Catherine Malabou är författare och filosof. Hon talar om en hjärnans ”destruktiva plasticitet”. Denna negativa plasticitet har hittills inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet – om ens någon. Människans, eller snarare hjärnans, förmåga att förändras har jag ägnat minst två tankar genom åren. Jag har inte uteslutit att den kan verka åt båda hållen, men främst har jag fokuserat på vår förmåga att anpassa oss till vad predikament livet har att erbjuda ur sin avgrundsdjupa brunn. Samtidigt har jag inte lämnat mina egna erfarenheter åt sidan. På grund av en seglivad och länge obehandlad sjukdom kan jag se personlighetsförändringar i mig. Det handlar inte om ett trauma per se, men finns det långdragna trauman är detta ett sådant. Förändringarna är just förändringar och inte nödvändigtvis vare sig negativa eller positiva. De är, kort och gott. Detta klassas inte som ett trauma; förändringarna har inte skett på ett ögonblick utan har anfrätt mig under ett längre tidsspann.

Malabous Olyckans ontologi bygger i mångt och mycket på tidigare verk från hennes penna. Dessa har jag inte läst, men jag utgår kallt ifrån att denna kan läsas fristående. Ni får ursäkta att jag antagligen missar vissa paralleller och återkopplingar till den tidigare boken Vad ska vi göra med vår hjärna?. Till detta kommer en begränsad förståelse och insatthet i de personer hon i dialog med utvecklar sin egen ståndpunkt: Antonio Damasio, Baruch Spinoza och Sigmund Freud. Damasio har jag läst och uppskattade hans På spaning efter Spinoza och även Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Även texter av Spinoza har jag tampats med, men vad minns man egentligen av en bok när man blickar tillbaka efter några år? Sigmund Freud är väl hart när omöjlig att undvika. Gilles Deleuze smiter in på några hörn och då främst i polemik med Freud. Jag kan inte komma med några invändningar mot Malabous resonemang – jag besitter inte nog med tankekraft. Emellertid är även en lekmans vinkel trots allt en vinkel.

Som ishockeyintresserad, även om det är ett avtagande intresse, ska erkännas, är jag medveten om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan medföra. I de allra flesta ishockeyligor ökar kunskapen och förståelsen för vad hjärnskakningar – och då oftast upprepade sådana – kan leda till: livslångt lidande och de sorgligaste exemplen har slutat i svårartade depressioner och i slutändan en död som klassats som självmord. ”Klassats som självmord” eftersom jag ser det som en handling framdriven av sjukdomen och inte följden av ett intellektuellt överläggande.

Albert Camus menade att självmordet är det enda riktigt allvarliga filosofiska problemet, eftersom det behandlar frågan huruvida livet är värt att leva eller ej. Hjärnans destruktiva plasticitet kan kanske sälla sig till denna kategori. Joseph LeDoux, som Malabou återkommer till, menar att ”vi är våra synapser”, vilket inte är en orimlig utgångspunkt. Synapser är inte odödliga, tvärtom. Det krävs inte mycket för att orsaka oåterkalleliga skador i hjärnan. Det finns skador som fullständigt förändrar oss och frågan ställs: Är vi då samma person? Skalet må vara detsamma, men om förmågan till affektioner försvinner, om minnen raderas, om en likgiltighet inträder är det en berättigad fråga att ställa: Är du den du var för ett ögonblick sedan?

En insatt läsare och människa kommer få ut mer av denna bok än mig, och kan framförallt komma med invändningar och vidareutvecklingar samt djuplodande och horisontala analyser. För mig är den en ödmjukhetsbringare, en påminnelse om vår förgänglighet och då inte nödvändigtvis genom döden utan på grund av fallet, snubblandet, slaget.

Damasio utvecklar hypotesen om ”emotionella signaler”, även kallade ”somatiska markörer”: när vissa hjärnskador uppstår, utplånas markören och förnuftet förlorar det band som förenar det med livet, med viljan att överleva, mot conatus [strävan att leva]. Denna uppfattning går under namnet ’hypotesen om de somatiska markörerna’, och de patienter som fick mig att formulera hypotesen hade skador i vissa delar av prefrontala cortex (framförallt i de ventrala och mediala sektorerna) och i den högra hjässloben.

Gott folk, drick med måtta och halka inte på isfläckar. Senast jag halkade på ett bananskal – ja, sådant händer faktiskt – skrattade min väninna. Jag föll inte, tack vare okända och översinnliga krafter och tur, och slapp göra mos av de där ventrala och mediala sektorerna. Tack.

Similar Posts:

• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• I minnets labyrinter
• Doras röst
• Skräckgotisk psykothriller!

