslösa efter att med den gotiska skräckromantiken som ämne disputerat. Jag lämnar det därhän till förordsskrivaren och andra. Berättelserna av E.T.A Hoffmann förefaller mig emellertid vara väl utvalda och läsningen är understundom myskuslig och sådär trevligt obehaglig som det lätt blir när man läser i fullt dagsljus. Fantasin och uppslagsrikedomen är helt säkert svår att finna annorstädes.

Similar Posts:

• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Sagor för vuxna

2013 utkom en större samling med svenska nyöversättningar av Friedrich Hölderlins dikter. Översättare var då Aris Fioretos. Samlingen utkom på Ersatz förlag och hade titeln Kom nu, eld! På Ersatz hemsida finns en bra och tydlig presentation av Hölderlin, trots att den består av bara några rader. Därför stjäl jag här, eller snarare lånar, från Ersatz och citerar dem:

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem – »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.

I Elisabet Hermodssons bok finns, förutom Hölderlin-översättningar, även hennes egna dagboksblad från 1993. Dessa skrevs under en resa till Tübingen, då hon besökte det tornrum, där Hölderlin bodde från 1807 fram till sin död 1843. Hon besökte också Hölderlinsällskapets bibliotek och vandrade liksom Hölderlin längs floden Neckar. Boken är även (gåtfullt) illustrerad av Hermodsson. Det är känslosamma dagboksblad, skrivna mer som dikter om en betydelsefull resa Hermodsson gjort till Tübingen:

Nu är jag i Tübingen.
Hit har jag varit på väg
länge. Länge varit på väg.
En vandring i sekler och
föreställningar. Jag
föreställer mig Herrn
Dichter Hölderlin stående
i sitt fönster i det gula
tornet vid Neckar.

Jag är själv inte insatt i Hölderlins diktning och känner inte heller till övriga svenska översättningar. Förutom av Fioretos, finns det översättningar av Gösta Oswald (Hyperion) och Erik Blombergs urval dikter. Därför blir det inga jämförelser eller tankar kring översättningar. Istället blir det ett smakprov från Elisabet Hermodssons översättning av inledningen till Hölderlins längsta elegi Bröd och vin från 1800, ett av hans mest kända verk. Första strofen av dikten trycktes och utgavs 1807, men i sin helhet utkom dikten först 1884.

Runt om går staden till ro. Stilla den upplysta gränden
Och med facklor besmyckade rasslar vagnarna bort.
Hem att vila går mänskorna, mätta av dagens fröjder,
Och vinst och förlust balanserar ett klyftigt huvud
Därhemma tillfreds.
[...]
Nu blåser en vind upp, som rör lundarnas toppar,
Se! däruppe hur månen, en bild av vår jord,
Smyger sig fram; den svärmiska, natten är kommen,
Full av stjärnor och föga bekymrad av oss,
Glänser hon, den förunderliga, en främling bland mänskor
Högt över bergskrön frammanad, sorgsen och praktfull.

Elisabet Hermodssons bok är en kärleksförklaring till Friedrich Hölderlin och hans diktning. Han inspirerade henne. Och i sin tur inspirerar hon mig att läsa mer av det Hölderlin skrivit, och även mer av det hon själv skrivit.

Similar Posts:

• Nytänkarna vi tar för givet
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Romantisk rysk klassiker

Romanen utkom anonymt. På titelbladet stod att den var skriven ”By a Gentleman of the University of Oxford”. Före S:t Irvyne hade han 1809 skrivit, och 1810 utgivit, den gotiska romanen Zastrozzi, också den anonymt, på dess titelblad använde han sig bara av sina initialer: P.B.S. 1810 utgav han även två diktsamlingar anonymt: Original Poetry by Victor And Cazire (publicerad i september 1810) och Posthumous Fragments of Margret Nicholson (publicerad i november 1810). Till Shelleys allra första verk hör också pamfletten The Necessity of Atheism, utgiven 1811. Pamfletten mottogs av universitetsledningen i Oxford med stor upprördhet och den 25 mars 1811 blev Shelley relegerad från universitetet.

Långt senare skulle Percy Bysshe Shelley som bekant skriva in sig i litteraturhistorien, som tillhörande de största i den andra generationen av brittiska romantiska poeter och som en av de mest framstående lyrikerna någonsin på det engelska språket.

Det är första gången S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans översätts till svenska. Just Shelleys skönlitterära prosa har aldrig tidigare översatts till svenska. Ibland måste det gå mer än 200 år innan något händer!

