Jag kan faktiskt inte komma på något annat ämne än föräldraskap där det är lika lätt att avfärdas som oförstående utomstående, och det finns få saker som skrämmer mig lika mycket med tanken på att skaffa barn som den där utlovade personlighetsförändringen. ”Du kommer tänka helt annorlunda bara du …”. Jag vill inte tänka helt annorlunda. Jag är på det stora hela ganska nöjd med hur jag tänker, tack så mycket.

Det är klart att jag kan sympatisera med barnlängtan och med känslan av att det är orättvist att vissa kan få barn hur lätt som helst och andra inte. Men till en viss gräns, ska erkännas. Jag har svårt att identifiera mig med den här gränslösa längtan efter en ännu inte existerande individ, och med behovet att låta relationen till denna okända ickeexisterande figur gå före alla nuvarande. Det har jag faktiskt.

Om läsaren vid det här laget vill invända att det var en jäkla massa personligt dravel innan den här recensionen kommer igång, så måste jag påpeka att det verkligen är helt i linje med boken som recenseras. Operation barn är en mycket personlig skildring av den långa och omständiga vägen från ofrivilligt barnlös singel till lyckligt stressad kärnfamilj. På gott och ont.

Journalisten Marie Granmar är 39 år när hon börjar inse att det där perfekta barnskaffarscenariot inte verkar infinna sig och beslutar sig för att påbörja sitt ”barnprojekt” på egen hand. Till att börja med blir det några resor till Danmark, där insemination av ensamstående, till skillnad från i Sverige, är lagligt. Eftersom det inte fungerar följer ett antal år kantade av fertilitetsutredning, adoptionsutredning, operation, hormonbehandlingar och till slut en fungerande embryodonation i Sankt Petersburg. Vid det laget har hon också hunnit träffa en ny man och fått ett par bonusbarn på köpet.

Att berätta om den här fysiskt och psykiskt påfrestande resan är förstås djupt personligt utelämnande. Jag kommer att tänka på en bok som ligger på en gång nära och samtidigt långt ifrån Granmars, Pelle Filipssons Den vackraste gåvan, om ofrivilligt föräldraskap. Båda har en väldigt personlig ingång till ett intressant och angeläget ämne, och kompletterar de egna erfarenheterna med aktuell debatt och forskning. Men så finns det också stunder, formuleringar, där man som läsare bli nästan pinsamt berörd och önskar att någon på förlaget hade sagt ”Hördu, jag förstår att du känner jättestarkt för det här, och det kommer att bli en viktig bok, men det här och det här behöver du nog gå hem och tänka över en vända till, faktiskt.”

I Granmars fall handlar det om hur upprörd hon är över de orättvisor och problem som drabbar henne själv, medan hon framstår som fullständigt naiv inför andra aspekter av det hon gör och tycker. Hennes inställning är liberal på det där oreflekterade sättet som normalt gynnar just människor ungefär som en själv. Hon nämner till exempel kort att hon är tacksam mot de ryska donatorer som till slut gör hennes barnprojekt möjligt, men ställer egentligen inga frågor utanför dem om genetisk lämplighet. Vad har gjort de här personerna beredda att donera? Välvilja? Pengar? Och i så fall: hur desperat behov av pengar? Kan det finnas ett problem här?

Själv är hon lite bekymrad över att slutnotan för familjelyckan hamnar någonstans kring 200 000 kronor (men har ändå alltid över till en tröstande skidresa när ett försök misslyckats, eller en peppande surfkurs i Frankrike innan nästa tar vid) och det är ju kul för henne att hon har råd, men vad händer med dem som inte har det? Har de mindre rätt att önska sig barn?

Allra svårast har jag nog för argumentet att man inte borde diskriminera folk som vill ha barn eftersom det föds för lite barn i Sverige eller Västvärlden. Det råder herregud ingen brist på barn i världen. Däremot dör det mängder av barn av svält, av brist på rent vatten och i sjukdomar vi inte skulle ha några problem att enkelt bota om vi bara brydde oss. Men visst, ensamstående och ofrivilligt barnlösa har väl inte större ansvar för dessa barn än någon annan, och att få adoptera är ju inte heller helt lätt. Ändå haltar det, tycker jag.

