Denna turbulenta vår har förstås inte kommit med i Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten. Den avslutas med presskonferensen i slutet av november förra året och det som åtminstone för mig blivit bilden som sammanfattar den här perioden i svensk politik: Åsa Romsons gråtfärdiga röst när hon är med och presenterar regeringens åtstramningar i migrationspolitiken.

Hur hamnade det oppositionella, spretiga Miljöpartiet där? Har man sålt sin själ för makten? Det här är berättelsen före detta Fokus-reportern, numera Ekot-medarbetaren Maggie Strömberg skildrar i Vi blev som dom andra, från kapitel ett ”I vilket Per Gahrton lämnar Folkpartiet” (1979) till kapitel sexton ”I vilket Åsa Romson börjar gråta” (2015).

Kapitelrubrikernas personfokus är ganska symptomatiskt för Strömbergs skildring. Här handlar det framför allt om de stora spelarna, om maktstrider, falanger och förhandlingar. Den där yviga folkrörelsen får man mindre grepp om, och själva sakfrågorna, det politiska innehållet hade jag gärna också sett mer av. Intrycket blir istället det av ett parti som just i och med sitt avståndstagande och sin stora skepsis mot makten blir tämligen fixerade vid den – precis som oviljan att anpassa sig till andras klädkoder snart framstår som en viss egen fixering vid yta.

Enligt Strömberg ska det till exempel ha spelat in i språkrörsvalet mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson att den förstnämnda ”var som en miljöpartist skulle vara. Hon rörde sig i skog och mark. Sågs ofta med cykelhjälm” medan den senare ”ofta hade nya kläder och sminkade sig mycket”. Hon menar också att kvinnliga språkrör tenderat att väljas som komplement till de mer tongivande manliga, till en början till och med för sina särartfeministiskt ”kvinnliga” egenskaper.

Strömberg skriver kvickt och konkret, med roliga men inte särskilt snälla beskrivningar av människors utseenden och beteenden och en god blick för de vassa citaten och de träffande detaljerna. Det här är roande och lättläst journalistik, på gott och ont.

Styrkan ligger inte minst just i gestaltningen av den politiska maktens problem – hur anpassar man sig tillräckligt mycket för att få saker gjorda, utan att förlora sitt ursprungliga syfte? Kompromisserna har under 35 år av miljöpartistisk historia blivit många. Många är de obekväma kanter som fått slipas av. Det politiska landskapet har förändrats under samma tid. De senaste mandatperiodernas rigida blockpolitik har tvingat in Miljöpartiet på den höger-vänster-skala de så ofta förklarat överspelad. De trendiga storstadsväljarna tycks mest ha mellanlandat i väljarfållan.

Det finns emellertid en långsiktig strategi, menar Strömberg. Att sitta i regering som mindre parti kostar, men det ger också en trovärdighet som förväntas leda vidare. Vart? Nå, det återstår att se.

Similar Posts:

• Miljöpartiet – ett samhällshot?
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Det motsägelsefulla livet
• Partipiskan viner
• Feministisk kärnfråga?

Att förstå sin släkt och det moderna samhällets framväxt genom sin släkt – vardagliga saker som familjebildning och försörjning, hur radikalt tillgången till materiella och immateriella saker förändrats: prylar, hälsa, utbildning – är att få en mäktig känsla av sammanhang. Jag föreställer mig att det är just den där känslan av sammanhang som Gustav Fridolin har drabbats av och vill förmedla vidare när han skriver en biografisk roman om sin morfar och namne, Gustav Fridolin.

I nedslag efter nedslag i det senaste århundradet möter vi Fridolin den äldre, från 1931 när han nyss fyllda nio år blir hotad på hemväg från skolan av större och mer välbeställda ungar som stört sig på att han löst tal på tavlan de själva inte kan, fram till att hans död 2009.

Morfar var inte mycket för att resa. Ändå föddes han i ett land och dog i ett annat. Det Göinge som var hans barndoms gick att finna i ett av Europas fattigaste länder. Det Göinge han gav mig att växa upp i var del av ett av världens rikaste. Men när jag försökte tacka honom sa han bara att han inte gjort mer än någon annan.

Morfar skrev inga memoarer är på många sätt en roman om en folkhemshjälte, en sorts nordskånsk variant av den amerikanska drömmen. (I flera recensioner av boken liknas Fridolins sätt att skriva också vid Barack Obamas.) Ännu mer är den förstås just berättelsen om en resa. En klassresa.

Nej, morfar Fridolin är inte (precis som mina egna släktingar, precis som de allra flestas släktingar) typen som skriver memoarer. Han växer upp i ett trång och fattigt, men kärleksfullt hem, som oäkta sonson till det par som tagit honom in som sin medan den biologiske fadern slunkit iväg till Amerika. När han blir liggande sjuk och mor/farmor slitit hårt för att tjäna extra och kunna ta honom till läkare blir doktorns bedömning av den hjärtsjukdom som till slut blir Gustavs död: ”Barnet känt på bygden som oäkting. Därför sannolikt engelska sjukan. Ytterligare undersökning ej av nöden.”

Min fars berättelser om läkarvård kring 1900-talets mitt har precis samma sensmoral: ”Det är skillnad på folk och folk.” För mig är det lika omöjligt att inte dra politiska slutsatser av de där historierna som jag förmodar att det är för Gustav Fridolin den yngre. Ändå vill han inte göra Morfar skrev inga memoarer till en politisk bok, och det kan ibland bli lite problematiskt.

Om en politiker skriver en bok, också om han kallar den roman, så är det svårt att inte tolka den politiskt. Det behöver man inte läsa många recensioner för att inse. Man kan också läsa Torbjörn Forlids och Anders Ohlssons nya bok Statsministerns sommarläsning. Om litteratur, politik och bildning. Där läser författarna flera politikers biografier och romaner och tolkar bland annat folkhemsskildringen i Morfar skrev inga memoarer som en lojalitetsförklaring från Miljöpartiets språkrör till samarbetet med Socialdemokraterna.

Fullt så konkret vet jag inte om man behöver tolka romanen. Min invändning är snarare att Fridolin är vassare när han skriver öppet politiskt och jag hade gärna läst en bok om de båda Fridolin där också den yngre varit mer synlig. Här skriver han om sig själv som barn som en bifigur, i tredje person och från morfaderns synvinkel ofta bara omnämnd som ”pågen”. Det blir, precis som romanstämpeln och den konventionella formen, ett lite konstlat sätt att distansera sig. Jag hade hellre läst Fridolin den yngres slutsatser och funderingar öppet redovisade, mer i stil med det Göran Rosenberg gör i boken om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Den invändningen till trots är det en läsvärd bok om en beundransvärd, vanlig man och om ett Sverige som genomgått så oerhört stora förändringar bara under denna enda livstid. I förordet är det läraren Fridolin som börjar berätta om morfar för sina elever för att ge något levande, något annorlunda än den makthavarnas och de stora linjernas historia som de har svårt att ta till sig. Där ligger nog också den verkliga sprängkraften, i att skriva en mer demokratisk historia för ett mer demokratiskt land.

Similar Posts:

• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Solidaritet och kärlek river murarna
• Bortskämda – eller blåsta?
• Ådalen -31 för mellanåldern
• Sveriges upplysta despot

Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag som är efterbliven eller en smula otidsenligt uppfostrad. Men när Lars Henriksson i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört, lyfter fram – inte för att han är något fan, precis – Margaret Thatchers gamla devis There Is No Alternative, så känns det som nutiden på pricken. Här finns inte ett ifrågasättande som inte kan avfärdas med något diffust argument om att ta ekonomiskt ansvar.

Och, missförstå mig rätt, ansvar är viktigt. Jag bara önskar att någon ville diskutera vad de egentligen menar med det.

I Tänk grönt. 21 texter om framtiden skriver mestadels miljöpartister om vad man i högsta grad skulle kunna kalla ansvar. Om ansvaret gentemot våra medmänniskor, mot jordens befolkning och mot kommande generationer. Om vad som egentligen är en grön ideologi.

Tänk grönt innehåller inget sammanhängande program av konkreta politiska förslag. Det är heller inte syftet med antologin. Den vill inspirera och skapa debatt. Därmed håller den sig också ofta på ett halvabstrakt plan där det är ganska lätt att både bli inspirerad och att hålla med, på gott och ont.

Miljöpartiet har alltid fascinerat mig lite med sin vägran att placera in sig på den politiska höger-vänster-skalan. För mig står den gröna ideologin för en klar vänsterliberalism, för människors rättigheter och friheter framför kortsiktiga vinstintressen, och för behovet att begränsa exploateringen av både människor och miljö. En samlad rödgrön opposition verkar då närmast självklart – det är ju bara långt ifrån alltid kontrahenterna själva håller med om det.

Delvis har det nog med historiska erfarenheter att göra. I Torbjörn Nilssons Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval står Maria Wetterstrand inför socialdemokratin som inför Tove Janssons stora, obegripliga hav. I Per Gahrtons historieskrivning i Tänk grönt tycks sossarna på något mystiskt sätt stå med ett ben i stalinismen och ett i marknadsliberalismen.

Här finns å andra sidan tillväxtkritiken som saknas i den traditionella vänstern. Bland andra Christer Sanne, vars fina Keynes barnbarn driver tesen att vi borde arbeta mindre och finns recenserad här sedan tidigare, är med och bidrar. Mikaela Valtersson och Yvonne Ruwaida skriver vettigare om migration än man ofta hör i debatterna nu för tiden – med utgångspunkten att människor är en tillgång snarare än ett problem.

Att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, var, med vem och under vilka former, är närmast en grundton i antologin. Att det också finns en konflikt – som Wetterstrand formulerar det: ”Frågan är var gränsen går för den som vill kombinera politisk styrning med att samtidigt värna människors frihet.” – slarvas möjligen bort en smula.