Romanen är en så kallad gotisk skräckroman. Översättaren KG Johansson har skrivit ett efterord till romanen, där han bland annat berättar om Shelley och om bokens samtida mottagande. Han påpekar att romanen ser ut att ha tolv kapitel, markerade med romerska bokstäver, men två av kapitlen saknas helt i boken: kapitel V och VI, och de skrevs förmodligen aldrig. Det är en märklig och ovanlig roman på fler sätt än så. Här och var i den dyker det upp längre dikter och sånger, som berättelsens huvudpersoner skriver eller sjunger, och det finns, som Johansson skriver, ”enorma hål i handlingen”. Läsaren får inte svar på alla sina frågor om huvudpersonernas bakgrund och vidare öden. Slutet är obegripligt. Ja, det stämmer verkligen. Dessutom har författaren på några ställen utelämnat ord i repliker och ersatt med streck; det är väl meningen att läsaren ska gissa sig till vad som sägs.

Det som är bäst med boken är de våldsamt starka känslor som den uttrycker, som i en saga eller i en operaföreställning, helt enligt den gotiska fiktionens koncept. Här finns kärlek bortom förnuftet, ohyggliga kval, onda och fula förbrytare – rövare, unga undersköna vackra kvinnor, unga lidande män med dunkelt förflutet, gamla slott, mord, död och övernaturligheter och ett pendlande mellan känslornas ytterligheter i svartsjuka, hämnd, sorg, lycka, leda, passion, kärlek och hat. Människorna är fyllda av tunga, bittra minnen och samvetskval. Men mitt i läsandet om alla dessa sönderslitande, vansinniga passioner som utspelas mellan människor, kommer jag på mig själv med att tycka allra bäst om att läsa om det som utspelas i naturen. Det som händer i naturen kommer till uttryck på ett kraftfullt, dramatiskt och stämningsfullt sätt och månen, en av romantikens klassiska ingredienser, får ofta vara med och lysa. Dessutom utspelar sig bokens handling oftast under kväll och natt, vilket underlättar för författaren att ingjuta skräck i läsaren. I romanens början är det midnatt och åskoväder och Shelley inleder boken så här:

Röda åskmoln, burna på midnattsvindens virvlande vingar, drev i ojämna kast över månens blodröda rundel; åskans tilltagande raseri suckade genom förkrympta buskage, som böjde sig inför det våldsamma anfallet och kröp ihop mot klipporna där de växte; över himlens svarta valv draperade sig ljuset från blå blixtar; ljungeldarna spelade mot granitsluttningarna och visade i bländande ögonblick Alpernas skrämmande sceneri, där gigantiska och förvridna krön, röda under månens beständiga ljus, korsades av stormmolnens svarta och böljande fragment. Regnet började falla i stora droppar medan åskskrällarna dundrade starkare och mer öronbedövande och fick bergens toppar att skälva tills den utdragna striden, ekande från grotta till grotta, dog ut i otydligt mumlande längs den långa bergskedjan

Romanens huvudperson, en ung man vid namn Wolfstein, står utomhus mitt i åskovädret och plågas av förtvivlan, och slutligen sjunker han ner på bergets klippor. Beskrivningen av vad som händer i naturen fortsätter senare:

Men stormen vrålade vidare, ännu mer upprört, utan att bry sig om den desperate Wolfstein. De kämpande elementen tycktes i sitt vilda kaos vara på väg att lösa upp själva naturen; rasande blixtar dansade med skrämmande våld över bergen, samlade ännu mer ohygglig styrka och skilde gigantiska klippblock från deras annars eviga fundament; bergmassorna vräkte sig, med larm som överträffade de kreverande åskskrällarna, mot dalen nedanför.

Att läsa gamla texter, skrivna under en helt annan tidsepok än vår, är alltid fascinerande. Tankarna flyter ofta iväg från själva handlingen till funderingar över det skrivnas uppkomst. Var skrev författaren? Hur såg det ut runt omkring? I vilken sorts ljus? Vad hände runt omkring? Med vilken typ av penna skrev (i detta fall) han, på vad för sorts papper? Och som i detta fall: hur kändes det att leva i det engelska samhället under det tidiga 1800-talet? Vad pratade man om? Vad engagerade mest politiskt? Många frågor att förlora sig i, oräkneliga tidsresor att göra, väldigt mycket att lära sig, under läsningen av äldre litteratur.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• En tidlös tragedi
• … att ställa sig som galen
• Totalt jävla mörker
• Sagor för barn, och för dem som inte är det