Det ska med andra ord ganska mycket till innan jag plockar upp en musikerbiografi. Den här gången går det via en roman, Arne Sundelins Allt ska bli ditt. Den handlar om Bob Dylan, om

en person som heter Robert Zimmerman som anser sig vara född på fel plats av fel föräldrar och som söker en identitet under antaget namn. En människa som skapar en fiktiv gestalt som heter Bob Dylan för att kunna frigöra sig och verka som konstnär och människa. En fruktbar hållning som konstnär. Lika förödande tycks det vara att ha den som människa.

Citatet är hämtat ur Sundelins efterord och ger möjligen en lite mer fyrkantig bild av romanens tema – för att inte tala om dess objekt – än vad själva romanen faktiskt gör, men visst sammanfattar det något sånär vad både den och David Daltons Dylan-biografi, Det är inte mig ni söker, handlar om. Myten Bob Dylan. Mannen med tusen ansikten. Artisten som, till mångas frustration, aldrig riktigt stått kvar där man ställt honom.

Dalton tar tag i alla dessa myter betydligt mer rättframt än Sundelins roman gör – och kanske ska man lita på en romanförfattare lika lite som Dalton påpekar att man kan lita på vad Dylan säger om vem Dylan är. Sanningen är sekundär; en bra berättelse, en intressant gestaltning är det centrala. Framtid och förflutet verkar lika föränderligt för honom, och Dalton låter ibland det färga av sig på den egna, högst personliga skildringen: ”Som folkmusikfanatiker är han något hänsynslös: han stjäl sina vänners skivsamlingar (det är okej eftersom han kommer att bli Bob Dylan).”

Somliga ansåg att Dylan var mytoman, men som Harry Weber, hans vän från Dinkytown, säger: ”Dylan var bara romantiker. Han mindes hur det borde ha varit.” Han följde en gammal Västern-tradition där folk bytte ut sina namn, ändrade sitt förflutna och la sig till med nya identiteter när de begav sig till en ny plats. Det är det amerikanska sättet.

Ibland fungerar Daltons amerikanska sätt, det typiskt lätt bombastiska bildspråket, inte alldeles smidigt på svenska, och hans stil är egensinnig. Ibland fantiserar han nästan bokstavligt om att ta sig in i Dylans hjärna. Ibland gör han långa listor med teorier kring vad som egentligen hänt eller hur Dylan kan ha tänkt. Han ger inte minst en personlig introduktion till skivorna som oavsett om man i detalj håller med honom gör en oerhört sugen på att återupptäcka både det ena och det andra och han ifrågasätter som sagt mytbilder – som den av den utbuade elektriska konserten i Newport 1965, från vilken gitarren bara häromdagen såldes för en rekordsumma:

Myter är alltid kraftfullare än fakta, och så småningom kom Dylan att betrakta denna aldrig inträffade incident som viktig för sin egen mytbildning. Det var en gripande berättelse som doftade revolution – en klassisk sextiotalsdust mellan dem som fattade och dem som inte gjorde det. Och det faktum att den aldrig hade ägt rum … Vem brydde sig? I No Direction Home, dokumentären om Dylans liv som regisserades av Scorsese under övervakning av Dylan, fokuserade bildmaterialet på hans klassiska sextiotalskarriär, och buandet vid Newport framträdde som den mest avgörande händelsen.

Källkritiken tar på inget sätt charmen ur Dylan. Han ljuger så att man måste respektera det, ibland oerhört skickligt, ibland rörande mänskligt och ibland helt enkelt bara … roligt.

”Även när vi inte trodde på honom var han ofta underhållande”, säger Van Ronk. ”Alltså, en kväll ägnade han ungefär en timme åt att lära mig och ett gäng andra att tala ett indianskt teckenspråk, som jag är ganska säker på att han hittade på undan för undan, men sättet han gjorde det på var fantastiskt.”

Den enes Dylan verkar aldrig helt på pricken lik den andres. Daltons ”jakt på Bob Dylan” kommer (liksom för övrigt den svenska avhandling om Dylan som gavs ut för några år sedan, litteraturvetaren Mats Jacobssons Dylan i 60-talet) långt ifrån fram till en enda. Dylan är många. Mycket. Daltons Dylan kan vara hänsynslös, sökande, misslyckad, ohyggligt vilse – och naturligtvis alldeles, alldeles underbar. Mot bättre vetande, eller kanske snarare helt i linje med invändningarna jag skrev om i början av den här recensionen, kan man vara säker på att här både möta en Dylan att bli lite grann förälskad i, och med precis lika hög sannolikhet få sitt hjärta krossat en smula.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Myten om mannen bakom myten
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”
• Poet i ständig förändring
• Mest för fans

August Strindberg har stått i min bokhylla sedan slutet av 90-talet någon gång – en sådan där bok som man hittar på antikvariat och tänker att man borde läsa, men egentligen har måttlig lust. Nu är det förstås Lena Einhorns roman om Strindbergs första hustru, Siri von Essen, som fått mig att slutligen damma av den.

Det är inte svårt att förstå Einhorns inspiration, att vilja lyfta fram någon av alla dessa märkligt färglösa diktarhustrur, blåsa liv och se saker ur deras perspektiv för en stund. En sådan underlig, oändligt otacksam tillvaro – den eviga inspirationen, den utlämnade – och ändå märkligt utbytbar. Bara dessa relationer är fascinerande, på ett ganska obehagligt sätt.

