Skruva den som Beckman!

Sigrid Nurbo — Tue, 05 Jan 2010 23:00:20 +0000

Erik Beckman (1935–1995) är kanske Sveriges författarmotsvarighet till David Beckham. Ingen kan skruva texten som han! Många av dagens språkmaterialistiska författare har gått i hans skola. Malte Persson, tillika sekreterare i Erik Beckman-sällskapet har i Alla är vi stora romaner samlat artiklar skrivna av – som det verkar – en allt mer omhuldad Erik Beckman. Härom året gav till exempel Norstedts ut hans sju diktsamlingar i en samlingsvolym. För fansen är naturligtvis Alla är vi stora romaner en oemotståndlig samling. Redaktörens ambition är dock att den ska kunna läsas av andra, icke specialintresserade. Ja, hmmmÂ … visst, jag kan gå och se Beckham spela. Vilket lag spelar han i?

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Cecilia Davidsson "Utan pengar, utan bikini"

Rikard Liljenskog — Tue, 20 Sep 2005 23:00:00 +0000

Miljöerna i Cecilia Davidssons novellsamling Utan pengar, utan bikini är vardagens miljöer och de ögonblick som novellerna vävs av är just vardagens händelser. Orden lämnas ute medan kaffebryggaren brygger lagomrostat kaffe någonstans eller överallt i Sverige. ”Vardagens dramatik” har jag hört det kallas utan att kunna sluta fundera på varför just denna vardag, som per definition borde finnas överallt för alla och envar, skulle vara så enastående passande som novellmaterial.

Redan vid novellsamlingens inledande ”Första snön” börjar längtandet efter Tjechov och det på väggen hängande geväret. Men det kommer inget gevär. Bara återhållna ord. Mellan man och kvinna, förälder och barn. Gammal och ung. Jag kommer på mig själv med att längta till kvällens premiär för Paradise Beach – med uttalade pakter, triangeldramer och intriger, långt bort från den händelselöshetens dramatik som präglar den novellsamling jag nu märker mig ha underligt svårt att förhålla mig objektiv till.

Jag vet att just denna blick för vardagens ögonblick och det återhållna språket har renderat Cecilia Davidsson mycken framgång. Och kanske är det just vardagens små mirakler och besvikelser vi behöver uppmärksamma ibland. För att landa och lugna ned oss mitt i ett brusande höghastighetssamhälle. Men särskilt spännande är det ju inte. Jämför man med en senare novellsamling som Vänta på vind så saknar jag i de tidiga noveller den distinkta förmågan att med några få meningar eller stycken skapa overklighet i verkligheten och spänning mitt i vardagens trygghet. Själva avstampet, den kittlande detaljen, saknas. Novellerna tar inte fart utan blir, förlåt uttrycket, hängande i luften.

Ragnar Strömberg skrev för länge sedan en uppskattande recension av Davidssons debutbok En av dessa nätter. Han skrev att hennes texter ”leker med läsarförväntningarna och drar dem vid näsan på ett elegant och mycket underhållande sätt”. Ja, då är jag väl dragen vid näsan. Rånad, men åtminstone rånad med finess, på allt vad läsarförväntningar heter. Ett offer i läsfåtöljen. Vardagsdramatik.

dagensbok.com » Ragnar Strömberg

Skruva den som Beckman!

Similar Posts:

Cecilia Davidsson "Utan pengar, utan bikini"

Similar Posts: