Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Jag undrar om den här typen av litteratur ens kan kallas erotisk? Möjligtvis om man gillar bdsm – för det är vad som tycks vara synonymt med erotisk litteratur numera. Det är lite tråkigt att mångfalden inte är större än så, att porrbranschens syn på erotik har kopierats av litteraturbranschen. Det är möjligt att jag har fel här och då får ni gärna rätta mig.

Marus stönande var en sträv blandning av smärta och njutning när Lauralynn trängde in i hans rövhål och spetsade hans mest obscena öppning med sin käpp och pumpade fram och tillbaka som en pistong.

Det är lite för mycket av den här typen pinsamma sexscener för att boken ska kännas bekväm att plocka upp på tunnelnanan. Men, Åttio dagar gul är mer än sex och ”erotik”. Jag förvånas över författarnas förmåga att väva samman sex med en rätt intressant intrig och berättelse. Romanen handlar om ett liv som inte är tillräckligt och ett sökande efter det som kan fylla tomheten men som till slut leder till ett beroende och ett frihetsberövande av det symboliska slaget.

Litteraturprofessorn Dominik får syn på den unga musikern Summer när hon spelar Vivaldis ”Våren” i Londons tunnelbana. De två inleder en till en början strikt sexuell relation där han utforskar sin dominanta sida och hon utforskar sin undergivna sida. Det visar sig senare vara fler som vill dominera Summer när hon utforskar allt fler delar av denna sexuella subvärld.

Varje sexscen och varje replikskifte utanför tortyrkamrar, sexklubbar och sängar är en kamp om makt och frihet. För Summer är det också en ständig fråga om vad hon vill.

Och ja, det här är även något som till slut börjar utvecklas till en smörig kärlekshistoria vilket är den enda orsaken till att jag vill läsa även nästa del Åttio dagar blå. Kan Summer och Dominik skapa en relation i denna gryta av passion och attraktion? Och det är min förkärlek för chick lit som talar, inte någon längtan efter fler krystade sexscener.

Similar Posts:

• Som Gessle med ögonbindel
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Historisk hetta