Varje kapitel i Mikael Nybergs nya bok är som ett kort reportage i sig, alla med fokus på olika ämnen. Robotisering är – bokens titeln till trots – bara en av de många omvandlingar av vår kapitalistiska samtid som boken i sin helhet handlar om. Andra kapitel handlar exempelvis om konkurrensutsättning och privatiseringar, New Public Management och ”valfrihets”-reformer, men också om innovationer och monopolvinster i olika branscher som exempelvis läkemedelsindustrin, och många andra frågor. Tematiskt spretar det alltså en del. Samtidigt finns det stora likheter med Nybergs tidigare böcker, som exempelvis Kapitalet.se, som kom ut för nästan 20 år sedan.

I flera av den här bokens reportage ger sig Nyberg ut i arbetslivet och intervjuar människor som arbetar på golvet i de verksamheter som påverkas av alla dessa omvandlingar. Men boken diskuterar också i hög grad den politik som förs, och hur den påverkar vardagen för arbetare världen över. Kapitalet – företagsägarna – kan nog många gånger göra högre vinster på den utveckling som Nyberg skildrar. Däremot verkar det sällan eller aldrig verkligen bli bättre för vanliga arbetare. I somliga fall har exempelvis robotiseringar under senare år snarare inneburit en tillbakagång till löpande band-principer som man trodde sig ha kommit ifrån under 1970-talet. I andra fall har konkurrensutsättning, privatiseringar och annan ”systematisk dumhet” inneburit försämrade arbetsvillkor och ökad stress för vanliga arbetare.

Det här är utan tvekan oerhört viktig och välskriven läsning för den som vill förstå vår kapitalistiska samtid. Samtidigt ska det sägas att det efter ett tag blir en lite nedslående läsning om försämringar på område efter område. Bäst blir den här boken kanske därför när Nyberg skriver om det motstånd som sker; om arbetare som organiserat sig och på olika vis lyckats flytta fram sina positioner, eller åtminstone lyckats behålla lika bra villkor som tidigare. I sin helhet hade boken varit mer peppande om ett än större fokus hade varit just på sådan framgångsrik kamp.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismens David mot Goliat
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Myterna faller likt käglor
• ”Den nya ekonomins” uppgång och fall

I den här boken skildras nämligen Ståhl-Nybergs hela konstnärskap ingående – för första gången får man konstatera (med undantag för en kortare katalog utgiven på 1990-talet). Konstverken ackompanjeras också av två personliga texter om konstnären, dels av vännen Sara Lidman och dels av sonen Mikael Nyberg, samt av två texter om konst som Birgit Ståhl-Nyberg själv skrev på 1970-talet.

Det är en konst mycket nära vardagen för vanliga människor: tunnelbanor, arbetsplatser och det offentliga rummet. Det är också en mycket politiskt medveten konst i gränslandet mellan abstraktion och socialrealism, som inte sällan tar upp frågor som diskriminering av kvinnor, arbetarklassens situation eller arbetarkamp – ibland subtilt, ibland skrivet med riktigt stora bokstäver. Men här finns också många skildringar av vanliga människor, av städer i omvandling, liksom av den landsbygd Ståhl-Nyberg själv härstammade från. Konsten speglar därmed i hög grad den tid då de målades, fram till konstnärens död 1982 – men lyckas samtidigt vara tämligen tidlösa skildringar av flera viktiga samhällsfrågor.

Det är en mycket vacker bok, där man försöker ge målningarna ordentligt utrymme. Men med tanke på att flera av dem är så stora, så är det svårt att göra dem rättvisa i en vanlig bok. Den särskilt intresserade kan därför försöka besöka den utställning som den här boken är kopplad till (när detta skrivs på på Norrköpings följt av Mjellby konstmuseum). För oss som inte har möjlighet att se den utställningen är det en välgärning att den här konstskatten nu görs lätt tillgänglig på det här sättet.

Similar Posts:

• Konst eller konstigt?
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Stockholmskonst för dig och mig
• En feministisk konsthistoria
• En sommar i Grez-Sur-Loing

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• En familjebiografi som engagerar
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Slutet på en era?

