David Jonstad är inte precis någon nykomling i miljödebatten och på ett sätt kan man kanske säga att han, precis som Mark Lynas, blivit desillusionerad. I Kollaps. Livet vid civilisationens slut konstaterar Jonstad att vi inte tycks kunna hantera de allt mer akuta ekonomiska och ekologiska kriserna omkring oss och att civilisationen i sin nuvarande form förmodligen kommer att gå under – men får det samtidigt att framstå lite som en intressant utmaning.

Men vad innebär det egentligen att civilisationen skulle gå under?

Kollapsen kommer förmodligen inte som på actionfilm med dunder och brak och spektakulära katastrofer. Jämfört med tidigare civilisationer som gått under verkar det troligare att resurserna tryter, medan vi snor in oss i en alltmer komplicerad struktur som till slut inte går att underhålla. Då blir det av vikt att vi klarar av att samarbeta och försörja oss mer småskaligt.

Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk. För den som inte är fullständig novis på området blir det till en början mycket upprepningar, men samtidigt är det uppfriskande med en författare som försöker greppa så överväldigande frågor som varför civilisationer uppstår och dör ut, vad som faktiskt kan tänkas hända ”om det värsta händer”, hur vi kommer att reagera på det och hur vi kan gå vidare därifrån.

Förutom från historiska kollapser hämtar författaren lärdomar från katastrofer som New Orleans efter orkanen Katrina 2005. Här finns en bild av samhället som havererar, av våld och plundringar och dålig krisberedskap, såväl inom staden som från den federala regeringen. Jonstad ger en delvis annan vinkel, där bildligt och bokstavligt strandsatta människor hjälptes åt att skaffa skydd, mediciner och föda – men pekar också på vilken skada själva föreställningen om allas krig mot alla gör, när medborgargarden ur medelklassen sköt först och frågade sen.

Det är bland annat därför vi bör förbereda oss, menar Jonstad, eftersom rädda och defensiva människor sällan visar sina bästa sidor. Kollaps är inte precis en praktisk överlevnadsguide, även om Jonstad refererar till sådana också (fast de verkar mest skriva av machoamerikaner, de där som tänker just skjuta först och fråga sen), men det är en sympatisk bok som på ett lite okonventionellt sätt väcker många intressanta frågor om både samhället och oss människor.

Kanske är det lite stört att jag tycker att han får det där med civilisationens undergång att låta liksom lite mysigt och spännande. Kanske är det ren bonderomantik (Jonstad är en intellektuell som bedriver småskaligt ekologiskt jordbruk i kollektiv någonstans, och jag vet inte hur det är med er, men sådant faller jag patetiskt nog för varje gång). Kanske är det helt enkelt tilltalande med någon som orkar ge sig på att tänka utanför de snäva ramarna.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Vad kostar en älg?
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Lynas var med och satte klimatfrågorna på dagordningen för en bred allmänhet med böcker som Oväder och Sex grader. Nu tycks han emellertid mer än lovligt desillusionerad. I Guds utvalda art. Hur planeten kan överleva utan oss har han ledsnat på sakerna tillstånd – inte minst på själva debatten.

Själv en framträdande internationell miljödebattör, bland annat med uppdrag som miljörådgivare åt Maldivernas regering (det lilla öriket som om klimatförändringarna fortsätter riskerar att bli ett av de första att slukas av höjda havsnivåer) riktar Lynas här udden mot framför allt miljörörelsen i sig. Det är inte minst deras hysteriska och känslobetonade motstånds fel att vi inte lyckats lösa miljöproblemen.

Istället efterlyser han pragmatism, förmågan att välja det minst onda av två onda alternativ – eller möjligen att inse att de inte är onda alls. Lynas underkänner alla möjliga Gröna vågen-tendenser, strävan efter småskalighet, motståndet mot genmanipulerade grödor, mot kärnkraft och mot alla försök att leka Gud. Vi är Gud. Det är bara att erkänna och börja ta ansvar.

Det minst pragmatiska hos Lynas är egentligen att han är helt ovillig att kompromissa vårt sätt att leva. Vi ska inte alls behöva flyga mindre, köra mindre bil eller äta mindre kött. Alla ska bara kunna få det materiellt bättre. Här är det matsäcken som ska rättas efter munnen och inte tvärtom. Då behöver vi ny teknik, men också satsningar på att bevara naturområden och biologisk mångfald samtidigt som vi reducerar utsläpp och miljöförstöring.

Säkert är det en realpolitisk vision som tilltalar många. Business as usual, nästan. Lynas skriver slagfärdigt, påläst och insatt och behärskar inte minst förmågan att ”tala till ekonomer på ekonomers vis”. En viktig nyckel, menar han, är att sätta ett pris på naturtillgångar och ekosystemtjänster och se till att avsätta pengarna. Frågan är vad som återstår när varje ekorre (värd 2,87 dollar styck, tydligen) försetts med prislapp? Om man inte förlorat något när ekonomismen genomsyrar allt?

Jag tror visserligen att Lynas har en viktig poäng i att lösningar på miljöproblemen måste diskuteras mer förutsättningslöst än vad som ofta görs. Men även om Guds utvalda art är väl strukturerad (utifrån de nio planetariska gränser som miljöforskare konstaterat) och kunnigt skriven, kan jag inte riktigt köpa de slutsatser han drar eller hans sätt att argumentera. Boken ger nämligen långt ifrån alltid intryck av den förutsättningslöshet Lynas själv förordar. Exempelvis diskuterar han ingående hur många fåglar av olika arter som fått stryka med vid olika vindkraftsparker – det kan uppenbarligen vara ett stort problem om anläggningarna placeras fel – men ignorerar nästan fullständigt riskerna med favoritlösningen kärnkraft.

