Varje år blir jag lika exalterad då mässan närmar sig och varje år undrar jag varför jag, som får panik av folksamlingar, envisas med att åka tillbaka. Så fort jag kommer innanför mässans dörrar börjar frustrationen, paniken, irritationen och hjärtklappningen, tankarna på att trampas ihjäl av en litteraturälskande hjord på grönbete. Men lik förbaskat börjar också hjärtat slå dubbla slag av glädje. Här är mina fränder, här är alla de som älskar att läsa. Äntligen är det Bokmässa!

Varje år gör jag nya upptäckter om mig själv på mässan. Jag har bland annat upptäckt att jag inte bara älskar att läsa, utan att jag också är en materialist utan dess like. Jag måste ju bara ha de där böckerna, och den boken, och den och den och den. Det hjälper inte att mamma redan har köpt boken och att jag hemskt gärna får låna den utan jag måste äga den. Det är en lite skrämmande insikt för någon som sätter en stolthet i att inte vara det minsta shoppinggalen i övrigt. I år upptäckte jag att jag verkar vara allergisk mot äpplen. Det var en lite mindre skrämmande insikt.

Årets oas på mässan var för mig seminariet med Lars Lerin betitlat ”Det är något bortom bergen”. Lerins underbara värmländska dialekt, hans snälla röst, humor och hans förmåga att bjuda på sig själv och få en att känna att man duger tar en ned på jorden för en stund. I bakgrunden hans vackra akvareller ur boken Naturlära som jag kommer att recensera här på dagensbok.com under hösten. Lerin berättar om hur han gick i terapi som 30-åring eftersom han var så rädd för att hans mamma en dag skulle dö. Han berättar om sin 15-årige diabetiske katt Luther som bara får delikatessmat. Lerin säger att det inte finns något hot i mörkret, att ”det är skönt att vara ensam, bara man vet att någon kommer”.

Temat för årets Bokmässa var som sagt Brasilien. Inför dagensbok.com:s Brasilientema hade jag läst, recenserat och älskat Michel Laubs Att falla. Laub medverkade tillsammans med författaren Daniel Galera i seminariet ”Romanens rum i samtida brasiliansk litteratur”. Bland annat talade författarna om hur de omvandlar geografiska rum till litterära rum. Laub menar att han skriver om Port Alegre på grund av den skrivteknik han har. Då han främst skriver ur jag-perspektiv hamnar hans berättare nära honom själv. Han använder sin egen syntax och sina egna geografiska rum eftersom det följer jag-berättandets form. Galera däremot skriver om Port Alegre eftersom han inspireras av sina känslor inför vissa geografiska sfärer. Hans teknik verkar mer handla om att utnyttja de intryck han har av vissa platser. Jag är dock lite tveksam till att återberätta det här seminariet då jag inte kände att översättningen var helt tillförlitlig. Flera gånger tappade översättaren av seminariet (som hölls på portugisiska) bort sig. Många meningar föll bort och ibland kände jag mig osäker på om den översättning som faktiskt kom var helt rätt.

Något som var oerhört trevligt under mässan var att gå runt och prata med några av de litterära sällskapen. Den delen av mässan har jag inte tidigare befunnit mig i. Tyvärr, får jag väl säga, eftersom det var mycket givande att diskutera litterära gärningar med så kunniga personer. Så småningom kommer jag att skriva en text om litterära sällskap här på dagensbok.com, baserad på mina intervjuer under mässan.

Så var årets mässa slut. Väskorna är tunga av alla böcker man bara inte kunnat låta bli att köpa. Kontot är dränerat och det känns som att det där med att gå i ide är en förträfflig idé. Samtidigt börjar jag redan längta till nästa år.

Similar Posts:

• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Litterära sällskap för nybörjare
• Tänk på döden
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vecka 43: Bland Augustnomineringar, avhumanisering, djursympatier och faktanoveller

Jaget i Att falla berättar sin historia genom sin farfars och sin fars historia. Farfadern som överlevde Auschwitz, till skillnad från ”farfars bror, och den andre brodern, och den tredje brodern, och fadern och modern, och flickvännen och minst en kusin och en faster, och vem vet hur många vänner och grannar och arbetskamrater och mer eller mindre närstående”. Farfadern som aldrig lämnade Auschwitz, som tog Auschwitz med sig ända till Brasilien. Farfadern som gav Auschwitz till sin son och sonson.

det var inte längre möjligt att den torra knallen (Auschwitz) som kom från arbetsrummet (Auschwitz) dit pappa till sist kom in (Auschwitz) efter att ha använt sig av en kofot (Auschwitz) inte var det min pappa hade föreställt sig (Auschwitz), det som han fick bekräftat när han genom hålet i dörren urskiljde min farfars vita hår och huvud och armarna och bålen och hela kroppen över skrivbordet

Farfadern lämnar anteckningar efter sig, om hur världen borde vara. En sorts encyklopedi över en utopi. I anteckningarna finns ingenting om tiden i lägret, och farfadern talade heller aldrig om sina upplevelser. Fadern blir efter självmordet besatt av minnet av Förintelsen. Han bär med sig Auschwitz och farfaderns självmord och vill vidarebefordra den judiska erfarenheten till sin son. Fadern vill förbereda sonen på ett liv som jude: ”Pappa brukade säga att judar alltid måste ha yrken som de kan utöva under alla möjliga omständigheter […] och du kan inte heller göra dig beroende av ett språk som inte talas någon annanstans”.

Farfaderns självmord och lägervistelse har satt djupa spår i fadern och då han, som gjort allt för att hålla minnet levande, drabbas av alzheimer skriver han likt farfadern anteckningar som han skickar till sin son, anteckningar om hur det var. Sonen tampas i sin tur med alkoholen. Sonen kämpar också med minnet av den fallande pojken, João. Sonen minns Joãos 13-årsfirande då han hade varit tvungen att bjuda in sin klass, trots att de mobbade honom. 13-årsfirandet som slutade med att ingen tog emot João då han hissats i luften för den trettonde gången. Den gången då sonen tog ett steg tillbaka och lät João falla.

Sonen förvaltar sitt arv: Auschwitz, Alzheimer, Anteckningar. Då han väntar barn börjar även han skriva, han vrider och vänder på historien och sig själv: ”det som på något vis alltid definierat det jag är, och som på något vis också bara kan förklaras med ett begrepp – en sanning, en lögn eller både och, det beror på hur du reagerar på en scen som den med min farfar ihopsjunken över skrivbordet”.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Inför bokmässan: Brasilien
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Mystik på den brasilianska landsbygden