Tyvärr har redan en perfekt ekvation om denna bok formulerats, men inte av mig. Jag blir bara ett språkrör, men jag måste uttrycka meningen eftersom den helt fångar bokens ande:

En del Huck Finn, en del Holden Cauldfield, en del Hannibal Lecter.

Även en annan recensents ord har fastnat: "ett mästerverk i litterärt buktaleri", kanske mest för den fantasieggande formuleringen, men jag kan nog skriva under även denna recensents åsikt, även om jag inte fullkomligt förstår den. Men nog om detta, meningen är väl att jag ska ställa själva boken i fokus.

Storyn är egentligen inte så märkvärdig, ett slags makaber pojkroman med familje- och sociala problem och vänskapsband – liksom i vilken pojkroman som helst, men som av McCabe drivs till sin spets. Boken har filmatiserats i en klart godkänd tappning, så helt ointressant är intrigen verkligen inte. Men det var sättet att berätta som höll mitt lättuttråkade sinnelag spänt genom hela boken, till och med genom den alltid så svårgenomkomliga sista fjärdedelen.

McCabe har funnit ett sätt att berättartekniskt hålla läsaren i ovetande och spänning om vad som komma skall på ett helt annat sätt än deckarförfattarnas klichéer, en ofta kantig och okenventionell berättarteknik sammanbunden av nattsvart humor. Och historien hamnar långt, långt bortom mina förväntningar.

Slaktarpojken är sålunda en psykologisk pojkroman – väldigt olik något annat jag har läst. Nej, egentligen inte, men boken har en sådan egen själ att den känns helt som ett original. Språket; ett slags poetisk ögonblicksprosa, dialogen blandad med tankereferat, scenbytena; tankarna hamnar nog närmast hos James Joyce – men betydligt mer lättbegripligt, utan att bli andefattigt. Läs textutdraget! Det är från bokens första sida och ger en god introduktion till berättartonen.

Kanske uppskattade jag att läsa den så mycket eftersom den bokstavligt talat kom oväntat och som ett brev på posten, som en prenumerantgåva från Ordfront. Därför läste jag den utan andra förväntningar än att den skulle följa Ordfront förlags linje av independentkultur. Men ändå så går det inte att förbise den fantastiska läsupplevelse boken gav mig. Den är kanske den bästa bok jag läst av dem som är originalugivna det senaste decenniet, och jag måste anses vara en krävande läsare.

Similar Posts:

• Livet som en dålig historia
• En dag som rymmer så mycket
• Nyöversatt Joyce
• Från mobboffer till självständig yngling
• Ömsint skildrat

I Breakfast on Pluto är den förnedrade den oäkta sonen till prästen i det lilla irländska gränssamhället Tyreelin i det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet. Patrick ”Pussy” Braden överges av sin mor och växer upp hos ragatan Muschen (som han föredrar att kallar henne) och alla hennes oäktingar. Hans intresse för damkläder utvecklas till en öppen transsexualitet och ett förhållande med en äldre politiker. När denne mördas bestämmer sig Pussy för att sticka till London där han tvingas försörja sig som prostituerad.

Som bakgrund till berättelsen om Pussy finns den nordirländska konflikten med mord och tortyr hemma på Irland och attentat i London. Trots att Pussy är minst sagt ointresserad av politik kan han inte förhindra att på ett personligt plan dras med i konflikten. Hans brinnande passion för kläder och smink blir ett sätt för honom att hålla vidrigheterna som pågår runt omkring på behörigt avstånd. Samtidigt växer längtan efter den försvunna modern, som påstås ha varit den vackraste kvinnan i byn, i samma takt som hatet mot fadern. Pussy återkommer ofta till hans undertryckta sexualitet, som resulterade i våldtäckten av modern, i olika sarkastiska berättelser om pilske fader Bernard. Det är inte långt till att dra slutsatsen, om man gillar att psykologisera, att Pussy lever ut faderns undertryckta sexualitet. Som han själv säger kommer hans förtjusning i klänningar från faderns bärande av långkåpa. Samtidigt kan transexualiteten ses som ett uttryck för hans försök att bli modern och på så sätt alltid ha henne hos sig.

Om det finns ett ord som kan definiera boken är det ordet distans. Pussy distansierar sig till de politiska konflikterna genom att koncentrera sig på kläder, musik och kärlek. På liknande sätt distansierar han sig från andras glåpord och häcklande med att se det som ett uttryck för att ”alla talar om flickan” och sin egen misär och utsatthet som prostituerad med en ironisk fasad.

Eftersom boken är skriven i jagform blir detta tydligt boken igenom. Det är som om man ser Patrick Bradens liv med ett tunnelseende. I ett chocktillstånd där det overkliga blir verkligt och det verkliga blir en lek, ett spel. Det är bokens rikedom, men även dess svaghet. Det blir ibland lite väl svårt att känna den smärta människorna får utstå när den svarta humorn får verka fritt. Allt blir till en charad. Men det kanske är det enda sättet att stå ut med livets tortyr. Det enda sättet att överleva en personlig katastrof utan att bli galen.

Similar Posts:

• Nittiotalets viktigaste irländska roman
• Evil, skanky and kinda gay
• Projekt Irland
• Sorg efter familjemedlems död
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik