Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• De välfödda stundernas Sverige
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag

Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Skoj. Adam Lundvalls debut är skriven i rannsakande klagan – inspirerad av elegin. Författaren fyller tjugotre i år, pluggar latin på Uppsala Universitet. En klagan. Lo Håkanssons illustrationer skapar en öppen dörr, konstaterar jag och börjar läsa. Men vad händer? En varm känsla av adolescensens charmerande destruktivitet – en lek jag lekt och som många yngre leker. En ung man med en romantiserad avsmak för världen, som moderna akademiker ska ha – och alltid har haft. Jag läser om, läser in, läser bortom – femton gånger, nu räcker det.

Grejen är att jag tror Lundvall skriver i karaktär. Vilket jag inte fattade innan – men vad vill då berättas?

vi minerade våra egna hem
vi förgiftade våra föräldrars mat

vi är oförsvarliga
men jag tänker försvara dig

det är inte för sent för vedergällning
nu bryter vi oss ut

Lite hoppfullt elände. Men en vedergällning för att ”vi” förgiftat våra föräldrars mat? Vem och varför? Är det inte snarare ”våra” föräldrar som förgiftat oss? Om vi nu pratar vedergällning … som satsat på sig själva och därför huggit oss i ryggen? Vedergällningen finns där – tolkar jag in fel i ovanstående så håller jag med. Vedergällning kommer. Annars blir den mot oss själva. Självcentrerad och destruktiv, förfallet. Vilket i så fall blir syftningsfel.

”men det är inte för sent för musik
vi kan bryta oss ut”

Vad jag tycker om i dikt samspelar med vad jag upplever som en brist. Vad saknas? Ja frihet, friheten saknas – en surreal socialrealism driver samlingen framåt; våga släpp elegin, tänker jag – herr poet, och fokusera ett bildspråk som nästan hittar rätt, nästan rätt. Dikterna är bundna av sig själva och tar slut fort, talar inkonsekvens – ja varför? Tillbaka till elegin – en tilltrampad motorled för upplyst manlig klagan. Men har Lundvall fattat livet? Idealpoesin möter realism, kontrasten blir ett brunstigt och ett ibland jäkla ostämt oläte.

Varje dikt har egen titel och av formatet, formen – lite uppstyltat. En resa från hopplöshet till lösaktigheten till hopplöshet igen. Det går bättre i del 2, ”jaget” slutar dricka sprit (nyktert, lite livshopp), en smula lycka – nej … för strax destruktivt igen. Igen och igen om honom. Han och hans, synd om honom.

Skala ned, tänker jag – visst, begåvad diktning, upphöjd gammal fyllo-realism, glorifierat destruktiv och patriarkal. Drogromantik med sarkastisk självironi. Dikter som söker fantastiska bilder men bryts slarvigt och skapar stundtals väl utslitna avslut och läten, röster från, ja – vem? Karaktären är inte från en levande – snarare som en myt om en stackars försupen jäkel till poet, ett världsfrånvänt geni (hur går det ihop, ni skolade — ett världsfrånvänt poetiskt geni?).

Finns där en tanke bakom formen? – ja, förmodligen – inspirationen härleder läsaren till Sextus Propertius och Publius Ovidius Naso, två förkristna poeter, som ofta skrev elegier. Och … Livet är skit, därför drick och drick upp – för livet är skit! Hur hinner karaktären med att vara så Charles Bukowski-försupen, undrar jag, vem är ”jaget”, säg Lundvall, vem?

jag har inte ens råd
att förlänga min prenumeration
på lyrikvännen

så jag har ingenting att läsa på skithuset
eller torka mig med om pappret skulle ta slut
inte vill de ha mina dikter heller

det är inte lätt att vara poet alla gånger

fråga ovidius

Ovanstående är inte helt okej Lundvall. Lite humor om Lyrikvännen – men att fråga Ovidius? Jag har inte ens tänkt tanken att prenumerera på Lyrikvännen, en svindyr tidning ju – och inte vill de publicera mina dikter – men den finns kvar till trots! och publicerar ju andra debuterande poeter. Att torka sig i arslet med något så konstruktivt och sen anse att livet inte är lätt om poeten inte har råd att torka sig i arslet med ett poesimagasin.

