Bortsett från den invändningen, så är det en riktigt bra deckare. Den är spännande, den bjuder på överraskningar och den låter mig som läsare räkna ut en del själv, vilket får mig att känna mig smart. Det är mycket roligare att känna sig smart, än att känna sig ledsen!

Nilla Kjellsdotter låter sin kriminalpolis Mija Wadö hålla hus i Österbotten och det är en miljö som är ny för mig, både i deckarsammanhang och alla andra sammanhang. Upplägget är så som det brukar: handlingen växlar mellan Mijas jobb och hennes privatliv. Mija är en workoholic som till och med glömmer bort att hon ska ha dejt med sin ganska nyblivna pojkvän, när ett mordfall dyker upp. ”Mordfallet” är en känd forskare som hittas ihjälslagen i sitt hem.

Berättelsen har bra driv och språket är för det mesta relevant. Mija har hästsvans, kallar kaffet för ”java” och petar sina snusprillor in i rätt läge med tungan. Det kanske är så man gör när man snusar förresten, vad vet jag? Jag har aldrig snusat. Men det känns definitivt inte som om hon är någon som ”trippar” till badrummet för att ta en snabbdusch, som Nilla Kjellsdotter skriver på ett ställe. Det sättet att ta sig fram stämmer inte för mig med den bilden Nilla Kjellsdotter byggt upp av Mija fram tills dess. Ibland blir jag trött på hennes språkliga klichéer som att ”sorgen är en ständig följeslagare” och att ”hålla alla dörrar öppna”, men det stör inte läsandet så mycket att jag lägger ner boken. Det är mer som en irriterande fluga som man kan vifta bort, eftersom helheten i sig håller.

Det är många personer att hålla reda på, både i fallet, på jobbet och i Mijas privatliv. Och det lönar sig att lära sig namnen på de viktigaste, eftersom vi kan vara säkra på att vi får träffa Mija Wadö igen. Epilogen slutar med en rejäl ”cliffhanger” och det garanterar dem av oss som aldrig varit i Österbotten, att få veta mer om Oravais och Vaasa.

Similar Posts:

• Kvinnomord i Österbotten
• Fartfylld men spretig spänning i Västerbotten
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Spännande deckare med logiska luckor
• Välskriven västkustdeckare

Redan på boken I rättvisans blods första sida får vi läsa om hyreshuset Pärlan i centrum av Oravais där ”lull-lull” snart ska pryda fönstren. Alla vi som någorlunda följer österbottniska nyheter och politik känner igen uttrycket ”lull-lull” och småler, och ja, visst kan man kalla allsköns glitter, bjäfs och krams i fönstren i jultiden för ”lull-lull”. Ganska så fyndigt.

I Pärlan med havsutsikt och kvällssol bor bokens huvudperson Mija Wadö, polis stationerad i Vasa. Och den nyfikna, pladdriga granntanten vet något som sedan leder Mija Wadö en mördare på spåren. En mördare som med jämna mellanrum får komma till tals i boken – i insprängda kortare kapitel – när läsaren inte följer Mija Wadös vardag i tjänsten och i privatlivet.

Några kvinnor får sätta livet till. Den första är småbarnsmamman och ”hemmanfrun” Ulrika. Med söndersparkat huvud och blåslagen kropp hittas hon en morgon utanför sitt hem medan den drickande maken supit bort sig på en pokerkväll. Misstankarna faller förstås på honom – känd misshandlare som han är. Nästa offer är en ensamboende rullstolsburen bokförare som mördas brutalt i sin stuga. Följande offer blir nästan företagsledaren Veronica Franzén bosatt på ”gräddhyllan” Bockberget i spatiös villa – men hon klarar sig tack vare en påpasslig motionär. Och i bokens sista kapitel ännu ett offer bland stenarna i stenparken vid Fjärdsändan. Alltså en riktigt rejäl cliffhanger in i nästa bok i serien …

Intrigen är myllrande och här finns allsköns mänskliga svårigheter och ja, även glammigt ”lull-lull”: missbruk, misshandel, gråt och ångest, gamla och nya oförätter, dåligt självförtroende, barnkinder randiga av gråt, dejtning och sexleksaker, spirande romantik, dyra viner och inredningar, femtiofemåriga damer som tar för sig, gubbiga chefer, bultande mellangärden och sexiga outfits, psykiskt illamående och diagnoser, självmord och knark … Boken hittar säkert sina läsare som gillar att underhållas av det ena och det andra smarrigt smaskiga.

Händelserna skrivs raskt fram i relativt många och korta kapitel. Möjligen är intrigen är något överlastad med en mängd mindre detaljer om smånoppriga HM-jumprar, magert kylskåpsinnehåll och småkäftande om bullar vid kaffebord. Dialogerna, svordomarna är många och personernas egna funderingar. Könsrollerna är förvånande förlegade: ”snutmorsan” och ”38-årig hemmafru” – finns de? Och kanske en otäck karlslok också kunde ha strukit med nu när mördandet börjar? De finns.

Men å andra sidan, visst rycks jag med och vill läsa mera, vill veta hur det ska gå och vem ”gärningspersonen” är. Visst är det intressant att läsa om platser där man själv rört sig hela sitt liv: om det så är Bockberget eller Öurstranden eller Masunin. Jag skulle faktiskt gärna läst mera om lokala miljöer och stämningar så det hoppas jag på i nästa bok. Brott i unika miljöer är en trend – nu tänker jag på alla deckare i Gotlandsmiljöer eller de många verken i ”Norrland-noir”-genren. Jag blev onekligen riktigt skrämd och ser mig numera om på Oravais vägar. Novemberkvällarna är mörka.

Och jag anade inte – inte alls förrän riktigt i slutet vem denna mördare kunde tänkas vara och vad rättvisan riktigt handlar om. Och brottsutredare och poliskonstapel Mija Wadö förblir något lös i polisuniformskonturerna – vilka hemligheter pantar hon på i sitt trettiosexåriga liv?

Similar Posts:

• Spänning i Österbotten
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och konst i Sydafrika
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Brott i bloggvärlden och Blå villan