Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha

Kommer du ihåg hur världen såg ut när du var tio år? När man var stor nog att städa sitt eget rum och ha tjej/kille, men för liten för att åka tunnelbana själv.

Tsatsiki vet precis hur det är. Han är tio år och ska städa rummet själv. Det är tråkigt så han brukar strunta i det. Det kan leda till pinsamheter, som när Sara och Elin hälsade på och hittade ett par gamla kalsonger med lite bajs i. Så svårt att förstå tjejer. Är de alltid perfekta? Har de aldrig bajsstreck i trosorna? Och vad är det egentligen man ska göra när man är ihop. Det är tråkigt att bara pussas hela tiden.

Stor, ja. Inte nog med att han ska fylla elva, han har blivit storebror också och Morsan bryr sig nästan bara om lilla Retzina. Men han är inte lagom stor som Mårten Pissråtta, som numer bor hemma hos dem. Inte heller är han som Retzina, lagom liten, så att alla vill gulla med henne. Tsatsiki är varken stor eller liten.

Varför föddes man inte med en knapp på magen istället för en värdelös navel? Ett tryck och man blev stor och kom in på barnförbjudna filmer, två tryck och man blev lagom liten för att sitta i mammas knä och bli gullad med.

Tsatsiki funderar och är med om alla de saker som de flesta var med om när man var tio år. Våndan med att ha flickvän eller pojkvän, om att vara för stor men ändå för liten och hur stökiga syskon kan vara. Vardagens problem målas upp på ett levande sätt. Tunnelbanans hotande resenärer och busschaufförens snåla elakhet framstår som de enorma faror de faktiskt är för en kille på tio år. Författaren vet hur det är att vara barn och hon förmedlar det på ett sätt som både är allvarligt och skojigt. Men det är inte bara de mest vardagliga små fnissiga, festliga sakerna som Tsatsiki stöter ihop med. Han möter även den bistra verkligheten. Han blir ovän med sin bäste vän och hans familj hotas av nazister och de får gå under jorden ett tag. Tack och lov så löser det mesta sig till det allra bästa.

Att böckerna om Tsatsiki har blivit populära är inte så konstigt. De är precis så bra som man kan önska. De är lätta för barnen att läsa själva. De tar upp de händelser som är barnens verklighet och vardag. Böckerna kan med fördel läsas högt och det finns många saker man kan fundera över tillsammans. I skolan eller hemma med mamma och pappa, eller med kompisarna som kanske också läser boken.

Om man jämför Tsatsiki med en liknande barn och ungdomsbok är det väl Bert och Sune som ligger närmast till hands. Böcker som jag själv uppskattade väldigt mycket som liten och många med mig. Jag tror dock att Tsatsiki är strået vassare. Varför undrar ni. Jo, för att Sören Olsson och Anders Jacobsson halkar lätt in i ett flams och trams rus där det roligaste är tjejtjusaren i deras rollkaraktärer. Tsatsiki är en bredare karaktär och böckerna spänner över ett vidare fält och tar med de allvarliga saker som Olsson och Jacobsson missar. Tsatsiki bjuder på allt Sune och Bert bjöd på, fast lite till.

Jag rekommenderar boken varmt till er alla. Det finns många ställen som lockar till skratt och där de flesta kan känna igen sig. Om du inte har läst de andra böckerna, gör det. Och glöm inte bort att se filmen. Om inte annat, så för att få ta del av all den kärlek som ligger inbakad i Moni Nilsson-Brännströms berättelser.

Similar Posts:

• Allt för tjejerna
• En gång kul, inte alltid kul
• Som Sune ska va
• Avdramatiserade hormonruscher
• Grynet-glättig mat från Sune