Det är ju knappast frågor med en åldergräns. Önskan att på en gång sticka ut och att vara som alla andra följer nog de flesta av oss hela livet. I Konstiga djur har författaren Lotta Olsson och illustratören Maria Nilsson Thore gestaltat det där på ett tydligt och lekfullt sätt i en bok ”att läsa själv eller tillsammans med hela familjen”. Den familjen skulle nog egentligen kunna se ut hur som helst, även om någon form av barn kanske känns mest naturligt att ha med.

I Konstiga djur är det jättemyrsloken som är lite bekymrad och ledsen över att alltid uppfattas som konstig. Hans kompis hasselmusen föreslår att det är bra att vara konstig; själv skulle hon då inte ha något emot att vara lite konstigare. Jättemyrsloken blir entusiastisk. Kanske är han konstigast av alla? De borde hålla en tävling.

Hasselmusen lägger ut en förfrågan på ”nätet” (på en gång vad du tror det är, och ändå inte) och snart strömmar svaren in från olika djur som menar att just de är det allra konstigaste. Hur ska hasselmusen och jättemyrsloken kunna avgöra vem som ska vinna?

I boken finns infogat en rad brev från de konstiga djuren, från näsapan, myrkotten, jordsvinet, tordyveln, nakenhunden … ja, även kon, marsvinet och myrorna presenterar starka argument för sin konstighet. Till slut finns det ju liksom ingen kvar som är direkt okonstig och normal.

Det är ett allmänmänskligt (allmändjuriskt?) tema, charmerande gestaltat både i Olssons språkliga vändningar och Nilsson Thores söta illustrationer. Särskilt jättemyrsloken är otroligt fin och fler böcker om det lite udda radarparet utlovas.

En annan bra sak är ju att man lär sig och vill veta mer om alla skumma djur. Det känns lite som en egen genre nu – jag tänker till exempel på Olivia Judsons galna Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen och jourhavande biolog Lars-Åke Janzons Hur mycket blåst klarar en fluga? Visst är det ganska häftigt att naturen själv hittar på minst lika mycket knasigheter som någon författare skulle kunna göra?

Similar Posts:

• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Anti-astridlindgrenland
• En bok att älska om att älska böcker
• Sandlådedrama för tvååringar

När mikrohistoria, biografier och liknande är trenden gör Diamond helt om och försöker greppa fascinerande helheter och han gör det på ett sätt som gör rent hus med unkna gamla standardförklaringar som inte längre är rumsrena, men heller aldrig riktigt ersatts av något vettigare.

Självklart har samma författares Varför är sex så roligt? Hur sexualiteten utvecklades hos människan legat på min att läsa-lista i evigheter, och egentligen vet jag inte hur jag lyckats avhålla mig såhär länge. Möjligen för att jag anar att mina förväntningar kan bli svåra att leva upp till.

Varför är sex så roligt? tar sin utgångspunkt i hur konstiga människor är. Diamonds metoder är ofta komparativa, det vill säga han jämför oss människor med andra typer av djur – och med tanke på att vi sällan ens ser oss själva som djur och en del av naturen, utan som naturens överlägsna härskare, blir det ett roligt, för att inte säga nyttigt grepp.

I olika kapitel växlar Diamond perspektiv på mänsklig sexualitet och låter för ett ögonblick en hund eller en babian förfäras över människornas skumma sexuella beteende. Det gäller inte minst hur dålig koll vi har på när sex biologisk sett lönar sig, det vill säga har någon chans att resultera i barn. Istället har vi gladligen sex även när vi vet att det ur fortplantningssynpunkt är fullkomligt bortkastat, vilket med tanke på energiinvesteringen är hur konstigt som helst. I alla fall om man jämför med den stora majoriteten av varelser på den här planeten.

Om andra djurs sexualitet får man lära sig minst lika mycket som om människans, och helhetsgreppen är betydligt fler än i närliggande böcker som knasiga Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. De ständiga jämförelserna är onekligen både pedagogiska och underhållande.

Samtidigt är förstås evolutionsperspektivet lite deprimerande. Kampen mellan könen, män är si, kvinnor är så, och allt det där. Jared Diamond är visserligen en lång väg från vulgärbiologismen hos debattörer som Elise Claeson (ja, hon kommer nog alltid att förkroppsliga vulgärbiologismen för mig). Han diskuterar, reserverar sig och väger på ett lättbegripligt sätt olika teorier emot varandra. Ja, och så vet han ju onekligen vad han pratar om också.

Här och var skulle jag förstås vilja räcka upp handen och få svar på en följdfråga. Varför är sex så roligt? är utgiven i populärvetenskapsserien Science Masters och är helt utan fotnoter och liknande. För det mesta får Diamond det att fungera lysande ändå, med referenser till olika forskare direkt i texten, men ibland skulle man onekligen vilja veta mer.

