Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

Similar Posts:

• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Maktkamp i Brasilien
• Ordet Europa betyder mörker
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Tredje Världens kamp

Den första gäller hur han blev inkallad som lokal expert när CNN skulle bevaka översvämningarna i Mocambique för ungefär 10 år sedan. Det är första gången sedan kriget som CNN ens märker att landet existerar, så de dyker upp i full savannmundering mitt i miljonstaden Maputo och sätter på kvällen upp en hel liten studio på en gata. Innanför avspärrningen kameror och strålkastare som väntar på intervjuoffret, utanför tusentals nyfikna Maputobor; ”Vad händer? Har någon blivit mördad? Är det filminspelning?” Couto (infödd mocambikier, men vit, blond och helskäggig) dyker upp och publiken inser: Det är filminspelning – med Chuck Norris! Jubel utbryter. Intervjun kan inte genomföras. CNN ber Couto lugna publiken, vilket han gör – och jublet stiger ännu högre: Chuck Norris talar perfekt portugisiska, med mocambikisk dialekt dessutom! Till slut får respekten för Walker, Texas Ranger överhanden och publiken går med på att vara tyst… tills någon utropar ”Bröder! Jag känner igen honom! Det där är inte Chuck Norris, det är Mia Couto!” Och oväsendet stiger igen, nu direkt mot Couto: ”Varför låtsas du vara Chuck Norris?!?”

Den andra historien gäller det faktum att analfabetismen i Mocambique är bland de högsta i världen. Couto kommer en kväll ut ur sitt hus och ser en ung pojke springa emot honom med något i handen. Han bor i ett land där man kan behöva vara rädd för barn, så han ryggar tillbaka, men allt pojken har är en bok. En bok Couto har skrivit. ”Senhor Couto, det här är er bok, jag ger den tillbaka till er.” Det visar sig att pojken inte kan läsa, men att han såg en flicka bära runt på boken, kände igen Coutos bild på omslaget och tog för givet att flickan stulit den från honom. Så han snodde den och gav tillbaka den till den rättmätige ägaren. Couto ber honom behålla boken och lära sig läsa. Sju år senare sitter Couto och signerar böcker när en nu vuxen man lägger samma bok framför honom och säger ”Jag har lärt mig läsa nu, och det här är min absoluta favoritbok. Kan ni signera den åt mig?”

Författare är inte superhjältar, men alla behöver en egen litteratur att ta till sig. Kanske hjälper den också mot rädslan vi kan ha för varandra.

Senare hinner jag även se Richard Dowden tala om sin bok Afrika: framtidens kontinent (Leopard förlag) som rekommenderas varmt.

Annars är det mest svett och ömma fötter. Två dagar till ska man överleva. Hejdå bokmässan, vi ses i morrn.

Similar Posts:

• …itt Afrika
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Krigets hemskheter
• Jorden runt med andan i halsen
• Tema: Afrika

Mia Couto kommer till bokmässan – missa inte honom. Hans roman Sömngångarland från 1992 räknas ofta som en av de stora afrikanska romanerna, och det med rätta. I den är det inbördeskrig i Mocambique, och två separata berättare – där den ena kanske bara är berättad av någon i den andra, eller tvärtom – plockar båda igenom askan efter ett nedbränt land och dess nya och gamla historier för att hitta något att leva av, fysiskt och psykiskt. Den finns utgiven på En Bok För Alla. Läs den, den är fantastisk.

I Sjöjungfruns andra fot är kriget slut sedan flera år tillbaka och det finns större möjligheter att faktiskt bygga något på de där berättelserna man grävde fram. Eller? Den börjar med något som känns som en parodi på västs bild av Afrika, rakt ur Gudarna måste vara tokiga, med en amerikansk spionsatellit som dimper ner mitt framför en obildad herde som bestämmer sig för att det måste vara en död stjärna. Problemet är att detta (enligt den lokale, mobiltelefonförsedde trollkarlen) drar på honom en förbannelse, vilket leder honom och hans fru på en pilgrimsfärd där de snubblar över en uråldrig staty av Jungfru Maria (eller om det nu är en gammal afrikansk vattengudinna, eller varför inte båda) och en gammal kista med en dagbok… och där tar vår berättelse en rejäl sväng: för huvudpersonen är inte den vidskeplige getaherden, utan hans välutbildade fru Mwadia, och när hon åker in till stan med fornfynden är det år 2002 i ett modernt Afrika. Medan hon återupptäcker sin barndomsby och hur den förändrats bläddrar hon igenom den 450 år gamla dagboken från kolonialismens barndom, och när sedan en rik svart amerikansk historiker och hans brasilianska fru rasar in mitt i alltihop på jakt efter sina Rötter och mocambikierna gnuggar händerna över alla dollar de ska lura av de naiva jänkarna är liksom scenen satt för en härligt rörig satir, om nu inte amerikanska militären bestämmer sig för att jämna hela byn med marken för att vara säker på att spionsatelliten inte faller i fel händer. Tänk en afrikansk Local Hero så börjar ni ana lite vartåt det drar.

Jo, det är mycket som händer här, i flera tidslinjer och i flera verkligheter, med lite ojämnt resultat. Mwadias betraktelser av det moderna Mocambique och bybornas väldigt olika bilder av världen de lever i och hur den ska förbättras vävs samman med 1500-talsdagboken, skriven av en tvivlande präst på väg från Indien till Mocambique i ett skepp fullt med negerslavar, och precis som i Sömngångarland börjar gränsen mellan verklighet och dröm lösas upp. Drömmar, vad är de egentligen? I århundraden har folk sett Afrika, bränt och skövlat och utbildat och förtryckt och befriat och krigat och beskrivit och grävt ut och demoniserat och kanoniserat och bett och besvurit och drömt för att få någon form av enhetlig bild av något som aldrig var menat att vara enhetligt. Nu är det andra tider och andra drömmar, men i botten ligger fortfarande allt det gamla i lager på lager och kan inte bara strykas och bortses från. Alla måste vi drömma, men alla måste vi också -

- Nu räcker det, fru Rosie! Kom inte dragandes med ert prat om drömmar hit och drömmar dit.
- Lugn, lugn!
- Drömmarna är som sjukdomar.
- Jag menade inget illa, fru Constanca.
- Det var drömmarnas fel att mina döttrar gav sig av härifrån. Och den här, sade Costanca och pekade på Mwadia, lever i en dröm utan slut.

Sorry. Man ska inte reta upp en mocambikisk matriark (Mwadias mor är ingen matriark, hon är en förtryckt outbildad kvinna) (nej, hon står i kontakt med sin kultur) (nej, hon är ett offer för kolonialismen) (nej, hon är ett offer för militärdiktatur och inbördeskrig) (nej, hon är ett offer för manligt våld) (nej, hon är bara en mor som saknar sina utflugna barn) (ni fattar?). Couto är en stor berättare och kan sin Márquez, och i Sjöjungfruns andra fot skapar han en komplex idékarta över sin del av Afrika, där man måste ta hänsyn till allt fler perspektiv (även om Coutos eget ibland blir väl tydligt), där väggarna mellan olika världar, synsätt och tider är tunna. Då skapas ibland förvirring. Då skapas också ibland stor skönhet, humor och tragedi. Inte riktigt lika stor som den kunde varit, och lite saknar jag det där ögonblicket då man vaknar och ser allt lite klarare, men det är svårt att inte svepas med.

Similar Posts:

• Fredag på bokmässan: Mia Couto ÄR Chuck Norris
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Tema: Afrika
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Kartan, kroppen, språket