Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Under fattigdomsstrecket
• Kartan, kroppen, språket
• Allt går sönder, allt gror
• Priset man betalade för rytmen

Men så till slut, efter många år, tar kriget slut. Och en efter en vänder de tillbaka. Först de äldsta, de som levt här hela sitt liv och aldrig kunde göra sig ett hem någon annanstans. Ma Kadie och Pa Moiwa möts bland nedbrunna hus och skelettdelar som ingen kan identifiera. Var det här ett barn eller en kvinna? Var det här min son eller din? Men sorgen är i alla fall begripligare än våldet, och i takt med att fler och fler vänder hem börjar det bli ett samhälle igen – de vuxna som minns sin barndom och vill uppfostra sina barn i ett hem de aldrig sett, tonårsmödrarna som får något hårt i blicken när man frågar vem som är far till deras barn, pojkarna som tvingats lära sig att döda innan de kunde raka sig, alla är välkomna. Men sedan är frågan i vilken grad deras öde faktiskt är deras eget – med freden kommer ju också möjligheterna, kommer investeringarna, kommer en ny form av överhet.

Strålande morgondag är en förbannad roman, i rakt nedstigande led från böcker som Armahs De vackra är ännu inte födda eller Ngugis Wizard of the Crow: berättelser där udden riktas mot korruptionen, mot de missade chanserna och lata genvägarna, mot de som cyniskt profiterar på människors önskan om en bättre framtid. Som bäst är Beahs roman fantastiskt lurig och varvar flera verkligheter: det nakna våldet från inbördeskriget, som lever vidare både i folks minnen och i ärren och amputationerna, men också tiden som fanns innan. Det är ju ändå 2000-tal, och innan kriget slog sönder allt fanns här ju inte bara gamla legender och seder utan skolor, välutbildade människor, idéer om demokrati och jämlikhet och samarbete … Här finns en hunger efter något bättre; här finns gatupojkar som skriver sin läxa på lacken till en parkerad lyxbil när deras far inte har råd med skrivhäften.

Men baksidan av din billiga mobiltelefon är människor som arbetar i rutilgruvor utan några som helst säkerhetsåtgärder, byar som skövlas undan så fort det är billigare än att inte göra det, ett gyllene handslag med rätt person så spelar invändningar ingen roll. Den som skjuter på dig eller hatar dig ser dig i alla fall som en människa; den som bara ser dig som en arbetsresurs eller ett objekt att hjälpa (precis som i NoViolet Bulawuyos Vi behöver nya namn får sig hjälporganisationerna en ironisk släng av sleven; de som tror sig hjälpa på plats men knappt vågar sig utanför städerna) är något annat. Våldet kapslas in; du behöver inte vapen om du tar ifrån människor alla möjligheter utom låglöneslaveriet och kallar det frihet. Vem vill gå i skola när de kan ta ett jobb i stället, speciellt när de ser att deras lärare inte har råd med mat för dagen trots sina diplom, när vägen till skolan trafikeras av långtradare som inte behöver följa trafikreglerna?

Det var också mer trafik, och i vissa bilar satt det vita människor vars bilrutor pryddes av dekaler där det stod VI RÄDDAR FOLK HÄR I LANDET. De fullpackade bussarna blev ofta omkörda i rasande fart av sådana bilar med max tre personer.

Den där knutna näven i fickan bär romanen långt, och även långt utöver de afrikanska erfarenheterna; Beahs kritik av den nakna opersonliga makten ekar även hos Aleksijevitj, för att ta ett aktuellt namn. Men det gör också att den ibland går över i rent ledarskriveri, vilket är synd. Beah bygger upp ett så bra persongalleri som slarvas bort lite, som borde ha kunnat föra fram samma budskap ännu effektivare utan att offra berättelsen. Jag vill veta hur det går för dem, även om det inte ser ut att gå väl. Men han hittar ändå en glöd, en motberättelse som måste finnas där någonstans. Den idélösa makten måste förr eller senare vara ansvarig, människor måste förr eller senare ses på sina egna villkor. Morgondagen måste börja idag. När ingen vinner kriget måste kanske alla vinna freden.