Följ då denna kvavt genomtänkta tankegång: Poeten har dåligt med pengar – Lyrikvännen som toapapper – vidare i brist på prenumerationstoapapper ett ego nog att jämföra detta med den landsförvisade förkristna poeten Ovidius.

Brackigt, tramsigt! Och Ovidius vet? Som blev landsförvisad, bort till okänt land och språk – för sin erotiska diktning. Häpnande ostämt reflekterat. En viss skillnad att få slut på toapapper och att bli förvisad från hemland, familj och vänner — som straff för sin diktning, som dog i förvisning. Han ”visste” säkert hur svårt det var, men – vi vet. Ja, här och nu vi vet – poesi är motstånd. Och en accelerator för radikalt nytänkande. Poesin bygger på ordkonstens lustfyllda brott — motstånd mot perspektiv och mot de som inspirerat. Kill your darlings, samtidigt som kill your poets. För vi har evolverat långt sedan Ovidius. Eller? Vad vet jag? Fråga Gunnar Björling, tyvärr död sedan 60-talet.

Och min uppmaning blir istället att, ja – skit i traditionerna, hitta språket – som är begåvat. Alkoholromantik har vi nog av, myter om manliga genier som dränker världsföraktet i rusmedel – ja, fråga Propetius – eller fråga mig. Vad ska jag säga?! Visst är det jobbigt, men behöver du toapapper så köp en dagstidning, kanske mer lämpat som toapapper. Problematisera även rollen som ung manlig akademiker i Uppsala, snart master i Latin.

Som jag antydde i början bör boken vara skriven i karaktär. Som Bellmans ”Ack, du min moder” – Men nu åter plötsligt humoristiskt relevant. Här, varsågod! Ingenting alls – i min samtid av ingenting – läs en lång uttråkad livstid. Vilket redan sagts och skrivits, tyvärr. Behövs det sägas igen?

Jag vill läsa mer Lundvall, mycket mindre och mer. Vissa dikter är lika litterärt givande som andra är slutna slitna slarviga. Men en ödmjuk tanke – min, att ta poesin på allvar. Lek inte postpunkarepoet utan viljan att leka leken framåt, utöver och för det konstruktiva. Visst är det skönt och visst är det enkelt att förhärliga förfallet – men knappast troligt, inte trovärdigt alls.

”men allting kan förändras
det är inte för sent för närhet”

Briljant. Och jag tycker om debutdiktsamlingen. Som fan, stundtals. Jag beundrar vad som inte helt kommer fram, men som är på god väg – visst, punkare – men tänk: Postpunk var grejen för 30 år sedan – och 50 år sedan grejen med tjafset om droger – och tusentals livstider dionysisk rusningsmedel – så vem är karaktären i diktsamlingen? Finns räddning – eller bara jaha till hmm, till jaha och jaså och oj och jaha, vad synd …

I vissa dikter – skönjs en ordkonstnär. I andra – ett språk som behöver mogna. Skala ned och skriv mer! Bryt formen medveten om formerna! Mer experiment Lundvall, men ta konsten på allvar – annars ja – akademiker lär har råd med toapapper, toapapper gör sig gott på latin dessutom – sno från universitetsbiblioteket.

Och läs Lyrikvännen, förkasta inte ”allt” bara för att ”jag!” inte får rum, erbjuds plats. Du självcentrerade dåre till karaktär, tänker jag, som Lundvall gestaltar – och kanske har läsarens reaktion ett konstnärligt syfte. I så fall, bra gjort. Sånt går jag på, och då lägger jag ingen skam i att framstå som idiot.

Tvingad att reagera, tyvärr, tvångstvingad att inte köpa allt. Men vill samtidigt uppmärksamma ett lovande författarskap, och en intressant debut! Nu till nästa. Diktaren får stärka självkänslan i sitt bildspråk, så det får sätta rötter och förankras i egenart. Mer av Lundvall där han trivs, och mindre av litterära idealsmyter; som myten om det manliga geniet med Angst! och sprit och delirium.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Modernismens främsta dikt
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Bland slinkor och gudinnor