Om Fred Wilson handlar en tvåsidig text av Oivvio Polite som finns med i antologin Bryt upp! Om etik och rasism under överskriften Prolog. Det är en ganska udda form av prolog, men den säger samtidigt väldigt mycket om bokens tema. Det Wilson gör tvingar oss att se det invanda på nya sätt, i nya sammanhang.

De senaste årens diskussioner om rasifiering och rasism har i stor utsträckning förts på kultursidorna – kanske suspekt mycket? – och inte minst rört bibliotekens verksamhet. En högt uppskruvad debatt fick sitt ursprung i Kulturhusets biblioteks beslut att plocka bort Hergés seriealbum Tintin i Kongo från hyllorna för tio- till trettonåringar. En annan handlade om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat.

De här och liknande debatter, skriver redaktören och bibliotekschefen Nick Jones i sitt förord till Bryt upp!, ”väckte många frågor om bibliotekens och biblioteksmedarbetarnas uppdrag och roll i samhället och om de urval av medier som biblioteket gör dagligen. Självbilder ruskades om i grunden.”

Jag målar med breda penseldrag, men min uppfattning är att folkbiblioteken bemötte dem som ställde väldigt viktiga och befogade frågor om folkbibliotekens arbete mot rasism genom att fly till det som filosofen Jean-François Lyotard kallar de stora berättelserna. Biblioteken pratade om yttrandefrihet, informationsfrihet, demokrati, neutralitet, oberoende, bekämpandet av censur etcetera. Sedan stannade man i dessa övergripande och svepande berättelser som lätt kan användas för att maskera att verkligheten är mer motsägelsefull än så. De stora berättelserna fungerar som befästande av en rådande ordning och som ett förment legitimerande av det bestående sanna och riktiga, och gör dessutom anspråk på tydlighet där den egentligen inte finns. Det är därför det är så viktigt att bryta ner dessa stora berättelser.

De flesta texter i Bryt upp! handlar inte om bibliotek, utan om kulturen och samhället i allmänhet, men det de har gemensamt är just det där att ge läsaren möjlighet att se ur fler perspektiv, att titta en gång till. Kanske också att titta lite bredare och se mönstren. Flera antologibidrag presenterar intervjustudier om konkreta erfarenheter av rasism och rasifiering, om det där som kan verka obetydligt från ett utifrånperspektiv men som för den utsatte är en del av något större, av en enda tjock gröt av ifrågasättande eller exotisering som man tvingas vada igenom, medan den som frågar ”Men vad kommer du ifrån EGENTLIGEN?” för femhundrasjuttioelfte gången kanske inte direkt menar något illa.

Inte minst där har Bryt upp! en viktig roll att spela, genom att låta oss titta en gång till på vår vardag och fundera över vad vi egentligen är en del av.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• När är man hemma?
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• De välfödda stundernas Sverige
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Nu är inte det här en bok alls i samma stil som de tidigare nämnda. Det är för det första ingen debattbok. Istället handlar det om biografisk historieskrivning, och Matthis skriver till stor del utan egentlig analys och låter texten flyta på i ett behagligt tempo. Språket är lätt och ledigt, historierna fängslande, källforskningen väl utförd och de många citaten ur brev, böcker och artiklar väl valda. Hon berättar i fyra ojämnt långa kapitel om i tur och ordning Aphra Behn, spion i Surinam för det engelska 1600-talshovets räkning, Mary Kingsley, hemmadotter och -syster som då hon kunde gjorde avstickare till Västafrika, Isabelle Eberhardt, ryska i förskingringen som inte tycktes höra hemma någonstans men andades friast i Algeriet, och Karen Blixen, baronessa och misslyckad plantageägare som blev världsberömd författare. Det är egentligen först i avsnittet om den sistnämnda som Matthis börjar tolka i högre utsträckning, kanske beroende på att där också finns mest (och pålitligast) material.

Här finns många intressanta teman och frågeställningar. Kanske framför allt det att kvinnan på ett sätt var beroende av det ena förtrycket (kolonialismen) för att slippa undan det andra (patriarkatet). I egenskap av vit västerlänning kunde hon i kolonierna få en större frihet och för en gångs skull få känna sig förmer – det är inte lätt att då ifrågasätta det system som tillåter det. För det gjorde egentligen ingen av kvinnorna, i alla fall inte i ord. Trots att de många gånger var kritiska mot hur den europeiska civilisationen behandlade koloniernas urinvånare var det självklart för dem att den ändå hade rätten på sin sida. De levde bland och sörjde de inhemska folkens decimering, men de ifrågasatte aldrig den "naturlag" som sa att de måste decimeras. Och de sökte aldrig kontakt med och skrev beundrande om koloniernas kvinnor – för dessa "infödda" kvinnor stod ju nedanför dem själva på samhällsstegen. Det är fascinerande att se hur mycket hierarkier mellan människor betydde för sättet att förstå världen, och det är på en intrikat karta över ras, kön, nationalitet och rikedom som de fyra navigerar. Detta leder också till ett avståndstagande från den framväxande kvinnorörelsen. För att få respekt för sitt liv och verk så gällde det att inte bli klassad som en "kvinna" bland andra, och framför allt inte som en av de med dåligt rykte behäftade kvinnosakskvinnorna. Det var som individer, undantag, de hade sin enda chans att bli respekterade som författare.

Matthis läser och skriver med en välvillig inställning till sina undersökningsobjekt, och det fungerar väl. Men det är först när Matthis i den sista delen, om Karen Blixen, blir mer kritisk, som texten verkligen börjar leva. Här skiner den inte alltid sympatiska danskans självmotsägelser och egoism igenom, och då spritter det till bland bokstäverna. Det är synd att inte hela boken bjuder på mer av den sortens motstånd mot sina egna huvudpersoner. Nu blir den aningen för lätt och nöjsam att ta sig igenom, den hade vunnit i angelägenhet med litet mer kantighet, några fler avsteg från kronologin, mer markerade utropstecken. "Pionjärer och feminister" är en riktigt bra bok. Men den formar inga världsbilder.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Titta en gång till
• Tungt om ond tid
• Kolonialism och negritude
• Mot strömmen