Nyskapande eller inte – en hel del i Lagercrantz Strindberg-biografi framstår som tämligen klassiskt. Det börjar med den store skaldens födelse, och slutar med hans död. (Det låter kanske självklart, men en författares död är väl egentligen bara första akten i berättelsernas långa och brokiga liv? Jag hade gärna läst mer om hur olika tider därefter uppfattat och använt sig av Strindberg och hans verk, men det är väl en annan bok, det.) Däremellan liv och verk, inte sällan ganska kortfattat recenserade av Lagercrantz. En klassisk författarbiografi.

Trist blir det ju inte, men jag vet inte hur det egentligen vore möjligt att skriva helt trist om denne märklige, märklige man? Bara hans galna citat – allra helst ur privata brev – skulle ju sätta piff på det mesta.

Men hur ”privata” är breven då? Lagercrantz tes är i någon mån att Strindberg, snarare än det galna geni han ofta utmålas som, mycket medvetet iscensatte sig själv, prövade ut roller och erfarenheter som han sedan kunde använda i sitt skrivande. Lite för det tankarna till Mats Jacobssons skildring av Bob Dylan, som heller aldrig tycks ha lust att bara stå still och leva upp till människors förväntningar.

Strindberg ångar på, bränner broar, med någon sorts pubertal envishet och kraft. Vill vara älskad, folklig, samhällsomstörtande och fruktad – allt på en gång. Gränsen mellan författare och verk flyter onekligen lätt ihop och i slutänden ställer det en rad intressanta frågor kring vad en konstnär är och får göra. I vilken mån håller vi människor över huvud taget på och iscensätter oss själva? Ser människor omkring oss som motspelare eller biroller? På den punkten förefaller Lagercrantz – och Strindberg – onekligen ganska moderna.

Similar Posts:

• På första parkett
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Strindberg åt folket?
• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!

I Dylan i 60-talet får vi följa artisten och hans texter genom det första av dessa ännu oräknade decennier, från debuten Bob Dylan 1962 till John Wesley Harding 1967, från den folksångsinspirerade protestsångaren, som i konkreta berättelser gestaltar samhällets orättvisor i enskilda övergrepp mot verkliga individer, till modernistiskt influerad rockpoet, som med sitt komplexa bildspråk och sin svarta humor ofta gör dystra och ibland förbryllande förutsägelser om vart världen är på väg.

Dylan i 60-talet är litteraturvetaren Mats Jacobssons avhandling. Avhandlingsformaten kan kanske verka avskräckande, men det här är en ovanligt snygg och trevligt disponerad avhandling. Det är dessutom föredömlig litteraturvetenskap på åtminstone två sätt. Dels har den ett ämne som faktiskt intresserar fler än en mindre grupp akademiker. Dels sätter den in de undersökta texterna i en historisk kontext på ett på en gång påläst och lättillgängligt vis.

Jacobsson lägger sig inte i Dylan som privatperson mer än i enstaka textuella referenser, vilket är skönt. Jag har svårt för litteraturvetare som vill leka psykologer och analysera en person de aldrig träffat enbart utifrån vad den publicerat. Istället diskuterar han kring de olika roller artisten ikläder sig och den utveckling texter och tematik genomgår.

De enskilda textanalyserna ger kanske inte jättemycket, de utvecklingslinjer och sammanhang Jacobsson kartlägger desto mer. 1961 till 1967 kan låta som en kort period att undersöka, men det är en turbulent tid, både i västvärldens historia och för Dylan själv, åtta skivalbum och en mängd influenser och ställningstaganden.

För om Dylan är avhandlingens första fokus så är, som titeln så pedagogiskt anger, 1960-talet dess andra, musik- och kulturhistoriskt såväl som politiskt. Rasismen och medborgarrättsrörelsen, folkrocken, kapprustning och kärnvapenhot, drogliberalism, det eviga generationsupproret.

Fadersuppror är ett nyckelord för Jacobsson. Inte bara upproret mot den biologiska fadern, utan också förebilden Woody Guthrie och inte minst det amerikanska samhällets alla auktoriteter, presidenter, poliser, domare, affärsmän, hela föräldragenerationen. En annan tydlig motsättning är den mellan individ och kollektiv, där Dylan och hans gestalter mer och mer intar rollen av outsider. Sångarens olika roller utforskas också under rubriker som ”Profeten”, ”Satirikern” och ”Ikonoklasten”. I sådana resonemang om roller och teman finns en förståelse för Dylan som är nästan omöjlig att uppnå genom de enskilda texterna, särskilt under periodens andra del. Inte den där besserwisseraktiga anekdotiska förståelsen, som lätt frodas inom både musik- och litteraturkretsar, utan en mer allmän helhetsförståelse.

Det är med viss nervös spänning jag första gången efter att ha läst boken sätter på en Dylanplatta. En vän hävdar bestämt att musik ska man inte diskutera, inte sätta ord på, den ska helt enkelt bara upplevas. Lyckligtvis känner jag mig inte skriven på näsan. Men nog lyssnar jag på ett lite nytt sätt.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”
• Rumphugget och brist på doft
• Life imitating art imitating life