Rachel Kushner "Eldkastarna"

Annika Åström — Mon, 10 Nov 2014 23:00:42 +0000

Bejublad på kultursidorna har den blivit, Rachel Kushners omfångsrika roman om konstvärlden i 70-talets New York. Och det är lätt att förstå varför. Kushner har öga för både detaljer och större sammanhang, hon har ett inkännande sätt att se människor och deras berättelser och hon har ett säreget sätt att förmedla det på, som ger små aha-upplevelser på var och varannan sida. Inte därför att hon säger något revolutionerande nytt om världen – utan snarare för att hon ständigt är så prick på. För trots de färgstarka sammanhang som romanen utspelar sig i – konstvärlden i 70-talets New York och de futuristiska kretsarna i 20-talets Italien – så är hennes karaktärer nog ändå sådär som folk är mest.

Huvudpersonen är den drygt 20-åriga Reno. Hon flyttar till New York för att bli konstnär, och genom en rad tillfälligheter och bekantskaper utmynnar detta i ett projekt där hon ska köra motorcykel genom saltöknen och fotografera sina spår. Land art, konst med landskapet som målarduk. Projektet förverkligas mycket tack vare kontakten med den äldre och mer världsvane Sandro Valera, som blir Renos pojkvän. Han är en redan etablerad konstnär och dessutom son till en italiensk motorcykelfabrikör av märket Moto Valera.

Som allra tätast är de delar av romanen som berättar om Sandros pappa Valera seniors uppväxt i Italien och hur han som ung drabbas på ett högst personligt vis av futurismen – av kärleken till fart, styrka och framåtanda:

Den blänkande metallen på bensintankar, skärmar, förgasarlock, strålkastarringar och fälgar fick det brandgula neonet att studsa över krom och stål och fylla allt – atmosfären och atmosfärens laddning, upprorskänslan – med glödande brandgult. För första gången i sitt liv uppfattade han neonet, och hur det översköljde de blanka maskinerna som stod parkerade under det, som förtrollande. Något smälte samman, en energiöverföring från motorcyklisterna till hans egen själ. Livet är här, tänkte han. Det händer nu.

Men medan hans vänner skriver dikter om motorcyklar, ägnar sig Valera senior istället åt att konstruera dom. Hårdfört och kompromisslöst bygger han upp sitt imperium, med slavarbetare som arbetskraft.

Förutom djupdykningarna i diverse avantgardistiska konstkretsar är Eldkastarna på många sätt en politisk bok. För samtidigt som Sandros familjebakgrund ger Reno möjlighet att fullfölja sitt konstprojekt i USA, innebär det också politiska slitningar som ställs på sin spets i ett kokande Italien där arbetarna till slut tröttnat på att slava åt rika industrimagnater. Sandro, som har tagit avstånd från sin bakgrund och försökt omskapa sig själv, genom att till exempel lägga sig till med en engelsk accent när han beställer mat på italiensk restaurang, konfronteras på nya sätt med sin familjs historia när aktivismen blossar upp och både han och Reno dras in i de politiska händelsernas centrum. Och politiska slitningar blir också personliga slitningar, i ett omöjligt förhållande och i en omöjlig värld där skapandets såväl som kärlekens villkor inte är desamma för män som för kvinnor, eller för fattiga som för rika.

Många olika trådar är det att hålla reda på, många sidoberättelser och livsöden och många hopp i tid och rum. Stundtals rörigt, ofta fascinerande. Kushner sätter ord på mer än vad jag trodde det var möjligt att sätta ord på. Eller så använder hon andra ord än väntat. Färgerna är inte gröna, blå, svarta eller gula utan ormgröna, stencilblå, obsidiansvarta och solnedgångsfärgade. Och på samma ovanliga men träffsäkert enkla sätt formuleras allt från små iakttagelser om mänskligheten i allmänhet till karaktärernas specifika, mer tidsbundna upplevelser.

Vill man se det från den bästa sidan kan man säga att det gör det hela väldigt intressant. Vill man vara mer kritisk kan man säga att det känns ambitiöst på gränsen till pretentiöst. För det gör att texten som helhet känns märkligt tungläst. Jag har faktiskt aldrig varit med om att en bok tagit så lång tid att läsa, stundtals nästan behöva tugga sig igenom. Det här är inte en bok man kan skumläsa – och det är på både gott och ont. Det intressanta och det pretentiösa utesluter aldrig vartannat, och det är väl ganska lyckat som kombination om man skriver en bok om en konstscen som handlar om både yta och djup.

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Lina Arvidsson — Mon, 10 Nov 2014 17:28:35 +0000

I bokhandeln Strand i New York finns det massor av våningar. Förstås, allt är stort i Amerika. Stort, större, störst. Stjärnan på tunnelbanan är Lena Dunham, som visserligen inte blivit så stor om hon inte först skapat Girls, teveserien som är the bohemian chic-version av Sex and the city, med mindre skor, mer lönnfetma. Men ändå! Hon är tunnelbanans, och Strands, stjärna för att hon skrivit en bok. Dagens författare är inte längre svårbegripliga och instängda i sina tornrum, det är bara Bruno K Öijer som kommer undan med det nu för tiden. Nej, de syns och tar plats i det offentliga rummet.

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

dagensbok.com » Rachel Kushner

Rachel Kushner "Eldkastarna"

Similar Posts:

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Similar Posts: