Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Människorna vid vattnet
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem

Viktor och Maija är nygifta. De ska tillbringa sin smekmånad på en liten ö i Bottenviken där Maija och hennes föräldrar, som arbetar för Gränsvakten, vistats under flera somrar. Men den här gången är det Maija och Viktor som ska hjälpa till med att hålla utkik efter flyktingarna från landet i öster.  I de stora röda väskorna som Maijas föräldrar packat finns mat som ska räcka i två månader, kläder och hygienartiklar men också böcker som ska vara ”till nytta” under vistelsen på ön. Bland titlarna finns: Bröderna Karamazov, Anna Karenina, Kalevalaeposet, Sturlassons Edda och Iliaden. Kanske vill Mikael Berglund påminna oss om att verk som tycks skildra folksjälen, eller som beskriver nationens ärorika förflutna, också kan fungera som ett slags gränsvakter.

Smekmånader utspelar sig i en nära framtid där flyktingströmmarna inte längre kommer från ett fjärran afrikanskt eller arabiskt land som vi aldrig besökt, utan från Finland. De flesta av oss har någon slags relation till vårt grannland i öster. Man har kanske släkt och vänner här. Eller så har man åkt på kryssning till Åbo eller Helsingfors. Tusen sjöar, landskamper och mumintroll. Det är sådant man tänker på när man hör talas om Finland. Man tänker inte på flyktingar. Därför blir Mikael Berglunds bilder av den höga muren, de utsvultna människorna som flyr över havet och drönarna som väntar på att skjuta ner dem också så drabbande.

Mikael Berglund har spunnit en berättelse kring många av de teman som präglar vår samtid. Han skriver om flyktingströmmar, nationer, gränser, ursprung, övervakning och gruppvåldtäkter. Men han gör det på ett sätt som får oss att leta efter en ny mening i orden. I Mikael Berglunds prosa finns en skevhet, eller en slags glidning i språket som skapar en tveksamhet hos läsaren inför textens betydelse. Jag läser långsammare. Jag läser om. Jag förstår inte allt. Men jag förstår tillräckligt mycket.

Människor har i alla tider korsat vatten, precis som vi färdas över berg, öknar och skogar, i flykt från brister och överskott eller i förföljelse, efter bytesdjur och vänner. [---] Samtidigt har vi instiftat skillnader, gränser och tabun för att skydda oss, direkt eller förebyggande, mot bättre vetande. Främlingen i byn, barbaren och sjukdomen i fjärran.

Jag har den senaste månaden läst två romaner med starka naturskildringar och apokalyptiska övertoner som utspelar sig kring Bottenhavet. Och visst finns det även andra likheter mellan Philip Teirs Så här upphör världen och Mikael Berglunds Smekmånader. Inte minst tematiskt. Båda berättelserna kretsar kring människans inneboende längtan efter gemenskap och motståndet mot att komma någon annan nära på riktigt som också finns där. Men där Philip Teir i huvudsak uppehåller sig kring det mellanmänskliga lyckas Mikael Berglund också ge läsaren glimtar av hur ett samhälle kan se ut som vidmakthåller denna rädsla. Med det här vill jag inte säga att Smekmånader skulle vara mindre intressant som relationsroman. Tvärtom. Mikael Berglunds skildring av Viktor och Maijas vistelse på ön är ibland lika starkt laddad som ett av Strindbergs kammarspel. Tyvärr svajar textens bärkraft till i några avsnitt som inte känns helt genomarbetade, vilket drar ner mitt betyg.

Bokpaketet som Viktor och Maija får med sig till ön innehåller inte enbart titlar som kan användas för att tjäna nationalistiska syften. Här finns också Processen och Pappan och havet. Det här är böcker som kan hjälpa oss att avslöja absurda samhällsstrukturer men som också får oss att se oss själva lite klarare. Mikael Berglunds dystopiska roman Smekmånader sällar sig till den här sortens litteratur.

Similar Posts:

• Mygg, kärlek och vemod
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Kroppsligt sökande
• Nyanserat men ojämnt om mödrar och döttrar
• Att vara tretton vårar och det är krig

-Men ni förstår att med silvret köper ni er fria från nomadlivet.
-Vad skulle vara friare än det?

Norrland. 1600-tal. Kalla, kalla vintrar. Brytningstider. Och där vandrar Judit, i början med en get som enda sällskap, så småningom med två barn att sörja för. Varför Judit vandrar vet hon knappt själv. Kanske letar hon efter sin mor som också vandrat iväg?

Som mor min, hon har också flytt hitupp till renskogen, jag vet inte om hon lever. Det kan vara så att jag är här och söker henne. Men jag vill henne nog ingenting.

I hennes närhet vandrar Skärdr. Sjuklingen som ”hade funnits på bostället så länge Judit levat och företrätt själva oföränderligheten”. Hon försöker romanen igenom hålla sig så långt bort från Skärdr som hon kan. Så långt från oföränderligheten hon kan? Kanske söker hon inte sin mor utan förändringen?

Förutom Skärdr så korsar hon andra människors spår då och då i romanen även om hon främst söker ensamheten. Hon träffar blåklädda soldater från söder som är utsända att leta efter silver för att finansiera landets krig. Det kommer fler och fler människor söderifrån och det börjar bildas små gruvsamhällen. Gruvbrytningen ses på och skildras ur Judits perspektiv och det verkar vara ett förfärligt arbete på flera sätt.

Men silvret har trots allt en lockelse även på Judit. När hon kommer in i den grotta med silver som hon pekat ut för främlingarna från söder och själv ser silvret gör det ändå något med henne. Trots att hon ser vad det gör med de människor som gjort sig beroende av det och trots att hon värdesätter sin frihet att gå och komma som hon vill. På så vis blir hon någon slags symbol för mänskligheten, för vår längtan efter rikedom och skatter.

Mikael Berglunds språk är förtrollande vackert och jag gillar hur han ibland använder orden med helt andra innebörder än vad jag är van vid. Jag uppskattar också hur han blandar det konkreta med känslor i sitt bildspråk: ”När man bar höet gav man honom bara halva famnar. Sorgen fick han dock bära hel.” Framför allt är det de konkreta sakerna som står i fokus. Vad Judit tänker och känner får man ofta gissa sig till men hur hon söker maten (alltid i bestämd form) lär vi oss och hur hon skyddar sig och de sina från de vilda djuren.

Similar Posts:

• Historisk roman som vill mycket
• Mygg, kärlek och vemod
• En drömsk roman
• Samisk fantasy från Skåne
• Människorna vid vattnet