Det gäller till exempel när han påstår att en imponerande penis hos människor framför allt tycks göra intryck i omklädningsrum och liknande, det vill säga, på andra män – ”kvinnor tenderar att rapportera att de attraheras av andra egenskaper hos män och att åsynen av penis snarare är oattraktiv”. Här skulle man ju vilja veta vilka vilken typ av undersökning som skulle gett detta resultat. För det är väl inte bara något som författarens hustru får försäkra honom i svagare stunder?

(Deppa nu inte ihop framför Sex and the City för den sakens skull, utan minns att gorillahannar trots att de är dubbelt så stora som människohannar klarar sig med blygsamma tre centimeter. Orangutanger är nästan lika blygsamma, men kan många ställningar och dessutom med variationen i eller under träd. Väldigt Nyfiken gul.)

Det är klart att det är ganska roligt. Bara de vetenskapliga formuleringarna av … saker man inte riktigt är van vid att prata om i de termerna, eller för den delen alls, tycker åtminstone undertecknad är rätt ordentligt underhållande.

Ändå saknar jag något av det där enorma förklaringsvärdet som de olika teorierna i Vete, vapen och virus har. Här handlar det om grundförutsättningar, men vad har egentligen evolutionen för roll i vårt snabbt föränderliga moderna samhälle? Biologi är nog så intressant, men hur stor del av vårt mänskliga beteende kan den egentligen förklara?

Vi är så fantastiskt märkliga, intressanta varelser. Biologi är bara början.

Similar Posts:

• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Att samspråka med lejon

Bara det är ju spännande – vad är det människor som hör av sig egentligen vill veta? De svåra frågorna ställs av barn, säger Janzon i en inledande intervju med redaktören Susanne Liljenström. Barn ”som ännu inte blivit ’förstörda’ av skolan och därför fortfarande tänker i vad vi ibland tycker är lite konstiga banor”. Sådana konstiga och okonstiga frågor finns samlade i Hur mycket blåst klarar en fluga?.

Kan fiskar simma baklänges? Hur långt hoppar en ekorre? Ser älgar färger? Varför spinner katter? Kommer ägget ut med den spetsiga eller trubbiga änden först? Vilket djur springer snabbast? Flyger längst? Blir äldst? Sover längst?

Hur mycket blåst klarar en fluga? är ett lättillgänglig bok med korta, lättlästa kapitel, små Visste du att-notiser och avlivade myter för den där barnsliga upptäckarlusten. Lukas Möllerstens fina, lite galna djurillustrationer liksom matchar. Det är svårt att inte hela tiden under läsningen anfalla sin omgivning med nytillägnade, fascinerande fakta. Visste du till exempel att delfiner bara sover med en hjärnhalva i taget och att de då ofta simmar i cirklar? Eller att spindlar har upp till sju olika körtlar som producerar olika typer av tråd?

Möjligen kan man invända att kunskapen gärna blir just anekdotisk, och jag kan ofta sakna någon sorts, inte minst ekologiskt, helhetsperspektiv. Hur mycket blåst klarar en fluga? liknar på så sätt en annan rolig och anekdotisk biologibok som jag recenserat här för några år sedan, Olivia Judsons Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Båda två är underhållande och lärorika böcker, även om Janzon har ett något mer vardagligt perspektiv.

Den grundläggande respekten för djur och natur genomsyrar Hur mycket blåst klarar en fluga? och Janzon ger dessutom en rad handfasta tips. Hur ska man bära sig åt om man vill mata fåglar på vintern och hur gör man om man vill eller inte vill ha ormar på tomten? Vad ska igenkotten ha att äta och dricka? Kan det vara okej att ha fladdermöss på vinden och hur bär man sig åt ifall man faktiskt vill bli av med dem?

Janzons bok är en appell för den biologiska mångfalden bara genom att visa på hur stor och fascinerande den faktiskt är, också i vår vardag. Hur mycket blåst klarar en fluga? är som en aptitretare, en startpunkt och en smula perspektiv på grundläggande företeelser som sömn, fortplantning och livsförlopp. Som sådan kan den säkerligen avnjutas tillsammans med hela familjen.

Similar Posts:

• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Människan på Discovery Channel
• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• Från dinosaurier till Domus
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt

Den här typen av problem behandlas i Olivia Judsons vansinniga Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Dr Tatiana svarar käckt på brev från bekymrade växter och djur, från vägglöss till elefanter. Och bakom dr Tatiana står naturligtvis den mycket pålästa evolutionsbiologen Judson.

