I Lina Hagelbäcks Kometkarta möter vi ett känsligt men samtidigt stormigt diktjag. Det är en person som känner in omvärlden på ett knivskarpt vis och samtidigt kräver en hel del uppmärksamhet och bekräftelse. En rätt jobbig men samtidigt charmig jävel för att prata klarspråk. Berättelsen sväller av tankar och svulstiga betraktelser.

Kaningrå himmel som tar
lugnande ser rakt in genom
fönstren: upptäckter som har
med förfluten ångest att göra.
Vitvinsglasen fyllda med
mors smycken, smuggelgods.
Obesvärade lögner magnetiska
laddningar under eftermiddagens
svullna timmar. Vänd på mig.

Här finns en stormig kärlekshistoria som virvlar, bråkar och älskar. Där är också relationen till en omnipotent mamma. Det är en fordrande relation där huvudpersonen vrider ut och in på sig själv för att behaga en krävande och kryptisk förälder. Ibland vet jag inte riktigt vilka ord som är riktade till kärleken eller modern. Det glider lite ihop, men vet ni. Det spelar ingen jävla roll.

Vartefter historien fortgår börjar en karta ritas. En atlas som är proppfull av kometer, månar och andra himlafenomen. Plus det som gör det ännu ljuvligare, nämligen luft. För trots att Hagelbäcks poesi är blommig, tät och på sina ställen rätt tungt lastad så lyckas hon få in luft i sina dikter.

Det här är lyrik som jag gärna läser högt. Det märks att författaren jobbat mycket med hur dikterna ligger i munnen. De låter bra och det jobbas med allitterationer på ett väldigt skönt vis. Så förutom att en rafflande, men samtidigt allmänmänsklig berättelse rullas ut så njuter jag av språket. Dessutom kliver humorn in så skratten finns också i farstun.

Det här är poesi som får mig sugen på att skriva själv. Och det är väl bland det största för mig. Dessutom känner jag bitvis igen mig i min egen barndom och det förstärker läsningen en masse.

När jag var liten gick
mycket tid åt att vara
olycklig och åt att tjyvlyssna
på de vuxnas samtal.
Efter ett vernissage sade en vän
till mor Stackars ditt katatoniska barn.
Efteråt: mor vid staffliet
hur hon talade med sig själv:
Varför fick jag en så beskedlig dotter.
Om hon ändå vore en liten thriller.

Det här är bombastiskt, frodigt och känslosvallande. Det är poesi som jag dras in i och inte kan sluta läsa. Ibland kan poesi vara som en svalkande vind, ibland är det en käftsmäll. Lina Hagelbäck lyckas med konststycket att para dessa parametrar.

Similar Posts:

• Att skriva rädslan ur rummet
• En förälskelse mellan människor, eller i poesin
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Omtag om det komplexa och svåra
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”

För att hitta vad som är fel åker Sofia och Rose till en klinik i Spanien där en läkare, doktor Gómez, gör alternativa studier inom ortopedi. Dr Gómez är deras sista hopp att få klarhet i vad som påverkar Rose hälsa.

Kliniken ligger i den lilla byn Almería, en sömning och dammig stad mellan havet och öknen. Miljöerna är torra, varma och känns som hallucinationer.

Sofias relation med mamman är nära utan att vara varm. Hon har blivit en spegelbild av sin mammas krämpor och beroendet mellan dem är förgörande för Sofia. Hennes egen identitet är vag och bitvis inte existerande.

Dr Gómez lägger omgående märke till den frätande relationen mellan Sofia och Rose, ifrågasätter och ställer obekväma frågor på sitt muntra vänliga sätt. Hans sätt att agera genom att fånga upp Rose ger Sofia möjlighet att skapa eget utrymme och få tid för sig själv.

Sofia går ut i hettan i den lilla byn och möter Ingrid, en excentrisk och självständig ung kvinna som jobbar som sömmerska. Sofias och Ingrids vänskap är utforskande och intensiv, en passion tar sin början.

Med den nyvunna tiden och identiteten börjar det även göras plats för Sofias far i hennes liv. Sofias pappa är en av de frånvarande fäderna. Han bor i Grekland och har inte på länge varit en del av Sofias liv. Som en del i sin frigörelse åker hon till Grekland och träffar honom och hans nya familj. Berättelsen får fler dimensioner när bitarna om pappan faller på plats.

Hela boken är drömsk och febrig och ibland mer mardröm än dröm ska sägas. Det är en dovhet i språket som gör mig illa till mods. Känslan av att vilket elände som helst kan hända förföljer mig genom texten.

