Mick O'Shea "Amy Winehouse: En omöjlig kärlek"

Anna Nygren — Tue, 13 Nov 2012 23:00:41 +0000

Första gången jag hör talas om Amy Winehouse är när Mona Sahlin sommarpratar den tredje augusti 2007. Hon berättar om hur hon varit på Hultsfredsfestivalen (Mona alltså) och sett henne där (alltså Amy). Hur hon undrat hur den där kroppen kunde innehålla den där rösten. 2007 var Mona Sahlin ny partiordförande och Amy Winehouse var fortfarande vid liv.

Knappt fyra år senare, den 23 juli 2011, har Sahlin avgått och Winehouse dör. Ytterligare något år senare publiceras Mick O’Sheas biografi Amy Winehouse: En omöjlig kärlek. I boken nämns Hultsfredsfestivalen i en bisats på sida 138.

O’Shea börjar med ett förord om döden och minnet. Sen börjar själva berättelsen, en kronologisk beskrivning av Amys liv från födseln på Chase Farm Hospital till begravningen på den judiska kyrkogården i Golders Green. Här berättas om skolan, som hoppades av, om jazzsångerna på de små klubbarna. Om hur hon blev upptäckt när en väns vän, som var någon sorts musikperson, frågade vännen om han kunde få tag i hon som sjöng jazz på radion, och vännen svarade att han visste någon som sjöng jazz mycket bättre. Om hur hon blev det tonåriga underbarnet och geniet som drack te och alkohol och skapade låtar helt spontant, med inspiration från allt runtomkring (från döda kanariefåglar till pojkvänner), om hur hon spelar in album och hur hon börjar turnera, hur hon blir nominerad till och vinner priser, om hur allting går över styr, om hur hon knarkar med sin pojkvän, hur hon tvingas in på rehabkliniken, stannar i fem minuter och sen skriver låten ”Rehab”, hur det inte blir bättre, hur det ser ut att bli lite bättre, och sen hur det slutar med att säkerhetsvakten hittar henne, ensam och död i sitt rum.

När jag tänker på Amy Winehouse (på det jag hört om henne innan och det jag läser om henne i boken) tänker jag på henne som en sån som fuckar upp systemet. Som vägrar anpassa sig till något – regler, normer, det passande, det fina, det lyckliga livet. Redan på baksidan av O’Sheas bok står det: ”När Amy Winehouse dog var hon lika känd för sina fylleskandaler, ätstörningar och allmänt självdestruktiva leverne som för sina listettor.” Hon är kanske en sådan artist som är lika mycket fenomen som musiker. En sån som kan vara väldigt tragisk, som får en att tänka: ”Men hallå! Sluta! Bli normal någon gång! Kan du inte bara sjunga? Du kommer må mycket bättre då!” Men Amy Winehouse vägrar bli normal. Hon vägrar anpassa sig, vägrar må bra, vägrar göra som andra vill. Och som publik och läsare kan jag liksom närma mig henne med en sorts ledsen lycka (för att hon vågar bryta, för att brottet dödar henne) och ett fascinerat nästan-äckel.

Jag är inte så hemma på det här med artistbiografier. Egentligen lyssnar jag så väldigt lite på musik att det känns meningslöst att göra det. Amy Winehouse lyssnade jag på under resten av 2007, efter den tredje augusti alltså, och en del efter det också (och började nästan fanatiskt lyssna på nytt nu). Det var något som berörde. Röst, beat, sound, text. Som jag inte riktigt brukar känna annars inför musik. Det fanns en betydelse som fick fäste.