Ramidén, de brevskrivande djuren, är extremt konstruerad och så knäpp att den nästan fungerar. Efter doktorns långa utläggningar om olika arters förhållande till det aktuella ämnet har jag visserligen ofta glömt vad själva frågan gått ut på, men det är ju heller inte det viktigaste. Den bisarra utflykten i andra varelsers sexliv är både underhållande – på ett ganska freak show-artat sätt, det måste medges – och lärorik. Och personligen måste jag säga att den bok som lyckas lära mig något som helst om naturvetenskap onekligen förtjänar en eloge.

Men visst blir det lite mastigt. Och visst kan blandningen av vetenskapliga fakta och den klassiska sexrådgivarens kvasiliberala tillrop bli en smula problematisk. På den vetenskapliga sidan står en gedigen fackkunskap, källkritiska diskussioner och en massiv litteraturförteckning, på den populistiska formen och retoriken. Jag vet inte riktigt hur tillämpbara begrepp som äktenskap och otrohet är på olika djur – det varierar säkert. Inte heller huruvida uttryck som promiskuös för en naturvetare är fullkomligt neutrala. För oss vanliga dödliga innebär de ju onekligen en värdering, ofta en lätt rynkad näsa. Och sådana är ju onekligen sexrådgivare. Trots den förmenta öppenheten drar ju alla sina gränser någonstans, och i sådana sammanhang blir den här framställningen lite underlig.

Judson är i allmänhet försiktig med att dra några paralleller till människor, men visst är det på ett sätt sådana hennes skildring bygger på. De brevskrivande djuren har nästan helt mänskliga referensramar, de frågor de ställer är snarare av intresse för människor än för djuren själva. (Naturligtvis helt i sin ordning, det är ju trots allt människor som ska läsa boken.) Det mänskliga tar också över i beskrivningar av äktenskap (den bibliska varianten får man förmoda) och diverse moralisk indignation, liksom när scenerier liknande mänskliga beskrivs, typ han bjuder på middag, hon särar på benen, eller, hur man som hona undviker att bli våldtagen genom att ta ansvar för hur man rör sig i det offentliga rummet och helst skaffa manligt beskydd eller stanna hemma.

Ibland är människoparalleller naturligtvis enbart pedagogiska. Som i att tänka sig att man med en människas storlek har en man i samma storlek som suddgummit på en penna, eller ska tillverka spermier i en blåvals storlek. Onekligen ganska målande jämförelser.

Och helheten verkar i en annan riktning. Den sanslösa mångfalden ger definitivt en tankeställare när det gäller vad som är ”normalt” eller ”naturligt”. Heterosexualitet, homosexualitet, hermafroditer, olika versioner av manligt och kvinnligt, ett kön, två kön eller tusentals olika kön, monogami eller promiskuitet, det tycks finnas alla varianter. För att inte tala om självbefruktning, onani, våldtäkt, gruppsex, incest, nekrofili och bondage. Det tycks till och med finnas arter som inte haft sex sen dinosauriernas tid, och inte för att de själva är utdöda utan för att de klarar sig lika bra ändå.

Vi människor använder ju ofta naturen som retorisk måttstock i det starka men extremt godtyckliga och diffusa argumentet att något är ”naturligt”, med den underförstådda betydelsen att det är bra eller åtminstone något som vi får lära oss leva med. ”Monogami är naturligt, för svanar är varandra trogna hela livet” eller ”Att utstötta grupper begår gängvåldtäkter är tyvärr helt naturligt, till och med delfiner gör det”. Judsons bok ställer onekligen all sådan argumentation på huvudet. Det som är bra för en art kan mycket väl vara lika med undergång för en annan, och vice versa.

Naturvetenskapen verkar ofta allför deterministisk för att intressera mig. Alltför övertygad om sin egen objektivitet och förmåga att framställa neutrala ”fakta” för att gå att diskutera med. Onekligen en ganska fördomsfull bild, men ändå inte helt utan spår av sanning. Judson visar till stor del en annan sida av sitt ämne. Trots alla möjliga problem med svårtillgängliga undersökningsobjekt, konstgjorda undersökningsmiljöer (experimenterandet med olika arter som okommenterat skymtar under ytan framstår varken som särskilt effektivt eller sympatiskt), och ett oproportionerligt intresse för bananflugor, kan forskningen bidra både med ny kunskap och till att relativisera fastlagda sanningar.

Nästa gång kvällstidningarna tävlar med varandra i sexualliberalism – tänk på att inget är nytt under solen. Den där nya attityden eller ställningen eller vad det nu är har förmodligen praktiserats i årmiljoner. Och det av allt från apor och lejon till slemmögensvampar och kvalster.

Similar Posts:

• Människan på Discovery Channel
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal