I de fyra berättelserna i den här boken är det pojkar som är huvudpersoner. De är i åldrarna sju till tio år ungefär. I den första berättelsen är lille Virgil huvudperson. Han bor i ett hönshus och har ingen familj. Han går i skolan och hittar på upptåg med sina kompisar på eftermiddagarna. Höjdpunken är när de fångar en drake och tar med den till skolan.

Nästa figur jag möts av är Gusten Grodslukare. Jag vet att jag har läst boken om honom när för länge sedan. Jag var inte särskilt förtjust i den då och är det inte nu heller. Gusten är en så obehaglig typ att han fyller en med avsky. Inte ens nu sedan jag blivit lite större kan jag ha något förbarmande med honom. Men det som gör mig mest besviken är hur det fantastiska i berättelsen beskrivs. För även när Virgil finner draken han letat efter så faller texten platt. Här är det ingen fantasi som rusar iväg men författaren. Draken är ful, löjligt liten och är inte mycket roligare än en gris.

Sagan har ju en underbar tillgång i att kunna tillåta sig att segla iväg och leva i nya spännande världar. Här finns bara elaka busar som de små pojkarna måste gömma sig för fast de vet att ingen återvändo finns. Gusten Grodslukare finner en alltid hur väl man än har gömt sig. Det finns inte någon nåd, tröst eller säker plats någonstans. Det känns obehagligt. Min barndom hade många säkra platser och det var med utgångspunkt i dem som jag vågade mig ut på expeditioner. Dessa små pojkar har ingenstans där de kan känna ro eller ha någon som bryr sig om dem. Därför kan jag som läsare inte känna äventyrslust genom upptågen. Det saknas en räddningsplanka.

Det är möjligt att jag blivit gammal och gråtmild och därför inte förstår att uppskatta en bra rövarhistoria men jag tror inte att det bara är så. Jag tycker att rövarhistorierna här är platta. Det finns inget lyft och inget som lockar till skratt. Istället blir jag påmind om att det är omöjligt att komma undan och att hämnden väntar bakom närmsta krök. Är det så en saga skall vara? Borde den inte inbjuda till skoj och skrattattacker?

Det jag gillar med boken är teckningarna till Hodjas flygande matta för att de är fantasifulla och inte så burleska som teckningarna är i de andra berättelserna. Jag tycker också om Robban och alla de andra polarna för att där finns ett nätverk bakom Robban och en människokärlek som känns. Dock finns det så många andra sagor där man inte behöver söka efter kvalitéer med ficklampa. Jag läser hellre någon av dem.

Similar Posts:

• Svåra saker på ett enkelt sätt
• Vacker Tummelisa
• Klassiska sagor för vinternatten
• Riddare, svärd och drakar – en pojkdröm
• Som en stor godispåse

Det var inte sånt här jag tänkte skriva när jag började med Svåra boken, men jag har nog blivit van att skriva ner vad jag tänker. Man tänker bättre då.

Lilling går i sexan och ingenting är längre så lätt som det var förr. Varför ska allt vara så svårt? För att försöka förstå vad som händer och kanske framförallt för att försöka förstå sig själv så börjar Lilling att skriva ner saker i en bok som hon kallar Svåra boken.

Svåra boken kan liknas vid en dagbok. Lilling skriver inte bara ner de svåra sakerna, man får även följa hennes tankar och funderingar. Saker man funderar över när man går i sexan. Ni vet, de där vanliga sakerna. Eller kommer ni inte ihåg vad det var som snurrade runt i ens värld när man var 12-13 år. Den här boken kan nog få er att minnas.

Men vad är det som gör att jag inte är övertygad? Vad är det som gör att jag inte känner att denna bok ger den beskrivning av de tankar jag hade. Jag funderar, läser om vissa stycken och funderar vidare. Nyfiket bläddrar jag mellan sidorna för att nå fram till vad jag saknar.

Och där! Just där är det! Min nyfikenhet! Jag vill veta mer. Vill verkligen veta vad hon tänker. Få följa upp hennes tankar. Inte bara konstatera att det finns saker som är svåra. Vill vara med om en utveckling. Vad händer? Är sakerna lika svåra hela tiden eller ändras de? Det kanske inte är samma saker som är svåra hela livet, eller är det kanske just det det är? Jag vet inte och förmodligen inte författaren heller, men jag skulle vilja veta vad Lilling, tjejen som går i sexan, tänker. Hur ser hon på de svåra sakerna? För det är trots allt så att även om man inte vet så tror man och man har en åsikt, och i den åldern, en ganska bestämd sådan.

Boken är mycket lätt läst. Ett enkelt språk och korta kapitel i dagboksform gör boken lättillgänglig. Kanske en bra bok för flickorna i sexan. Ge dem vars en och en penna. Låt dem skriva dit sina svåra saker. Låt tjejerna fundera och diskutera om vad som är svårt. Använd det tomma utrymmet i boken, stryk under och låt boken bli ett stöd för vidare fundering. Rita egna figurer och bli en del av boken.

De illustrationer som finns i boken idag är svarta lite kluddiga tuschteckningar som på ett charmigt sätt illustrerar texten. Bilderna påminner lite om Ole Lund Kirkegaards bilder. Roliga, enkla och lite fula. Man kan inte låta bli att gilla dem.

En enkel bok om svåra saker som låter sakerna vara svåra och ger inga svar, de får man fundera ut själv. Att skriva om svåra saker på ett enkelt sätt är inte lätt och det är kanske därför den ger ett lite mediokert intryck på mig.

Similar Posts:

• Mer saga i sagan önskas
• Krumelurer och andra barnsligheter
• Vara varken stor eller liten
• För den som söker spänning
• Finns inte, men finns ändå