Allmän och lika rösträtt var något som svenska socialdemokrater och liberaler länge hade kämpat för. Reformen kunde dock genomföras i Sverige framförallt på grund av den ryska revolutionen – hade det inte funnits en risk för att en liknande revolution kanske skulle kunna sprida sig även till Sverige av missnöjda svenska arbetare så hade de konservativa i riksdagen aldrig gått med på några demokratireformer. Men påtryckningar från några av de tunga svenska kapitalisterna gentemot de konservativa blev enligt författaren till den här boken den slutliga tungan på vågen: de befarade revolution och såg därmed rösträttsreformer som ett nödvändigt ont.

Det här är ju inte på något vis en okänd historia. Andra viktiga händelser som utspelade sig under året vid sidan om rösträttskampen, som exempelvis spanska sjukans spridning, får också en framträdande plats.

Författaren är tydlig med att redovisa att hans berättelse i hög grad bygger på ett par forskningsverk på temat, men därtill också på en egen läsning av bland annat massmedias rapportering under året. Ohlssons egen läsning av massmedia märks inte minst genom att det boken igenom finns insprängt en massa kortare observationer om tidsandan – filmer som går på bio, fotbollsmatcher som spelas och annat. Kanske har de infogats för att ge perspektiv på huvudberättelsen om det moderna, demokratiska Sveriges uppkomst. Mitt eget intryck är dock att de främst gör boken mer spretig och förtar dess fokus.

Stilistiskt är det en klassisk historieskildring. Händelseutvecklingen skildras kronologiskt, månad för månad. Viktiga centrala individer och deras agerande står i centrum för mycket av berättandet. Därmed väljs också bort att skildra sociala strukturer och strukturella fenomen, liksom all den kontinuitet som ändå förekom i samhället även detta år. I sin helhet blir det en lättillgänglig och lättsmält, om än inte särskilt omvälvande, skildring av ett omvälvande år.

Similar Posts:

• Perspektiv är allt
• Döden DÖ
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Demokrati! Revolution!
• Ständig kamp om historieskrivningen

Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Ett sekel av demokrati
• Historians historia
• Berättelsen om en nations födelse
• Perspektiv är allt

Ohlsson tar avstamp i 1809 års regeringsform där det kungliga enväldet, efter en statskupp, ersattes av en ordning som delade makten mellan kungen, regering och riksdag, och gav domstolar och myndigheter en självständig ställning. Det är alltså tvåhundra år av Sveriges politiska historia och väg mot fullständig demokrati som avhandlas på cirka sexhundra sidor. Man kan tycka att utrymmet verkar knappt för att förmedla förståelse för alla skeenden som lett oss fram till där vi är idag, men även om Ohlsson målar med breda penseldrag finns här plats för berättelser i berättelsen som levandegör de viktiga avgörandena.

Vi går via representationsreformen 1866, då den medeltida ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av en tvåkammarriksdag, till rösträttskampen, socialdemokratins intåg och efterkrigstidens sociala reformer. Vi följer de politiska partiernas ursprung och utveckling och de motsättningar och samförstånd som präglat den svenska politiken under 1900-talet. Och allt det här är jättespännande. Även fast man vet hur det går.

Något som Ohlsson tar fasta på, och som genomsyrar hela boken, är den sans och balans som har varit utmärkande för Sveriges politiska utveckling. Vi var ju ändå ganska nära revolution ett tag, och skotten i Ådalen hade kunnat få enormt mycket mer genomgripande konsekvenser. Även avvärjningen av en planekonomisk katastrof vid maktskiftet 1976 är symptomatiskt för hur svensk politik fungerat. Svenska folket ville inte ha en socialisering av näringslivet, och var dessutom trötta på socialdemokratins maktfullkomlighet och sammansmältningen mellan parti och stat. Politik är lika mycket det som inte sker som det som sker. Samförstånd, långsamhet och kompromisser. Det är den tråkigheten som har gjort Sverige till en stabil demokrati där staten och kapitalet faktiskt sitter i samma båt, men tvärtemot i sången så är de med och ror.

För mig är det mest intressant att läsa om det jag själv kommer ihåg från min uppväxt. Kärnkraften, löntagarfonderna, u-båtskränkningarna och det kalla kriget. Sett i retrospektiv så får frågorna en annan karaktär. Det går att se dem i ett större sammanhang och utifrån det göra helt andra analyser.

Ohlsson slutar sin historieskrivning på 1990-talet, då han gör bedömningen att det som skett de senaste decennierna är en del av en pågående process, och att det därmed är alldeles för tidigt att dra några slutsatser om läget. Spelplanen har också förändrats radikalt sedan folkhemstiden, och det är inte längre möjligt att separera svensk politik från globala skeenden. Det är en ny tid som kräver nya lösningar. Förhoppningen hos mig är dock att Sverige fortsätter i den historiska andan av samförstånd och eftertanke som präglat oss.

Ohlssons bok är riktigt bra. Hans erfarenhet som politisk journalist är nog en stor bidragande orsak till att texten blir lättillgänglig och spännande, även när det handlar om ganska torra saker. Jag skulle vilja påstå att även en läsare som bara är måttligt intresserad av politik kan läsa boken med stor behållning. För oss andra politiknördar är det obligatorisk läsning.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• Döden DÖ
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• ”Om” gör motstånd
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”