Alla relationer i boken är komplexa, udda och sökande och är ständigt i centrum i boken. Till och med dykskolans hund är dysfunktionell och tar sin självklara plats i berättelsen.

Mammans krävande och kvävande sätt tar bort livslusten, anden och själen för Sofia och det påverkar även mig som läsare. Trots den något tunna pocketboken tar den lång tid att läsa och kräver fokus.  Ingen lättsam bok, men mycket läsvärd och den lämnar kvar en stor känsla av tacksamhet i mig.

Similar Posts:

• Oförglömliga flickor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Finstämt om livets början
• När hoppet är det sista som lämnar en
• Grått och gråt i Glasgow

[...] det skulle alltid finnas ett före och ett efter lördagen den sjunde januari 2017 klockan två minuter över halv elva.

39-åriga Thelma är en ensamstående mamma som är mitt uppe i karriären och som aldrig verkar ha tillräckligt med tid att spendera med sin tolvåriga son Louis. Morgonen den sjunde januari blir han påkörd av en bil och hamnar i koma. Läkarna ger Louis en månad att visa någon hjärnaktivitet sedan drar de ut sladdarna.

Medan Louis ligger på sjukhuset hittar Thelma en anteckningsbok under madrassen i hans säng. I den har han skrivit en bucket list – en lista med allt han drömmer om att göra innan han dör. Med hjälp av sjuksköterskan som ser efter Louis och en iPad, påbörjar Thelma en resa att uppfylla alla sin sons drömmar och filmar varje steg med förhoppningen om att han ska komma tillbaka till henne om han får höra om hennes äventyr och om hur fantastiskt livet kan vara.

Dessvärre får Thelmas mor reda på projektet och ser till att involvera sig, mot Thelmas vilja. De har inte kommit särskilt bra överens sedan Thelma blev vuxen. Genom Louis drömmar lär Thelma känna både honom och sig själv bättre. Hon möter människor som är viktiga i hans liv och som hon inte hade någon aning om existerade. Hon inser också att hennes eget liv är fattigt på betydelsefulla relationer. Med de nya insikterna kanske Thelma kan hitta en ny tillvaro, oavsett om Louis vaknar ur koman eller inte.

När jag läste baksidestexten hade jag stora förväntningar om en riktigt känslosam och hjärtevärmande historia. Jag förberedde mig med en bunt näsdukar på brickbordet bredvid fåtöljen där jag satt och läste. Själva historien om en tolvårig pojke som berövas chansen att leva är så klart berörande men när Thelma börjar bocka av punkterna på drömlistan blir handlingen stundtals dråplig. Personligen tycker jag den blir lite väl svamlig då fyrtioåringen ska leva tonåringens drömliv.

En av punkterna på Louis drömlista är (så klart) att ta en kvinna på brösten, närmare bestämt sin mattelärare, och Thelma kan inte låta bli att le när hon läser det. För mig krockar det här med en av bihistorierna där Thelma blir nedvärderad och förnedrad på sitt jobb av företagets sexistiska VD som kallar sina kvinnliga medarbetare för ”gumman” och anser sig ha rätten att uttrycka sig grovt om deras utseenden. Den här bihistorien är kort och sammanfattas snabbt. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför den är med. Sandrel är uppenbart ambivalent i sina ståndpunkter, något som inte gynnar hans bristfälliga försök till en metoo-koppling.

Efter att jag har läst en del romaner av moderna franska författare har jag upptäckt att jag inte riktigt gillar sättet de skriver på. Det känns som att de stressar sina berättelser och låter inte texten hinna andas. Sandrel skulle kunna stanna upp och beskriva en del av situationerna mer. Uppdragen som Thelma utför får inte tillräckligt stor plats. De hinner knappt börja så är de överstökade. Det är uppåt tjugo punkter på drömlistan som hon ska ta sig igenom på trettio dagar och det på 215 boksidor. Det är inte konstigt att berättelsen saknar djup.

Förhoppningarna om en tårdrypande roman infrias inte. Även om servetterna fortfarande ligger orörda på mitt bord har jag i alla fall blivit påmind om att ta vara på livet. Snabbt stänger jag igen boken och istället för att ångra timmarna jag suttit och läst ger jag mig ut i världen för att göra det bästa av dagen som återstår.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Tät och febrig relationsroman
• Om upprepning och evig oro
• Sanningen bakom masken