Och varför skulle adoption förresten vara bättre än till exempel embryoadoption med okända donatorer? Det var inte alltid möjligt vid internationella adoptioner heller att få fram så mycket information om de genetiska och biologiska föräldrarna. Vissa barn blev ju bara lämnade på gatan, eller till den lokala polisen utan avsändare. Att sedan rycka upp barnet ur dess invanda miljö på ett barnhem eller i en fosterfamilj, kanske i 3-4-årsåldern, var väl inte självklart jättebra för barnet? Att adoptera ett embryo som fick en mamma och kanske även en pappa redan innan hjärnan började utvecklas verkade inte sämre.

Nej, alltså, skillnaden är väl att barnet på barnhemmet existerar och faktiskt behöver tas om hand av någon?

Som synes väcker den här boken mängder av spännande och svårlösta frågor. Det ska vara en mänsklig rättighet att själv besluta huruvida man vill ha barn eller inte, men vad innebär det i praktiken? I Sverige betyder det just nu att ofrivillig barnlöshet klassas som sjukdom och ger rätt till vård – men bara om man har en partner. Det måste nog betraktas som både unikt och ganska avigt att vårdbehov avgörs utifrån civilstånd.

Frågorna är under utredning, ja, men har också varit det väldigt länge, eftersom svaren blir kontroversiella hur man än vänder sig (inte minst för vår nuvarande regering). Samtidigt finner ju människor lösningar. De som vill och har råd åker utomlands, köper sperma, ägg, embryon, surrogatmödraskap – tekniken finns där och används. Och när samhället inte hänger med hamnar människor i kläm.

Världen är full av orättvisor och generellt sett är jag ju för att man försöker utjämna dem. Men i slutänden är den också mer komplicerad än en radda likadana saftglas som ska fyllas exakt jämnt och rättvist. Granmar ger mig väl helt enkelt lite väl ofta intryck av att just bevaka de där saftglasen.

Similar Posts:

• Pappa mot sin vilja
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Nej, jag vill inte ha några barn

Patricia Lorenzoni har som den kulturjournalist hon är, kastat huvudet rakt ner i allt hon kunnat hitta som diskuterar mammarollen, för att bena ut denna rädsla/längtan inför graviditet. Vi slängs mellan populärkultur och andra länders traditioner, Alien-filmerna avhandlas lika självklart som Bibeln, manliga forskares rädsla för det kvinnliga könsorganet, bortbytingarna i trollsagorna som väcker frågan om en mor kan älska ett barn som inte är hennes eget. Och mannen som mamma, då Lorenzoni snuddar vid diskussionen om huruvida män egentligen också skulle kunna amma; deras bröstkörtlar producerar nämligen också mjölk. Och det kontroversiella fenomenet Thomas Beatie, kvinnan som bytte kön men behöll sina kvinnliga organ, och chockade världen genom att bli den förste gravide mannen.

Hela tiden har Lorenzoni den personliga utgångspunkten i sin egen längtan efter barn vid trettioplus, och de komplikationer som föds ur detta.

Varför har vi i västvärlden satt plustecken mellan mamman och barnet? Vissa forskare menar till och med att det är direkt farligt för mannen att komma in för tidigt som närstående under spädbarnets uppväxt. Lorenzoni lägger fram fakta om hur det ser ut i övriga världen. I 90 % av världens kulturer är modern inte den första att ta hand om barnet, skriver Lorenzoni. Ammor finns fortfarande idag, och kanske den allra största skillnaden när det gäller just amning, är de antal timmar som går mellan måltiderna.

I Sverige får vi lära oss att det är viktigt att inrätta barnet efter schema, både vad gäller sömn och vad gäller mat. Det urbana barnet tvingas anpassa sig till produktionssamhället, medan barn uppväxta i samlarsamhället får bröstet när de vill ha det. Det är intressant att läsa om hur de regler vi får itutade oss på barnavårdscentralen må vara skrivna i sten i vår kultur, men är helt annorlunda i andra delar av världen. Och vem är vi att säga vad som är rätt och vad som är fel?

Med rätten att få barn kommer också rätten att inte få det. På 70-talet sjöng Loretta Lynn om p-pillrens förlovade roll i vårt samhälle; ”Feeling good comes easy now that mommy’s got the pill.” Att kunna välja bort barnafödande blev en befrielse, som dessutom räddade livet på kvinnor som förr fått offra sig för barnsäng efter barnsäng tills kroppen inte orkade mer.