Nej, jag är inte så hemma på det här med artistbiografier. Jag vet inte hur de ska, borde eller brukar skrivas. Det jag vet är att jag stör mig lite på O’Sheas. Han använder värderande ord som om de var objektiva, som om läsaren självklart tyckte likadant som honom – och det kanske en person som köpt den här boken gör, men det är ju inget som kan förutsättas, tänker jag. Men även om han gör sitt personliga tyckande till något allmängiltigt så förblir O’Shea ändå anonym. Jag fattar aldrig vem han är, vad han har för relation till Winehouse, varför han skriver den här boken (här syftar jag mest på en sorts motivering från hans sida, varför han vill skriva boken, men någonstans bakom den funderingen finns också frågan om vem som har rätt – vem som kan ges rätten, eller som tillåter sig att ta rätten, att skriva om en annan människas liv). Jag önskar mig inte en biografi där författaren skymmer huvudpersonen, men en personlig ingång hade varit fint, gett mer djup och på något sätt förklarat spelreglerna. Nu är jag hela tiden förvirrad – är det här något som allmänheten, alla, världen, gud, tycker, eller något som O’Shea tycker? Det hade också skapat ett intresse och en angelägenhet – nu kommer jag ibland på mig själv med att tycka att de mest spännande bitarna känns lite oengagerade.

Sammanfattningsvis är En omöjlig kärlek en bok sprängfylld av material. Intressant material. Men materialet är intressantare än boken. Det hade kunnat göras bättre.

Mick O´Shea "Guns n´ Roses Encyclopaedia"

Niclas Müller-Hansen — Mon, 02 Jun 2008 23:00:00 +0000

Det senaste året har det kommit riktigt bra litteratur om dessa föredetta kungar av LA. Slashs självbiografi och Marc Canters "Reckless road", där den senare betar av födelsen av bandet fram till utgivningen av "Appetite for destruction". En bok sprängfylld med tidiga bilder och flertalet intressanta historier. Ett verkligt måste för fansen. I denna encyklopedi nämns dock knappt Canter eller hans bok, vilket tyder på att O´Sheas bok var klar innan "Reckless road" kom ut.

Mick O´Shea vill givetvis hänga på dessa utgivningar, men hans verk blir inte fullt lika intressant. Visserligen fick jag världens infall att lyssna igenom hela bandets katalog, men några större nyheter presenteras inte direkt.

Som titeln antyder är det här en encyklopedi över bandet och dess karriär. A-Z om skivor, medlemmar, låtar, platser, turnéer och tidningar som på ett eller annat sätt spelat en roll i bandets historia. Allt från klubben Whisky A Go Go till de mängder av olika musiker och producenter som passerat revy under inspelningen av ännu ej utgivna "Chinese democracy". Antalet musiker som bidragit till inspelningarna tycks vara en aldrig sinande ström och det ska bli intressant att se vilka som verkligen finns representerade när albumet slutligen kommer ut. Om det nu någonsin kommer att ske?

En hel del krut läggs på de olika låtar som lyft fram bandet eller på något annat sätt utmärkt sig, men det mesta av den fakta som kommer fram är sedan tidigare känd. Inget nytt under solen således. Sedan kan man ju ha en liten invändning mot att exempelvis Hanoi Rocks inte får en egen notis, utan bara Mike Monroe. Finnarna var ju stora influenser för bl a Izzy och Axl och mycket togs från dem, både musikmässigt och vad gäller imagen.

Boken är rejält kryddad med bilder, men många av den sämre sorten. Alla är svartvita och en del mörka och suddiga. Ej heller står fotografernas namn någonstans, vilket är lite underligt. Som försäljningstrick nämns det även att boken ska innehålla allehanda memorabilia och bootlegs. Tyvärr bjuds det på väldigt lite av detta. En eller två gamla flyers och om bootlegs står det inte många rader. Här finns inte heller ett vettigt register eller en källförteckning och när författare börjar tacka Wikipedia för info, blir man lite osäker.

Ska man vara riktigt petig är det ju även irriterande att Stockholms vattenfestival blir "vallenfestival", Basel i Schweiz stavas upprepade gånger som Basle och Bobby Kennedy påstås ha varit republikansk presidentkandidat.

Men, menÂ… allt är ju inte dåligt. Boken ger trots sina mindre brister en hyfsat kul och intressant läsning som, om inte annat, får läsaren att återigen hänföras av bandets utomordentliga musik. Guns n´ Roses var ett fantastiskt band och under några år i slutet av 80-talet och början på 90-talet, var de störst av alla.

dagensbok.com » Mick OÂ´Shea

Mick O'Shea "Amy Winehouse: En omöjlig kärlek"

Similar Posts:

Mick O´Shea "Guns n´ Roses Encyclopaedia"

Similar Posts: