Förordet är undertecknat av Millard Nullings, som läsare av Ransom Riggs tidigare böcker kommer känna igen som den vansinnigt intellektuelle, men också helt osynlige, pojken från berättelserna om Miss Peregrines besynnerliga barn. Detaljer som den här gör mig alltid förtjust – jag älskar att hitta kopplingar mellan böcker jag läser.

Själva boken är utformad som en samling noveller, där varje berättelse känns som en blandning av folksaga, vandringssägen, och sedelärande berättelse. Den inledande novellen, De förträffliga kannibalerna, är en klassisk sedelärande berättelse på temat girighet, och den är också brutal på det där sättet som sagor för barn var på mina mor- och farföräldrars tid.

Den första ymbrynen är en slags bakgrundsberättelse till böckerna om Miss Peregrine, och förklarar hur tidslooparna som besynnerliga numer oftast lever i uppstod. Att den första ymbrynen inte var en kvinna som kunde förvandlas till fågel, utan en fågel som kunde förvandlas till kvinna, är en himla fin detalj.

Besynnerliga berättelser är vackert illustrerad av Andrew Davidson, och enligt försättsbladet ”noggrant korrekturläst av Patricia Panopticots två huvuden och fem ögon”. Det är en besynnerlig och ovanligt mysig bok som förtjänar en plats i bokhyllan hos alla som är nyfikna på en udda värld alldeles i utkanten av vår egen.

Similar Posts:

• Burtonsk besynnerlighet bäddar för sömnlöshet
• Besynnerlighetens storslagna final
• Magiska berättelser
• Sagor för vuxna
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling

När jag läser fantasy eller böcker med övernaturliga inslag är trovärdigheten och samhällsbygget kring berättelsen den mest avgörande faktorn. Så länge berättelsen är realistisk i den värld som den utspelar sig i kan den vara hur skruvad eller magisk som helst. Det jag har gillat allra mest med böckerna om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn är just trovärdigheten. Att dessa barn har levt i hundratals år, att de alla har varsin förmåga och att de hotas av tomgastar och väsen är en självklarhet för att det finns en bakgrundsberättelse om besynnerlighetens historia. När allt ska få en uppgörelse i den här sista boken Själarnas bibliotek får just historien en avgörande del.

I de två första böckerna i serien är en av de parallella tiderna åren kring andra världskriget, vilket ger ett extra berättarperspektiv till den utsatthet som de besynnerliga barnen med sina udda förmågor lever med. I den sista boken har berättelsens nu flyttats till sent 1600-tal i London och den absolut fattigaste och smutsigaste platsen Devil’s Acre. Det är dit som Väsendena har fört Jacob och Emmas vänner och nu måste de befria dem och rädda hela besynnerligheten.

För att hänga med i berättelsen om hur Jacob och Emma ska försöka rädda hela besynnerligheten måste en som läsare vara väl uppdaterad på hur besynnerligheten är uppbygd och på terminologin kring dem. Det ställer krav på läsaren, men gör läsupplevelsen så mycket starkare. Som tur är finns det en ordlista inledningsvis för den som behöver friska upp sitt minne. Det är ett måste att läsa böckerna i rätt ordning.

Precis som de tidigare böckerna är Själarnas bibliotek illustrerad med fotografier av besynnerligheten. Även om böckerna hade varit lika välskrivna och läsvärda utan dem, ger fotografierna boken det där lilla extra som är så svårt att fånga och förändrar allt. Så här beskriver Ransom Riggs det själv:
”Bilderna som finns med i denna bok är autentiska, upphittade gamla fotografier, och med undantag för en handfull som har genomgått digital efterbehandling är de obearbetade. De har samlats med stor omsorg under många år – hittats på loppmarknader, mässor för gamla pappersprodukter och, ännu oftare, i arkiv tillhörande betydligt mer erfarna fotosamlare än jag och som hade vänligheten att skiljas från några av sina besynnerligaste skatter för att hjälpa till att skapa denna bok.”

Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa dåtida personer som finns porträtterade på bilderna och att jag önskar att de fått veta att de en dag skulle få mer eller mindre framträdande roller i en bokserie som denna.

Det är ett storslaget slut med en sista strid för besynnerlighetens överlevnad och mycket av läsningen fram till den striden fungerar som en lång transport dit. Många sidospår och bihandlingar skulle kunna strykas på vägen fram – men då hade det inte blivit tre böcker. Kanske skulle tätheten och magin i berättelsen om Miss Peregrines besynnerliga barn ha vunnit på om det bara blivit två böcker. Men mycket av magin i bokserier ligger också i att de är just tre. Hursomhelst så har jag trevligt under tiden som jag transporterar mig fram till slutstriden. Att det definitiva slutet därefter är vansinnigt tillrättalagt och städar upp de trådar som fortfarande ligger lösa vansinnigt snabbt och enkelt är jag beredd att förlåta i tacksamhet för alla de tidigare skrivna sidorna.

Similar Posts:

• Förtjusande besynnerliga sagor
• Burtonsk besynnerlighet bäddar för sömnlöshet
• Kära Lara Jean
• När änglarna faller
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt

Så blir farfar Portman konstigare och konstigare. Han har hemmet fullt av vapen. Helt paranoid. En dag ringer han till Jacob. Jacob åker hem till honom, och får se sin farfar dö. Den traumatiska upplevelsen resulterar i mardrömmar, frågor, mystiska gåtor och en längtan efter att förstå vad farfaderns alla sagor egentligen handlade om.

Jag trodde att jag hade lovat mig själv att inte läsa läskiga böcker innan jag ska somna. Särskilt inte läskiga ungdomsböcker. Jag vet inte varför, men läskiga ungdomsböcker skrämmer mig mer än vuxenrysare. Och det blir bara värre med åren. Jacobs mardrömmar ger mig mardrömmar.

För att få bukt med de hemska drömmarna blir Jacob av sin psykiater rekommenderad att söka upp farfaderns förflutna. Så Jacob åker med sin pappa, från den glättiga, rika, amerikanska tillvaron, till en ödslig walesisk ö utan telefon och internet. Här hittar han, bland ruiner, fårskit och sunkiga pubar, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Och här upptäcker han att farfar Portmans sagor var mer än bara sagor.

Det första jag funderar på under läsningen är beskrivningen av den vanliga, normala, amerikanska samhället. Det finns en viss samhällskritik i Riggs beskrivning av ett riktigt samhälle där tonårspojkar springer runt med vapen (på riktigt) och där psykiatrin består av pillermatning.

Så snart det vanliga samhället lämnas blir jag alldeles överväldigad av Tim Burton-känsla. Vi känner igen motivet: ung, amerikansk kille, vars liv har allt men saknar mening, upptäcker mystiska saker på en ödslig, europeisk ö, reser runt i tiden, det är lite heterosexuell kärlek över normalitetsgränserna, det är besynnerliga förmågor, det är hotfullt, det är spännande. När jag läser att just Burton vill göra film av boken känns det inte besynnerligt alls.

Jag parallelläser Miss Peregrines hem för besynnerliga barn med kurslitteratur för min uppsats om åldrande och heteronormativitet. Därför tänker jag djupa och analyserande tankar om tid, normalitet och barndom när jag läser Riggs bok. Barnen som bor i Miss Peregrines hem är mellan sjuttio och hundra tjugo år. Men deras kroppar är barns. Alla dessa barn är besynnerliga, de har förmågor som gör dem onormala. Bland annat Sara Ahmed och Judith Halberstam har skrivit om hur (respektabelt) åldrande är något som är performativt, något som görs. Och om hur personer som bryter mot heteronormativa regler, queera personer, kan betraktas som utanför åldrandet, som alltid barnsliga, aldrig vuxna. Det tänker jag på – hur de besynnerliga barnen aldrig får bli vuxna. Men också på hur de, likt Peter Pan, lyckas förbli unga, levande, lekande.

När min bror ser omslaget till boken jag läser säger han: ”Den ser ut som Molly Moon. Eller Harry Potter. Varför finns det så många besynnerliga barn i barnlitteraturen?” Jag har inget svar. Men det är en intressant fråga. Varför vill vi läsa om de besynnerliga, om de föräldralösa, om de ovanliga? Kanske är det så att det i varje normalt barn finns ett besynnerligt, tidlöst, magiskt barn, som är alldeles utstött och trasigt. Igenkänningsfaktor. När jag läser Riggs bok känner jag också att det inuti varje vuxen nog också finns ett litet längtande, ignorerat, kärlekstörstande barn, som vill vara med om äventyr och vänskap, som vill vara utvalt och speciellt.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en sån där bok som kommer bli något av en klassiker i kombinationsgenren spökhistoria-deckare-kärlek-fantasy-roman. En sån bok som man skulle kunna hitta lager på lager av dolda meningar i, som kanske skulle kunna få en egen universitetskurs, som Harry Potter, när alla delarna i serien kommit ut (för ja, cliff hangern i slutet avslöjar fortsättningar). Eller en sån bok som man bara läser för att inte kunna sova om nätterna.

Similar Posts:

• Förtjusande besynnerliga sagor
• Besynnerlighetens storslagna final
• Årets bästa ungdomsböcker 2012
• Relation över gränserna
• Ingen katastrofal historia