Idag är p-piller en självklarhet och många är kvinnorna som väntar länge innan de får barn. Lorenzoni väjer inte för något. ”Hur kommer det sig att jag varit som slarvigast med pillren när jag varit som mest rädd för att bli gravid?” skriver hon. ”Som noggrannast när jag i hemlighet mest önskat barn?” Frågeställningarna stöts och blöts. Knapras pillren för kvinnans egen skull, eller är det stundtals snarare för mannen det görs? ”För det finns ingenting fulare en kvinna kan göra än att lura på en man ett barn”, skriver Lorenzoni och jag tänker på debatten kring boken Den vackraste gåvan av Pelle Filipsson förra året. De två sidorna av myntet. En man som inte vill bli pappa ska ha rätt att inte bli det. Men en kvinna ska inte behöva använda p-piller för mannens skull.

Kvinnan är den penetrerade varelsen, som tvingas bära barnet. På ett intellektualiserat plan: hur är det egentligen att ha något som växer inuti ens kropp? I Alien-filmerna visualiseras denna rädsla i form av en främmande organism som förökar sig genom att våldta människan och tvinga den att vara bärare av det monster, som sedan föds genom att brutalt slita upp buken. Lorenzoni skriver:

Det finns, säger de Beauvoir, en grundläggande skillnad mellan hanen och honan hos däggdjuren, och denna skillnaden ligger i könscellerna. Hanens liv transcenderas i en annan varelse genom spermien. För honom blir spermien främmande i och med att den lämnar hans kropp. Det innebär att han i samma ögonblick som han överskrider sig själv, på nytt kan låta sig inneslutas i sin individualitet. Med honan förhåller det sig annorlunda. Äggcellen börjar visserligen separeras ifrån henne i och med att den lossnar från äggstocken, men om den på vägen penetreras av den främmande könscellen fastnar den åter i livmodern, börjar växa i hennes kropp. Så blir kvinnan bebodd av en främmande varelse som livnär sig på hennes kropp och som inte ens efter födelsen upphör att livnära sig på den.

Just att blanda in de personliga funderingarna kring relationen till barn eller inte barn; – det är den stora frågan; gör den här boken speciell, och får mig att fortsätta läsa, även när djupdykandet ibland känns lite för djupt för mig. Det är tvära kast mellan olika forskare, teorier och termer, och det var länge sen jag gick på universitetet, jag känner mig stundtals trög inför alla svåra ord. Formatet hade gärna fått vara större också, blaffa upp det, mer foton, ge den större plats i min bokhylla! För omslaget; den stora färgglada fittan av Alfred J. Quiroz, i design av Johannes Molin, med den bedjande jungfru Maria på baksidan, är kanske det snyggaste jag sett.

Det borde finnas fler böcker som rör sig mot ytterligheterna och inte skyr att blanda språkbruk och sammanhang så som den här boken vågar. Utforskandet av mammarollen är verkligen stort och omfattande, och jag lär mig mycket nytt på vägen. Det är provokativt av Lorenzoni att fundera över om pappan behövs, men i en värld där inseminering i många länder är en verklighet är det uppskattat att frågan tas upp. Säkert upprör det många antifeminister. Men till syvende och sist är detta en bok som främst behandlar moderskapet, inte faderskapet.

Ändå är jag lika vilsen när jag avslutar läsningen som när jag påbörjade den. Vill jag ha barn? Skulle jag kunna tänka mig inseminering? Finns det möjligheter till ett verkligt jämlikt förhållande man-kvinna i vår tid? Hur skulle min mammaroll se ut, vilken gudinna vill jag inspireras av? Skulle jag klara av att en främmande varelse parasiterar på min kropp? Är jag sugen på den slutliga omvandlingen?

Men det är förstås frågor som Lorenzoni inte kan svara på. Dem kan jag bara besvara själv.

Similar Posts:

• Pappa mot sin vilja
• Ett offer för könstillhörigheten
• Kroppspositivt med (eller utan) begränsningar
• Bli med barn och bli gift
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”

Pelle Filipssons Den vackraste gåvan ser ut att bekräfta alla sådana fördomar. Titeln ironiserar lite smaklöst över detta med vår syn på att få barn – fastän ifrågasättandet i sig är legitimt och angeläget – och framsidan pryds av en stor, handskriven och liksom sensationslysten lapp med citatet ”Jag kunde inte älska mitt barn. Och det är så tungt att säga det”. Hade jag inte redan varit genuint nyfiken på innehållet hade jag aldrig plockat upp den här boken.

