Sidospår, förlåt. Men sånt blir det av att läsa den här boken. Melankolins anatomi är precis vad titeln lovar, ett försök av en lekman (Burton var bibliotekarie och teolog) att skriva en redogörelse för allt man just då visste om psykiska sjukdomar och deras botande, med fokus på pålitliga källor ur antiken och medeltiden från Demokritos till Avicenna Abu Ali Sina och Olaus Magnus. Men eftersom han glatt medger att han skriver om depression för att hålla sin egen depression stången, att han skriver om faran att hålla sig undan nyttig verksamhet och därmed är onyttig själv, och förresten så har ju många stora skapare drabbats av detta själva, så kan han ju inte hålla sig till ett ämne.

Resultatet blir en bok som inte bara är lärd utan också förbannat kul att läsa. Som en enda lång, inte helt välorganiserad* twitterfeed med tankar och citat på ett löst sammanhållet tema där Burton ibland redogör objektivt för den samlade expertisen på ett ämne, och ibland far ut i rena otidigheter mot tryckare och tyckare, katoliker (den är ju trots allt skriven mitt under 30-åriga kriget), okunniga politiker och alla andra han retar sig på. I ena sekunden talar han om den korrekta dieten för att förebygga depression (absolut inga palsternackor!), i nästa lägger han ut texten om det perfekta styresskicket för en stat, sedan snäser han åt tänkta kritiker att ingen tvingat dem att läsa hans bok.

* Melbergs urval skär ner en utgåva på ca 1200 sidor till drygt 250, men jag tror inte Burtons alla krumsprång hänger ihop bättre i original.

Det var inte min avsikt att prostituera min musa på engelska, eller att röja Minervas hemligheter, secreta Minervae, utan att uttrycka mig koncist på latin, om jag bara hade fått det tryckt. Vilken suspekt pamflett som helst välkomnas av våra vinningslystna tryckare, bara den är på engelska; de trycker allt [latin] på blad som inte ens en eländig apa skulle torka sig med.

Så, jo, den är bra mycket roligare än man kunde vänta sig av ett 400 år gammalt medicinskt verk. Men den känns också slående modern, både i sin attityd till psykiska sjukdomar och till dem som lider av dem. Visst anser han att grundorsaken ofta är antingen onda andar eller obalans i de fyra kroppsvätskorna (fast när folk återigen börjat tro att jorden är platt, att vaccin sprider sjukdomar och frenologi gör comeback, varför inte också detta?) Men utifrån den förutsättningen, som de sista rycken från en värld där gäss växte på träd och häxor bytte ut barn, är hans resonemang både stålblankt rationellt och skrivet med en brinnande empati. Du botar inte den som är deprimerad genom att säga åt hen att gaska upp sig, ryter han, det är en sjukdom, du måste se till grundorsaken, och mången nutida terapeut borde nicka. Visst hjälper diet och motion och ett rikt socialt liv, men ingen enda mirakelkur botar allt. Döm inte den som lider om du inte varit med om samma själv.

En dag av sorg är som hundra år, påpekar Cardano; den är en carnificina hominum, mansmördare, eller som Aretaeus så väl uttrycker det: angor animi, själsplåga, själens kramper och konvulsioner, helvetet i koncentrat; ty finns ett helvete på jorden så återfinns det i melankolikerns hjärta.

Tunga frågor, och läs den för guds skull inte som en pålitlig medicinsk text, och ändå: genom allt löper både en självgod önskan att visa sig på styva linan och en törstig nyfikenhet på hur världen är beskaffad. Han kastar lärda citat omkring sig i extas av allt som redan står att veta, men griper också efter allt som återstår att ta reda på. Till slut sammanfattar han det i ett enkelt bud: Var icke overksam, var icke ensam. Ett gott råd än idag, men med en liten asterisk: ta då och då några timmar för dig själv och läs en god bok. Den här, till exempel.

Similar Posts:

• Lite om nästan allt
• Lite ledset och mycket träffsäkert
• Skilsmässans efterbörd
• Och hjärtat det slår
• Grå bok mellan den svarta och den vita

Carta Marina finns numera att beskåda i Carolina Redivivas utställningssal i Uppsala och beskrivs på deras hemsida som en dyrgrip och ”den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Nordens länder”. Historia om de nordiska folken skrevs i exil av Olaus Magnus. Han ägnade sig sannolikt åt historisk forskning till följd av reformationen och sin landsflykt från Sverige.

Elena Balzamo har i Den osynlige ärkebiskopen samlat sina essäer om Olaus Magnus och hans verk ur olika synvinklar. Bilderna är många och intressanta. Olaus Magnus levde i en tid där det inte fanns någon klar skiljelinje mellan sägen och verklighet och därför finns det diverse mytiska väsen i hans historieberättande och kartritande. Eftersom han satt i Italien och skrev blev det dessutom en del historiska skevheter.

I essän ”Lappland reviderat: landet och dess invånare i Olaus Magnus verk” visar Elena Balzamo hur Olaus Magnus försöker mildra de vanliga hårda orden om Norrland och samerna. Han har själv gjort resor till området och beskriver det som ett rikt och vackert land med gästvänliga människor. Där andra författare och upptäcktsresande har sett människomonster ser Olaus Magnus frihetsälskande, starka människor som är landskapets största rikedom. Elena Balzamo betonar:

Det är lätt att dagens läsare glömmer hur malplacerade sådana hyllningsord måste ha tett sig i en katolsk prelats skrifter. Vilket utrymme ges då åt hednisk vidskepelse och norrlänningarnas beryktade magi? Var inte dessa folk avgudadyrkare, farliga vildar och skrämmande trollkarlar som kunde besvärja sina motståndare, släppa loss elementen och befalla vindarna?

I den sista essän: ”Om den ‘lyckliga slumpen’: Carta Marinas öden och äventyr” finns den spännande berättelsen om hur kartan som varit spårlöst försvunnen i århundranden hittades och till slut hamnade på Uppsala universitetsbibliotek.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Tema: biografier
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• På kant med rättvisan omkring 1600