Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Griniga gamla hundar
• Ett liv som hund
• Inget för hundmänniskor
• Hundfrossa som tar sig

Den titeln blev det alltså inte. För det första vore det inte sanningsenligt och för det andra gillar jag inte vara spydig när det kommer till så allvarliga saker som böcker. Om det inte är på sin plats det vill säga. Då är jag gärna spydig men här vore det orättvist då biografin, eller snarare levnadsteckningen, är en högst ödmjuk och oskyldig text. Eller egentligen är det ett ömsom beskrivande ömsom resonerande kring Richard Fords egen barndom och hans föräldrars liv, en slags hybrid mellan biografin och självbiografin. Det är en genre jag aldrig besöker och den här är nog den första av sitt slag som jag ramlat över. En redogörelse för andras liv i bokform har man ju sällan tid för när man har fullt upp med sitt eget.

Richard delar upp boken i två delar. Den första, om fadern, skrevs alldeles nyligen och den andra, om modern, tillkom för många år sedan. Dessa löper igenom varandra vilket framstår vara ofrånkomligt då deras liv i mångt och mycket tycks ha varit ett. Föräldrarna Parker och Edna träffades när de var alldeles unga och levde ett till synes relativt bekymmerfritt liv tillsammans längs utmed vägarna. New Orleans. Memphis. Pensacola. Birmingham. Parker krängde efter bästa förmåga tvättstärkelse för The Faultless Company till allehanda grossistfirmor. Ett typexempel på ett alltför, kan jag tycka, sorgligt upplägg: Kvinnan följer sin man i vått och tort och försakar mer eller mindre omedvetet sin egen kapacitet utanför rollen som sidekick.

Går det att läsa en biografi utan att låta den sträcka ut sig i divanen och fritt berätta sin historia? Blir inte läsaren frestad till vansinne att iklä sig psykologens roll? Femton barnlösa år och vips dyker Richard oväntat upp. Till en början fortsätter det tidigare livet och Richard får följa med på resorna. I längden blir livssituationen dock ohållbar varför de ordnar sig ett hem. Parker är fortsatt borta under veckorna och kommer hem först lagom till helgens inträde. Han är alltså frånvarande men som jag förstår det upplever inte Richard det som något överdrivet negativt. Det blir normaliserat trots att han märker hur det skiljer sig från andra barns situation. Emellertid upplever han känslan av att ha trängt sig in som en kil mellan sina föräldrar. Men, och det tycker jag är sunt, så resonerar han i banor som att det var som det var och det blev som det blev. Han vet näst intill ingenting om deras tidigare liv och kommer så inte få veta även om han skulle kontakta ett legitimerat medium. Var deras liv lyckligare innan han blev till? En fråga som tycks vila över hela boken.

Lycka var det, ja. Mycket idag handlar om att leva ett fullödigt och därmed lyckligt liv. Tvi. Det är svårt att uttala sig om andras liv och huruvida de är lyckliga eller ej. Richards föräldrar anpassade sig till sakernas tillstånd och åtminstone hans far upplevde sig uppnå de saker som förväntades av hans samhällsställning: bil, hus, arbete, vettiga grannar, välansad gräsmatta. Han framställs som en genomsnittlig människa som levde ett lika genomsnittligt liv och verkade nöjd med det. Befriande, tycker jag, att läsa om någon som inte strävade efter något så abstrakt som självförverkligande. Vilket ändå känns som något av omvärlden pådyvlat, påtvingat. Och vad är det ens, det där med att uppfylla sin fulla potential? Är det inte omöjligt eftersom var och en lever och verkar i en kontext som har sina bestämda begränsningar respektive möjligheter? Vissa dispositioner upptäcker vi, andra inte. Så var det med det.

Porträttet av modern är avgjort intressantare och innehåller fler dramatiska händelser. En är rentav tragikomisk och om ni läser får ni upptäcka den själv. Ibland blir det otäckt när det framkommer att fadern var våldsam mot hans mor. Det nämns i förbifarten och betecknas som något rimligt, precis som det faktum att Richard fick sin beskärda del med smörj.

Jag märker att min text om modern blir kortare men jag hoppas det beror på att jag inte vill avslöja för mycket. Genomgående verkar Richard vilja förstå sitt eget liv med sina föräldrar som raster. Men hur stort inflytande har föräldrar överlag på sina barn? Forskningen tvistar därom och mycket pekar på att omvärlden i minst lika hög grad styr: lärare, kompisar, grannens Kujo-liknande jycke.

Biografierna över mina föräldrar, skrivna långt efter det att de gått bort, avslöjar alltså ofrånkomligen tomhet och frånvaro, misslyckanden, skörhet, revor och brister hos mig, en otillräcklighet som själva berättandet kan ha försökt korrigera eller täppa till, men kanske bara öppnat på nytt och lämnat kvar, brister och frånvaro som inget liv eller sanningsenligt berättande helt kan fylla eller dölja. Det accepterar jag att jag får leva med.

Visst får boken mig att reflektera kring min egen uppväxt och mina föräldrars inverkan på hur jag blev som jag blev. Men blev är inte rätt beteckning – jag blir väl ändå fortfarande. Boken rör sig kring en fyra eller femma, men hur betygsätter man någons barndom? ”- Nja, den var inte tillräckligt miserabel, knappast värt mer än en femma!” eller ”- Ja, den var lycklig och trevlig, Gud vilket gott humör jag blir på av att läsa om den”. Boken är i sig inte dålig och i dess alldaglighet ligger en viss charm. Igenkänningsfaktorer trivs jag ofta med.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Att skriva sig själv och andra
• När gränsen överskrids
• En barnskådespelares vittnesmål
• När man skjuter arbetare, och kvinnor