Den vackraste gåvan handlar om ofrivilligt föräldraskap – eller ”faderskap” är kanske mer korrekt. Filipsson är säker på att han inte vill ha barn, fastän omgivningen förmodar att han kommer att växa ifrån det. Han träffar en ny tjej, en frisinnad präst som verkar spännande – och som bisarrt nog boken igenom aldrig kallas annat än ”prästen” – och första gången de har sex vill han gå och hämta en kondom, men hon försäkrar att hon är ”säker” och de struntar i det.

En tid senare sitter hon i hans lägenhet med ett positivt graviditetstest och vill att de ska förlova sig. Han bryter ihop totalt, men tänker så småningom att han väl får ta sitt ansvar, försöker skärpa sig, flyttar ihop med den här kvinnan som han egentligen inte ens gillar, och försöker bygga en familj. Bryter ihop igen, prövar det ena förhållningssättet efter det andra – inklusive att bryta fullkomligt med både mor och barn – men kan inte släppa ångest och bitterhet och känslan av att ha blivit lurad, utnyttjad och tvingad.

Han försöker få hjälp att hantera de här känslorna, men möter ingen riktig kompetens någonstans. Han letar efter andra i samma situation. Ingenstans finns någon statistik eller särskilt mycket annat skrivet om ofrivilligt faderskap. Ändå ser han snart ledtrådar överallt. I artiklar om kvinnor som valt att skaffa barn på egen hand genom insemination återkommer att de inte velat göra som vissa andra och bara bli på smällen medelst tillfälligt krogragg. Väl inne på ämnet tycks de flesta känna någon med ett mer eller mindre trassligt ofrivilligt faderskap. Och, inte minst iögonenfallande, i tidningarnas rådgivningsspalter haglar råden kring partners som vill eller inte vill ha barn.

Inte minst det sista är drabbande i all sin vardaglighet. Även om jag inte alltid håller med Filipsson i alla ibland bittra turer och resonemang så gör han ofta skrämmande klarsynta iakttagelser kring hur olika vi ännu ser på mäns och kvinnors föräldraskap. Det kan handla om hur han i sina desperata försök att bli en bra pappa ändå betraktas som en hjälte så fort han visar sig med barnvagnen. Det handlar också om de otaliga exemplen på hur de där rådgivningsspalterna och andra delar ut ytterst könsspecifika råd. Är det en kvinna som inte känner sig redo för barn är fördömandet av mannen som tjatar entydigt. Är det däremot en kvinna som vill, medan mannen tvekar, ja, då kommer han nog att ändra sig bara han får hålla ungen. Det nästintill antyds att det väl bara är att ”råka” bli med barn, det är ju hon som bestämmer över sin kropp.

Och det ska det naturligtvis vara. Det finns ju inget annat sätt att lösa det. Det menar både Filipsson och undertecknad. Men det är djupt problematiskt om parterna inte är överens, och det måste man ju rimligtvis kunna prata om. Inte minst för barnet, i Filipssons fall den lille sonen som måste försöka förstå varför pappa och mamma är så arga på varandra. Sonen som trots citatet på framsidan i boken beskrivs med stor ömhet, som en ljuvlig och faktiskt älskad liten personlighet. Det är situationen som är åt helvete, inte barnet.

Att skapa större förståelse kring ofrivilligt föräldraskap skulle förmodligen kunna hjälpa en hel del familjer, föräldrar och barn. På så sätt är Filipssons bok en viktig sådan och jag hoppas att författarens många frågor leder till det.

Den har förstås också den aspekten att den borde användas i sex- och samlevnadsundervisningen. För visst måste var och en, man eller kvinna, ta ansvar för sin egen sexualitet och dess konsekvenser. Men, handen på hjärtat, det fungerar ju inte alltid så. Vi tänker inte alltid fullt så rationellt som vi borde. Sex kommer sällan med några garantier oavsett, men nog finns det goda skäl att så att säga ta det säkra före det osäkra åtminstone. Där är Den vackraste gåvan ett nog så pedagogiskt inlägg i debatten.

Similar Posts:

• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Pappa och jag
• Analys: Mamma
• Att vara sin fars son