Men så sprack bubblan.

IT-boomen kom av sig. Och med den också många av dess profeter. På samma sätt som tidigare profeter om en ”ny ekonomi” under 1980-talet hade kommit av sig i samband med den totala härdsmältan på landets finansmarknader.

Sverige var inte på något sätt unikt – samma slags lycksaliga profeter fanns i många länder, inte minst USA. I den här boken spårar journalisten och ekonomen Doug Henwood hur diskussionerna gick i USA, och vad som verkligen hände med ekonomin där. Det finns många lärdomar för oss att dra av den stora grannen i väst – likheterna mot hur diskussionen gick här är många gånger slående.

Det är ju i efterhand alltid lätt att göra sig lustig över folk som bevisligen har fått någonting om bakfoten. Det kan lätt kännas som att sparka på en som redan ligger. Nu har förstås många av de inblandade en vansinnigt god förmåga att kunna resa sig upp, och oförtrutet fortsätta som om ingenting hade hänt – vilket kanske kan motivera ett visst häcklande från författarens sida.

Samtidigt kan jag tycka att Henwood är lite slarvig i sin behandling av ämnet. Han kan till exempel kritisera andra ekonomer för att de saknade källor för olika mer eller mindre fantasifulla påståenden. Samtidigt är hans egen bok extremt tunn på detsamma.

För den som är intresserad av den svenska debatten rekommenderas istället Mikael Nybergs bok kapitalet.se. Argumentationen i Henwoods bok är i hög grad densamma som den som Nyberg för utifrån en svensk kontext. Den har nu några år på nacken, men är fortfarande högintressant för den som vill förstå många av tilltagen under de glada 1980- och 1990-talen. Och den har klart bättre källhänvisningar.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• Bardak – marknadsekonomiskt kaos
• Natur värd att betala för
• Myterna faller likt käglor
• Kapitalismen och dumheten

Det menar Mikael Nyberg i sin nya bok kapitalet.se. Titeln för ju oundvikligen tankarna till fader Marx. Och trots att det är en tung mantel att försöka axla, så lyckas Nyberg tämligen väl. Visst känner man igen en del av resonemangen från Kalle M. Men mest positivt i det sammanhanget är att författaren inte verkar känna sig tvungen att ideligen visa sin respekt för läromästaren, utan kan skriva en egen bok utifrån sina egna iakttagelser och analyser. Myterna faller som käglor på bowlingbanan en fredagskväll. Det sannerligen en välbehövlig fläkt i den svenska debatten.

Det postindustriella samhället är en myt, eftersom vi aldrig har haft mer industriell produktion än nu. Det är inte bara till Syd som företagen utlokaliserar mycket av sin produktion, utan också inom vårt eget land. Men framförallt har många tjänster, som tidigare utfördes av arbetare inom det enskilda industriella företaget, numera utlokaliserats till separata företag. Det här ger en illusion av att vi lever i ett "tjänstesamhälle". Men så är alltså inte fallet; det är fortfarande industrin som är helt dominerande – lika dominerande som den har varit ända sedan 1950-talet.

Kunskaperna då? Allt fagert tal om IT-ekonomi och kunskapslyft är egentligen inte mycket värt, menar Nyberg. För i och för sig har de formella kraven på utbildning höjts på många arbetsplatser. Men det är långt ifrån alltid den utbildningen behövs för att klara jobbet – många är helt enkelt överkvalificerade för de arbetsuppgifter de har. Det är samma mekanism med arbetsdelning mellan chefer och löneslavar, samma hierarkier och samma monotoni. Och nätverkssamhälle? Pytsan heller; det som från ovan kanske ser ut som ett nätverk är i själva verket en pyramid! För att inte tala om den påstådda "valfriheten"… Nej, vi lever under precis samma gamla industriella motsättningar som tidigare; arbete mot kapital. Klasskamp!

Alla de här myterna har alltså borgerligheten ytterst medvetet arbetat på att inplantera hos befolkningen. Allt ifrån SAF och Industriförbundet till media, enskilda företag och individer har gjort en insats i det arbetet. Och till synes verkar de ha lyckats. Nyberg redovisar ingående hur man gjort och vad olika personer har sagt och tyckt genom åren. Men här finns en av svagheterna i boken; det finns en viss konspirationsteori-varning över det. Författaren verkar ha anat det själv, eftersom han redan har lagt in en brasklapp till svar på den anklagelsen. Det är inte konspirationer, menar han, eftersom det inte är individerna som är centrala – utan klassintressena. Individerna är utbytbara.

Nu kan man förstås undra om det är helt sant. Hade Sverige varit detsamma om Feldt, Palme, Wallenberg eller Gyllenhammar inte hade funnits? Men är inte en viktigare invändning mot Nybergs försvar att det blir en lek med ord; varför skulle inte en "klass" kunna "konspirera", i så fall? Jag undrar om inte Nyberg hade kunnat ha ett säkrare försvar i sitt eget empiriska underlag – det vill säga att be folk motbevisa det som faktiskt sägs, istället för att ta en skendebatt om "konspirationens" vara eller icke-vara. För det intressanta med boken är inte bara att Nyberg påstår allt det här, utan att han också försöker belägga sina teorier – och i min mening lyckas utomordentligt väl med det! Han varvar egna intervjuer med initierade analyser, referat av vad andra sagt och skrivit i olika media, forskningsrapporter och böcker. Tillsammans blir det en mycket läsvärd och väl underbyggd bok.

Men det är faktiskt inte så mycket själva huvudtesen (att borgerligheten bedrivit en ideologisk kampanj för att gynna sina egna klassintressen) som jag tycker ger konspirationsteori-varningen, utan hans resonemang om andra frågor – t.ex. miljöfrågan eller sexuella minoriteters rättigheter. Eftersom borgerligheten ibland understött t.ex. miljöarbete, och åtminstone inte så våldsamt motsatt sig det (åtminstone offentligt), så verkar det på Nyberg lite som om dessa frågor är en del av "konspirationen". Kaninälskarna tar över, istället för klasskamp, kunde man för några år sedan läsa en annan debattör hävda i en vänstertidskrift. För ett par decennier sen (och på sina håll kanske än idag) kunde man höra att feminism enbart var (är) ett sätt för borgerligheten att splittra och förleda arbetarrörelsen från den centrala klasskampen. Nu hoppas och tror jag inte att Nyberg riktigt menar det så. Men ibland låter det snubblande nära. Alla som inte talar om klasskampen – allt ifrån Mona Sahlin till popakademikern Manuell Castells – får sig en släng av Nybergs slev.

Den enda fråga i sammanhanget som jag inte riktigt tycker mig få helt besvarad är varför vänstern "går med" på allt det här? Om nu socialdemokraterna ska företräda arbetarna, varför accepterar de den här politiken? Läsaren får lite utspridda aningar – bristande analyser, utopiska drömmar, hopplösa vanföreställningar. Men något samlat varför får man inte. Det här blir ju inte minst viktigt om man betänker Nybergs försvar på frågan om konspirationsteorier; att individerna är oviktiga. Om nu klassintresset styr, hur kan då allt det här ha hänt?

Trots vissa invändningar får den här boken ändå toppbetyg – det är ett viktigt dokument som ligger rätt i tiden, mycket väl skriven och väl underbyggd i det som sägs. Och brorsan Roberts teckningar gör mycket till för att liva upp stämningen när det ibland blir lite mörkt. Dess främsta nackdel är kanske att den är för provokativ. Låt mig gissa att dess öde lär bli att ignoreras – förbigås i alla de stora media, alla viktiga spridningskanaler … Men det skulle ju i så fall bara stärka argumentationen. Så låt dem inte "ludda" ner din hjärna ännu mer; läs den här boken, och tänk själv efter vem som har rätt!

Similar Posts:

• ”Den nya ekonomins” uppgång och fall
• Kapitalismen och dumheten
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• När medborgarrätt heter pengar
• Argumentsamling mot privatiseringar