Det var det inte. Reklamen visade sig vara vad som levererade de coolaste 3D-effekterna. Filmens motsvarigheter fick mig istället att fundera på varför de ens släppt igenom det här rymdskrotet. Och handlingen, karaktärerna? Med en budget på triljoners miljarder borde väl någon kunnat föda fram ett manus som inte fick mig att lipa. Men nej, istället fick jag av oändlig sekundärskam dra ihop tårna i skon, klösa ut ögonen och stoppa in dem i öronen.

Jag är svårflirtad när det kommer till Sci-Fi. Jag anser att det skall var en lågmäld, förtätad stämning där människor vrids sönder av ensamhet, utsatthet eller förräderi. Tänk Sunshine, tänk Moon. Jordens undergång skall helst vara om inte ett faktum, så åtminstone nära förestående. Kanske får jag på näbben av att så här vårdslöst slänga mig med ett såpass omstritt begrepp som Science fiction, men när jag ändå pälsat på religionen Star Wars är det lika bra att löpa linan ut och ta konsekvenserna.

Sovande jättar uppskattar jag och jag har inte läst ut en bok lika kvickt sedan jag på en förmiddag plöjde igenom den underskattade Hästen: Praktisk handbok i hästavel och hästuppfödning. Intrigen är enkel, men inte ödmjukare än att den tämligen snabbt antar titaniska proportioner. En ung flicka traskar omkring alldeles nära sitt hem när marken plötsligt ger vika under henne. Hon vaknar upp långt nere i en grop och ser högt uppe häpen räddningspersonal som blickar ned mot henne. Vilket inte är underligt eftersom hon ligger i en gigantisk hand och väggarna som omsluter henne är belamrade med okända och självlysande inskriptioner.

Vi kastas framåt 17 år i tiden och får veta att Rose, alltså flickan som nu är vuxen, är en intelligent och välutbildad fysiker. Hon leder ett hemligt arbetslag som försöker komma fram till vad handen egentligen är för något och vad inskriptionerna betyder. Diverse teorier har kastats fram, den ena mer ihålig än den andra. Ingen vet något med säkerhet. Vem har tillverkat handen? Varför? Vad är det för material den är gjord av? Vad betyder inskriptionerna? Frågorna är många, svaren få.

Handlingen växer fram i formen av dagboksanteckningar, intervjuer och loggböcker. Jag skall inte avslöja särskilt mycket av den men i bakgrunden verkar en synnerligen driftig, inflytelserik och förutseende herre som drar i de allra flesta trådar. Intrigen är spännande och fantasieggande. I takt med att den mognar byggs den på med ytterligare skikt. Visst kan man sympatisera med en ensam hand, men det behövs karaktärer man identifierar sig med (eller föraktar, vilket visserligen oftast misstas för självförakt) för att på riktigt engagera sig. Det löser författaren Sylvain Neuvel. Där det finns liv finns det kiv och snart uppstår relationsproblem med bland annat en svartsjuka som får inte helt rimliga proportioner. Jag menar, inte är det väl nödvändigt att med en bil kapa benen på den man som visar intresse för kvinnan man själv är betuttad i? Men ja, svartsjuka män kan som bekant vara livsfarliga.

Jag kan inte särskilt mycket om särskilt mycket, men genetik, fysik, geopolitik, kirurgi, mänsklig fysiologi, lingvistik, matematik eller händer av okänt ursprung är inte några av de områden jag behärskar. Kanske stämmer det fackmannamässiga och tekniska språket som används i boken, kanske inte. Det är hur som helst Sci-Fi och så länge det låter häftigt och avancerat kvittar det om saker och ting är korrekta eller inte.

Berättelsen är underhållande, men är knappast enbart en hjärndöd bladvändare. Särskilt om man inte vill. Det viner en liten kvist över kinden min när det visar sig att en måttligt foglig och charmigt egensinnig militärhelikopterpilot är kvinna. Allt sedan Airwolf har en stridshelikopterpilot för mig varit en man, men nu vet jag bättre. Vidare får läsaren ta del av en stilstudie i vad makt kan göra med människor. Vår moral är plastisk och särskilt formbar är den när omfattande makt är vad står på spel. Ibland skyr målen inga medel.

Boken är del ett av tre och jag utgår ifrån att också de övriga översätts till svenska. Den är inte genomgående fantastisk och förlorar sida för sida mystiken som jag älskar. För min smak är tempot lite för högt och berättelsen saknar en detaljrikedom som skulle göra den gott. Emellertid kan jag inte göra annat än med en varm hand lämna över den till er.

Må kraften vara med dig.

Similar Posts:

• Aktiv läsning ger större behållning
• Charmig historia i gräslig förpackning
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen
• Hundra sidor poesi
• Spänningsroman i makligt tempo