Similar Posts:

• Alltid fler lager
• Fantastisk berättarkonst
• Nya vägar
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Rapport från ett inbördeskrig

Ett utmärkt undantag är NoViolet Bulawayos prisbelönta debutroman Vi behöver nya namn som utspelas i Robert Mugabes sönderfallande Zimbabwe. Här följer vi romanens huvudperson, Darling, som tillsammans med sina vänner Chipo, Gudvet och Horungen driver runt bland plåtskjulen i kåkstaden Paradise. Någon skola finns inte längre, lärarna har precis som de flesta andra med möjlighet tagit sig över gränsen till Sydafrika, och eftersom barnen lever i just ovan nämnda extrema fattigdomen botar de sin konstanta hunger genom att ta sig in i de mer välbeställda delarna av Harare och plundra trädgårdarna på guavafrukt. För att få kläder eller leksaker förnedrar de sig inför kinesiska byggprojektsarbetare eller västerländska biståndsarbetare genom att spela på de förväntade rollerna på hur fattiga barn i Afrika är. Vill det sig väl belönas de med lite krimskrams, antingen direkt från de kinesiska lågkvalitetsfabrikerna eller det som gått vägen via insamlingar i väst.

För en läsare som befinner sig på den övre nivån av den mest välbeställda femtedelen av den globala inkomststegen ter sig barnens tillvaro rakt igenom hopplös, och att historien berättas ur barnperspektiv gör det ju knappast mindre deprimerande. Ändå är inte allt nattsvart. Det finns trots allt hopp om en annan, bättre framtid och just barnperspektivet förstärker den känslan. Darling och hennes vänner är fullt medvetna om sin olyckliga tillvaro, en tillvaro som inte heller varit konstant då flera av dem kommer från den zimbabwiska medelklassen vars tillgångar plötsligt konfiskerades av krigsveteranerna. Samtidigt vet de också exakt vad som krävs för att nå det rika liv de alla drömmer om. Exilen. Ett tema som tragiskt nog genomsyrar mycket av den moderna afrikanska litteraturen. Tragiskt då ur den bemärkelsen att det reflekterar verkligheten. Rent litterärt ger exilen emellertid ett intressant utifrånperspektiv på många av självklarheterna i den konsumtionshetsande rika delen av världen.

Romanen är uppdelad i två delar där den andra delen är just exilen, för Darling hos sin moster i ”Detrångtmishigan”. Att via en tio-femton timmars flygning komma från plåtskjulen i Paradise till ett vinterkyligt Detroit (även om just Detroit av många amerikaner skulle beskrivas som inget annat än ett förfallet slumområde) är givetvis som en frontalkrock. En kulturkrock, en förväntanskrock och en identitetskrock på en och samma gång.

Mycket av styrkan i Vi behöver nya namn kommer av det tidigare nämnda barnperspektivet, där historien förmedlas genom den tioåriga Darlings röst. Med en välavvägd kombination av naivitetet och street-smartness får läsaren en god inblick i det hårda livet i Paradise. Dialogen är utmärkt och genom en möjligen inte helt medveten svart humor tacklar barnen vardagen. Att Darling är en flicka med stor potential men hårt livsöde och brist på såväl utbildning som någon form av ledsagning i livet blir uppenbart redan efter några sidor.

Den andra delen, exilen, tappar lite av den glöd berättelsen har i början. Möjligen är det ett medvetet grepp av Bulawayo, för drömmen om Detrångtmishigan är ju det som håller upp Darling. När drömmen sedan väl infaller så är inte den papperslösa emigrantens underbetalda och otrygga ströjobb i en nedlagd industristad riktigt densamma som det Detrångtmishigan hon drömt om.

Similar Posts:

• För säkert om osäkerhet
• Bland pantburkar och slott
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• Lukt av ladugård, depression och död
• Varsamt porträtt av förfäder