Fram kommer skrämmande fakta om gängvåldtäkter, incest och ouppklarade försvinnanden. Den dömde sonsonen verkar vara ett offer för omständigheterna och människors fördomar och istället ser det ut som om en liten grupp människor i många år lyckats dölja den egentliga sanningen.

Den osannolika kombinationen antropologen och kommunalrådet lämnar ingen sten ovänd i sin strävan efter sanningen och som deckarkaraktärer betraktat är de både lite udda och enkla att tycka om. Persongalleriet i övrigt inbegriper Hughes litteräre agent och en kvinnlig privatdetektiv med skinn på näsan. Och så förstås ett antal bovar.

Minette Walters är en produktiv dam som har publicerat böcker sedan 1992 på 32 olika språk. Den som tidigare läst Walters kommer också att känna igen Ett förvridet sinne på bland annat formatet, personskildringen och tematiken.

När det gäller formatet så har Walters en förkärlek för att skildra delar av skeendena genom att återge brev eller e-post mellan karaktärerna och också genom andra dokument såsom tidningsartiklar eller historiska dokument. Ett stilistiskt grepp som jag själv inte är odelat positiv till utan snarare tycker inverkar negativt på flytet i berättandet.

Personskildringarna är i allmänhet detaljerade och huvudpersonerna tämligen långt ifrån stereotypen av hårdkokta deckare vilket känns sympatiskt. Det man kan invända emot är snarare mångfalden karaktärer vilket i kombination med detaljrikedomen ibland splittrar fokus en aning.

Det här hade kunnat vara en spännande bok men den är lite för utdragen, har lite för många karaktärer och vecklar in sig lite för mycket i detaljer. Det går liksom inte riktigt framåt och när det väl gör det så är det för sent. En knorr på slutet hade kunnat rädda det hela om den hade varit sannolik, men nu blir det istället bara en knorr utan poäng. Om man från början är ett Walters-fan så blir man nog däremot inte besviken. Man känner igen sig.

Similar Posts:

• Ytlighetens estetik
• Ännu ett mästerligt mord
• Som ett glas skotsk whisky
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Med tvekan godkänt

Så även i den senast översatta Ett förvridet sinne. Ett mer än 30 år gammalt mord kommer på nytt i fokus när en antropolog ska skriva en bok om justitiemord. Tillsammans med ett energiskt kommunalråd börjar Jonathan Hughes rota i den gamla utredningen för att finna bevis för att den man som dömts för mordet endast var en bekväm lösning, han var störd, fattig och hade ingen som talade för honom. Det står snart klart att det finns andra misstänkta, inte minst en tonårsflicka som försvann vid tiden för mordet. Var finns hon nu, och vilken var hennes roll i det bestialiska dådet?

Personskildringen är tät, och den är också bokens styrka. Intrigen är på det hela taget väl genomtänkt, men blir på sina håll lite väl övertydlig. Jag tycker att det verkar som om Walters underskattar sina läsare. Ledtrådar och lösningar framträder väl tydligt.

Tyvärr lämnar översättningen en hel del i övrigt att önska. Walters speciella, lite dröjande stil är helt söndermanglad och ersatt av ett stelt och styltigt språk där meningarna verkar vara översatta var för sig snarare än som ett sammanhängande textstycke. Styltigheten i översattningen inverkar tyvärr negativt på läsupplevelsen eftersom jag inte kan läsa boken utan att haka upp mig och irritera mig på bristen på flyt i språket. Boken är definitivt läsvärd, men välj att läsa den på originalspråket om det är möjligt.

Similar Posts:

• Man känner igen sig
• Ytlighetens estetik
• När allt inte syns vid första anblicken
• Människor kring ett mord
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Den 14 november 1978 hittar mrs Ranelagh en död kvinna utanför sitt hus på Graham Road i London. Kvinnan är en av grannarna och kallas ”Galna Annie”, eftersom hon lever ensam, pratar för sig själv, yttrar tvångsmässigt fula ord och har svåra spasmer i ansiktet. När mrs Ranelagh möter Annies blick vet hon att Annie blivit mördad, vilket naturligtvis varken grannarna eller polisen vill tro. Istället menar de att Annie blivit olyckligt påkörd av en förbipasserande lastbil. Några månader senare flyttar herr och fru Ranelagh utomlands.

Romanens handling utspelar sig tjugo år senare, när familjen Ranelagh återvänder till England. Landet har förändrats; i efterdyningarna av Tatchers hyperkapitalism har priserna trissats upp, vilket Ranelagh genast fastnar vid. De flesta har glömt Annies död. Dock ej mrs Ranelagh, som kommit tillbaka för att skipa rättvisa.

Under de tjugo år hon varit borta har hon hållit kontakten med poliser, grannar och läkare som har någon koppling till Annies död. I 400 sidor får vi följa hennes kamp för att reda ut ett garnnystan som nästan alla inblandade varit med om att trassla till.

Vissa delar av boken är skriven i form av handskrivna brev och e-brev och efter en genomgång av ett fotoalbum får vi till och med se bilder på några av karaktärerna. Detta för att skapa ytterligare en dimension åt någonting dimensionslöst.

Walters misslyckas med sin vilja att skriva samhällskritisk. Beskrivningen av Tourettes syndrom är nästan pinsam och försöken att psykologisera karaktärerna blir bara ytlig. Om man ska vara ärlig, och det ska man, så finns det inte en enda karaktär i den här boken. Walters utvecklar i Ormars skepnad en ytlighetens estetik som väldigt många tycks falla för.

Som ett slående exempel kan nämnas en av bokens viktigaste scener, i vilken mrs Ranelaghs berättar om hur hon blev förnedrad av några grannar som ville tysta henne. Det visar sig att de pissade henne i munnen för att skrämma henne. Som läsare vet man inte om man ska skratta åt Walters fantasi eller gråta över hennes oförmåga att engagera läsaren.

De flesta skulle säga att man inte objektivt kan mäta litterär kvalitet, att det är en personlig bedömning huruvida en bok är bra eller dålig. Så är inte fallet. Det enda man objektivt kan säga om en litterär text är att den är bra eller dålig. Man kan beskylla litteratur för att vara omoralisk, snuskig, svårläst. Vi lever fortfarande i en tid där litteratur i första hand bedöms efter hur politisk korrekt den är. Det är vad som sägs, inte hur det sägs som räknas.

Ur nyhistorisistisk synvinkel bidrar Minette Walters till att förstärka nuvarande politiska och kulturella ideologibas, trots att hon vill vara samhällskritisk.

Minette Walters har dessutom ingen känsla för kvalitet.

Similar Posts:

• Man känner igen sig
• Ännu ett mästerligt mord
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• Spännande – men lite för mycket intriger
• Hjärtskärande direkt om ensamhet och kärlek