I slutänden handlar det mycket om väldigt medelklassiga friheter, att välja rätt miljöbil, rätt välfärdstjänster eller rätt skola för sina barn. Människor som inte köper ny bil, inte har möjlighet att skjutsa mellan något överflöd av friskolor, och så vidare, blir märkligt osynliga.

Om oppositionen ska kunna vara ett trovärdigt och sammanhängande alternativ så måste man nog förena den där vänsterliberalismen med både ekologisk hållbarhet och ett mer problematiserat rättvisebegrepp à klassisk vänster. Tankarna finns nog där, i stort sett. Frågan är om också människorna kan mötas?

Similar Posts:

• The Beauty of Grey?
• Allting går att sälja med mördande reklam?
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Ekonomi är politik”
• Miljöpartiet – ett samhällshot?

Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Det är 1990, Miljöpartiet har inlett sin första mandatperiod och i Den gröna rörelsen. Från miljöengagemang till hembygdsfascism granskar Ljunggren partiet och rörelsen bakom det som ett potentiellt hot.

Nej, jag förväntar mig nog inte att hitta en själsfrände i en liten skrift från nyliberala Timbro. Men Ljunggren är statsvetare och tycks ha skrivit en hel del intressant om ideologi i svensk politik. Han doktorerade två år efter att Den gröna rörelsen kom ut med en avhandling om Moderaterna. Och visst handlar all ideologi i grunden om hur man väger gemensamma intressen mot individuell frihet. Men är rörelser med miljöfrågor på agendan mer benägna till totalitära lösningar?

Det är i alla fall Ljunggrens tes. Exakt vad han grundar den på får jag aldrig riktigt klart för mig, men han härleder Miljöpartiets politik till diverse ideologiska släktlinjer kantade av begrepp som ”allmogekonservatism” och ”hembygdsfascism”. Inför betoningen på närproducerad mat slänger han in ett frågetecken kring nationalism också.

Självklart finns det motsägelser, märkligheter och kanske till och med dunkla vrår i alla partier. Själva ansatsen att undersöka hur ideologi omsätts i konkret politik är angelägen. Det pratas på tok för lite ideologi i svensk politik.

I vissa detaljer får han mig också delvis med sig, som när han uppfattar en tendens att romantisera kvinnor som på något sätt mer humana och miljövänliga än män. Då schabblar han bort det med att rita upp ett märkligt litet fyrfältsschema över socialt och biologisk kön, där han placerar in Ronald Reagan som manlig man och Margaret Thatcher som manlig kvinna, men Per Gahrton som kvinnlig man. Varför? Lite oklart.

Framför allt är mitt intryck att Ljunggren helt enkelt läser Miljöpartiet illvilligt, ”som fan läser Bibeln” så att säga. Har han goda belägg för sina påståenden så lyckas han åtminstone inte förmedla det i texten. Mindre märkligheter illustreras med lite vimsiga citat från partimedlemmar, ideologer eller helt enkelt insändare, men vad de tyngre teserna om antidemokratiska anlag vilar på framgår inte alls. Här är påståendena tämligen kategoriska och helt fristående.

Lite känns det som en grundkurs i politisk retorik. Ljunggren är duktig på att klistra etiketter, men vad betyder de egentligen?

Det ”fascistiska” avser i första hand att påminna om hur en massrörelse försöker kombinera en kritik mot moderniseringen, samtidigt som dess samhällsteknologiska möjligheter utnyttjas. Hembygdsfascismen presenterar en lösning på det ekologiska hotet, en allmogekonservativ variant på välfärdssystemet som leder till att det öppna samhället upphävs.

Fascist blir man alltså i Ljunggrens bok genom att i någon mån kritisera det nuvarande samhället, vilja lösa miljöproblemen och genom att vilja kombinera gammalt och nytt. Eller? ”Strävan att kombinera det gamla med det nya är en tendens som går igen hos såväl kommunism som fascism”, konstaterar han, men finns det någon ideologi som inte vill försöka behålla vad man nu uppfattar som gamla lärdomar och förändra nuvarande missförhållanden?

Enligt samma underliga logik tyder det på fascism att Miljöpartiet är ”snarast ultrademokratiskt”: ”Hos de gröna är det massan snarare än individen som är ledande.” Ja, är det inte det som brukar kallas demokrati?

Självklart kan det finnas en motsättning mellan vad ”massan” vill och individen. Mänskliga samhällen har förmodligen kämpat med detta så länge vi alls varit människor. Just när det gäller miljöproblemen – men också rättvis fördelning över huvud taget – är det här väldigt påtagligt. Hur gör man plats för lokala och individuella lösningar, samtidigt som problemen påverkar oss alla?

Det är svåra frågor som förtjänar att tas på allvar. Den boken får vi leta vidare efter.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Hur mycket kostar ett kontor i regeringskansliet?”
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Ekonomi är politik”