Det blir inte riktigt som de tänkt. De har längtat bort från Helsingfors. Från staden. Men naturen som möter dem är inte den romantiska idyll som de fantiserat om. Istället är den vild, oberäknelig och luktar illa. Husgrunden fylls sakta av dyvatten. Ett älgkadaver ruttnar bort i skogen. Här kan finnas orm, så det är säkrast att använda stövlar. Och i havet har någon drunknat. Farorna lurar överallt och precis när semestern ska börja blir Erik av med sitt jobb.

Kanske är det lika bra att ge upp? Likt de forna miljöaktivisterna Chris och Marika (Julias barndomsvän) som menar att klimatkrisen ändå har gått för långt. Det finns inget mer att göra. Chris är numera ledare för Aniararörelsen vars medlemmar ägnar sig åt att sörja det som varit, och åt att med Edith Södergrans ord ”bejaka livets långa timmar av sjukdom”.

Philip Teir skildrar en samtid där undergången är ett ständigt hot och där de vuxna verkar vara inkapabla att axla något som helst ansvar. Det här gäller oavsett om man som Erik och Julia lever i en kärnfamilj, eller om man som Chris gör uppror mot monogamin och bejakar sina djuriska impulser. Karaktärerna längtar efter kärlek, men kan inte, eller orkar inte längre ta hand om sina relationer. De sitter fast i sina narcissistiska drömmar och är samtidigt oupphörligt ängsliga över att ha gjort fel livsval. I takt med att semesterveckorna skaver av civilisationens tunna fernissa uppenbarar sig deras desperation och tomhet. Philip Teir ger detta tillstånd en magnifik skepnad i älgen som fastnat mellan två träd i skogen.

Julia var inte riktigt förberedd på hur stort djuret faktiskt var. Det hade antagligen hängt där väldigt länge, för kroppen var mer eller mindre uttorkad och sönderäten, med skelettet tydligt synligt. Bara älgens ben och klövar såg ut att ha sparats, och fläckvis fanns det päls kvar på kadavret. Innanmätet var helt urholkat, men huvudet, eller kraniet, var spöklikt uttrycksfullt, som om det tittade rakt på dem.

Det är de unga som står för hoppet i Philip Teirs roman. De som ännu inte har ruttnat inombords. Här finns tonåringarna Leo och Alice som upplever sin första sommarförälskelse. Och tioåriga Anton som, i motsats till sina föräldrar, ser och tar in allt som händer runtomkring honom.

Philip Teir har valt att låta många karaktärer komma till tals i romanen vilket ger berättelsen bredd. Men det ständigt skiftande berättarperspektivet gör det också svårare för läsaren att komma någon in på livet. Karaktärerna förblir ytliga bekantskaper och dialogerna känns ganska ofta stela och onaturliga. Kanske är det ett medvetet grepp för att förstärka de svårigheter att komma varandra nära som personerna i romanen brottas med. Men det gör mig också vagt missnöjd med läsningen.

Titeln, Så här upphör världen, skvallrar om att Philip Teir har funnit inspiration till sin berättelse i T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”. Men han har nog också, likt T.S. Eliot sneglat lite i klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Är inte Chris egentligen en samtida inkarnation av Kurtz? Och påminner inte naturen vid sommarhuset i Mjölkviken lite om djungeln vid Kongofloden? Om du bestämmer dig för att läsa Så här upphör världen så får du många möjligheter att klura kring de litterära referenserna och avtäcka byggnadsställningarna runt romanprojektet. Och det är inte det sämsta. Särskilt när det leder dig fram till texter som denna:

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Ur ”The Hollow Men” av T.S. Eliot

Similar Posts:

• Årets roman är starkt lyrisk
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Modernismens främsta dikt
• Intervju med Nicola Lagioia

Om min kompis datorspel kommer vara en del av läroplanen får framtiden utvisa, vad som går att konstatera redan nu är vilken skillnad i status olika uttryck har. Philip Teir blev beskylld för klassförakt när han jämförde Jens Lapidus senaste med en Bamsetidning. De där böckerna som visar sig vara ”inkörsport” till ytterligare läsning verkar vara förbjudna att kritisera. I min, förvisso begränsande, erfarenhet från bokhandeln jag jobbar i, är nästa steg efter Lapidus ofta böcker à la Svensk maffia. Inget fel i det, men är detta läsande något vi automatiskt måste hylla? Litteratur kan ju faktiskt få vara underhållning lika väl som ett dataspel kan vara existentiell.

Förhoppningsvis blir veckan på dagensbok.com en bra blandning av dessa två:

Idag recenserar Daniel Kajsa Grytts romandebut Nio dagar, nio nätter. Grytt tycks vilja berätta om orättvisor i samhället och maktspel inom relationer men fastnar i stereotypa gestaltningar och ett inte helt lyckat språk.

På tisdag recenserar Nina Djävulens Vändkrets av Michael Bulgakov. En helt fantastisk läsupplevelse som får högsta betyg!

På onsdag recenserar Tomas Philip K Dicks sf-klassiker Palmer Eldtritchs tre stigman i nyutgåva. Dicks idéer fascinerar alltid men inom sf-genren känns den rent stilistiskt en smula daterad.

På torsdag recenserar Sara antologin Det arbetande folket utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. Noveller, serier och poesi som beskriver dagens samhällsklimat.

På lördag är det dags för nytt tema, denna gång blir det Almedalen och politik som står i centrum på dagensbok.com

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Existentiell känsla av förundran
• När romanen bryter sin form
• Kontrafaktisk klassiker

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant