Med detta i minnet blev jag mycket nyfiken på Konstiga Sally Diamond av Liz Nugent. Här får vi möta Sally Diamond som är drygt fyrtio år. Hon har bott med sin far som är psykiatriker i många år. När fadern dör efter en tids sjukdom gör Sally som hennes pappa sagt:

När jag dör, släng mig i soptunnan.

Hon förstår inte varför folk förfasas och varför hon hamnar på löpsedlar? Allt hon gjorde var att följa sin pappas sista önskan. Det här blir början på en mörk härva där Sally tvingas till att fundera på sin barndom. Varför har hon inga minnen innan hon blåste ut ljusen på sin sjuårs-tårta? Vem är den mystiska S som skickar henne en nalle som hon instinktivt vet heter Toby och som hon genast bär tätt intill sig?

Allt detta får henne att sakta och med terapeutisk hjälp våga öppna upp sig och våga blicka utåt. Tidigare har hon isolerat sig och de gånger hon tvingats röra sig i det lilla samhället Roscommon på Irland har Sally låtsas vara döv för att slippa konversera med folk. Nu bryts isoleringen och Sally tvingas ha kontakt med släkt och lär även känna nya människor, även om hon är ytterst skeptisk.

Det är en berättelse med fler lager än en tusenbladstårta och det är det som får mig fast. Det avslöjas ständigt nya hemligheter och historien vrider sig och slår kullerbyttor längs vägen. Men det är skickligt uppbyggt så det blir aldrig det minsta kryptiskt även om det kan vara konstigt. Dock hissnar det i mig av alla otäcka händelser som stackars Sally Diamond tvingas upptäcka om sitt liv och sin bakgrund. Det här är en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men när jag var tvungen att göra det så levde den i mig ändå. Så vill ni ha en bok som gnager sig in under skinnet och stannar kvar så är det här ett boktips. Ett extra tips om ni gillar spänning är som sagt att avsätta tid. Men det löser sig. Är en bok bra så är den bra.

PS. Det här är nog årets snyggaste bok rent visuellt. DS.

Similar Posts:

• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Händelser vid vatten
• En opålitlig historia
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Omläsning av en avskydd hustru

Alla gör vi misstag i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.

I ett hörn på internet, närmare bestämt på Instagram finns ett fint sammanhäng där bokälskare skriver om böcker och delar med sig av både litterära betraktelser och tips på böcker att läsa. Här började också Robert Myhreld, författare till Ibland är det alltid samma sak dela med sig av sina anteckningar från sina sex veckor på en allmänpsykiatrisk vårdenhet. Jag hade tur och följde redan hans konto, och fick ta del av anteckningarna allteftersom de publicerades. Därför är det extra roligt att få ta del av de samlade anteckningarna i form av en bok. Det är något speciellt att läsa personliga anteckningar som inte (vad jag vet) var planerade att bli en bok. Det där extra filtret som finns mellan författare och läsare saknas, läsaren bjuds in att läsa direkt från de personliga mobilanteckningarna.

Boken består av kortare och längre fragment av text, anteckningar, dagbok och betraktelser om litteratur och läsande. Läsaren erbjuds följa med in och lära känna den speciella värld som skapas på en sluten psykiatrisk avdelning. Trots det fragmentariska upplägget hänger boken ihop och skapar en helhet, genom de kronologiskt ordnade anteckningarna får läsaren följa med genom vistelsen.

Jag överhör två patienter:
Jag skulle till psykiatrin för att få tillåtelse att åka på semester. I stället fick jag tvångsvård.

Berättelser från en sluten psykiatrisk avdelning tenderar att kunna bli sensationslystna, galenskap är lätt att omvandla till rubriker och dramatik. Det som framträder i Myhrelds bok är dock något annat, det är ett lugn, en inbjudande ton som skapar en familjär och medmänsklig stämning i eländet och kaoset som föranlett deras vistelse på avdelningen. Myhreld ser på sig själv och sina medpatienter både inifrån och utifrån. Bit för bit får läsaren lära känna X, Hawaii och flera andra patienter. De kommer och går igenom berättelsen, vissa får åka hem på permission, andra stannar hela tiden.

X luktade mig på halsen för att ta reda på hur jag mådde. Gränssättning har onekligen sina fördelar, men många överraskningar går man också miste om ifall man är för sträng. Jag tillåter det mesta.

Ibland är det alltid samma sak är en bok som inbjuder till att lära sig mer om sina medmänniskor och de olika tillstånd som kan innebära att man ibland frivilligt, eller ofrivilligt behöver skrivas in på en sluten psykiatrisk avdelning. Författaren delar generöst med sig av sina tankar kring sitt eget mående, om behandlingsmetoder och framtiden. Det öppna, enkla sättet att skriva om bipolär sjukdom och psykiatri skapar öppningar för fler viktiga samtal om stöd, vård och behov. Jag hoppas att boken kommer användas för att öka kunskapen hos både personal, anhöriga och patienter. Och framförallt hos alla de som tror att psykiatrin är en värld som inte berör dem.

Similar Posts:

• Found poetry
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer
• Ett liv, en röst
• En bit från Luther