Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.

Similar Posts:

• När djävulsvinden blåser
• Underskatta inte en gammal dam!
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm
• Downton Abbey möter Agatha Christie