Jag får helt enkelt ont i magen på samma sätt som jag brukade få när jag försökte mig på dataspelet SimCity, där man ska få bygga en stad efter eget huvud, men den enda energilösning som fungerade snabbt visade sig vara kärnkraft och höjde man skatten över fem procent så flyttade alla invånarna. Jag köper liksom inte grundpremisserna.

Och när Lynas anklagar miljöaktivister för att ta hållbarhetsproblematiken till ursäkt för att kräva ett systemskifte så kan jag inte låta bli att tänka, i mitt så kallade stilla sinne, att bättre ursäkt får man väl ändå leta efter?

Similar Posts:

• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Gilla läget?
• En framtid för kärnkraft?
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat

Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer fram eller drunknar. Jag vet egentligen inte om det där är sant. Det är en bild jag blev liksom drabbad av, som jag av någon anledning lade på minnet.

Så stötte jag på en dikt av Ted Hughes som i Werner Aspenströms översättning heter just ”Älgar” och som innehåller de mest fantastiska bilder, bland annat av älgens horn som dess materialiserade tankar.

I veckan har jag läst ett par böcker om klimatkrisen och hur den bör lösas – eller hur vi får leva med att civilisationen som vi känner den kommer att gå under. Lustig nog är det David Jonstads Kollaps som får mig att gnola R.E.M:s ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)”, medan Mark Lynas, som i Guds utvalda art hävdar att vi kan fortsätta ungefär som förut, ger mig magont.

Den ger mig magont precis som att spela SimCity brukade göra. I det numera klassiska dataspelet bygger man en stad efter eget huvud, men det finns en del inbyggda, amerikanska begränsningar. Massor av kärnkraft är till exempel den enda energiförsörjning som fungerar, och höjer man skatten över fem procent så flyttar alla.

Mark Lynas ser som en av nycklarna till klimatkrisens lösning att vi konkret värderar naturen i pengar. Han kan säkert ha sina poänger, men efter att ha läst de där värderingarna, med ett pris på varenda ekorre (bokstavligen, en ekorre ska tydligen vara värd 2,87 dollar), så måste man ju fråga sig om inte alla dessa siffror också skymmer något.

Jag vet mycket väl att jag lätt blir romantisk och att jag nog, i Jonstads mysiga, småskaliga samhälle efter kollapsen, där man eventuellt har egna höns, skulle bli besviken på att de där hönsen ju inte såg ut som de gör i Pettson-böckerna. Jag VET ju att höns inte är stilrent vita och sitter och skvallrar vid småborgerliga kaffebord när ingen ser, men likt förbaskat är det den bilden som spontant dyker upp på näthinnan om jag tänker på höns.

Vad jag menar är kanske bara att det måste finnas något mellanting mellan min dumma romantiskhet och en prislapp på varenda ekorre. Om vi kan ”prata med ekonomer på ekonomers vis”, men inte också föreställa oss älgens horn som tankar, ja, då har vi kanske ändå blivit fattigare än vad som var nödvändigt?

Similar Posts:

• Gilla läget?
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• Lyssna på Mark Lynas!

Med Sex grader kommer nu en uppföljare till Lynas’ tidigare bok. När de varningsklockor författaren försökte ringa i, i sin förra bok, inte räckte till så tar han nu till ett så tungt artilleri han kan. Vad vi här får oss till livs är en rejäl domedagsprofetia om vad som väntar oss om vi inget gör. Lynas gör själv liknelser till Dantes Inferno när han skriver om allas vår framtid.

Boken kan väl enklast beskrivas som en popularisering av klimatforskares prognoser för hur framtiden kan komma att se ut, när den globala uppvärmningen når olika nivåer. Lynas har samlat en lång rad vetenskapliga forskningsrapporter som alla försöker sia om framtiden, utifrån bästa tillgängliga modeller över hur klimatet samagerar med andra faktorer i vår värld. Lägg sedan till en dos spekulationer och historiska tillbakablickar till tidigare istider, så har man den här boken i ett nötskal.

Det låter kanske inte så kul, men Lynas gör sitt bästa för att göra historien intressant. Han skriver också bra, även om den här boken inte är riktigt lika levande som sin föregångare Oväder. Istället går han här in på djupet i frågan om klimatförändringarnas framtida konsekvenser, på ett sätt som Oväder inte gjorde.

Boken är en skrämmande läsning om naturkatastrof på naturkatastrof – samt förstås ett par mindre områden som eventuellt kan komma att gynnas av ett varmare klimat. Osäkerheten är förstås stor i många av prognoserna, men helheten visar ändå på att även mindre klimatförändringar kan komma att få monumentala konsekvenser.

Vi – framförallt de rika länderna i Nord – måste agera snabbt, och vi måste agera kraftfullt, konstaterar Lynas. Om ett par år kan det vara för sent – halterna koldioxid i atmosfären kan då ha nått sådana nivåer att vi kan ha satt igång en utveckling som då inte längre går att vända. Alarm! Alarm! Stora varningsklockan ljuder! Agera nu!

Författaren vill få läsaren att inse vidden av problemet. Han förstår däremot inte, skriver han, att åhörare på föredrag han har hållit blir nedslagna av hans budskap. Själv har jag inte svårt att förstå det – författaren erbjuder inte mycket till diskussion om hur världen faktiskt skulle kunna vända utvecklingen, men tanke på allt motstånd som finns mot att genomföra några radikalare förändringar. Framförallt lämnas den vanliga läsaren utan några som helst råd om vad man som enskild individ ska ta sig till härnäst, när man slagit igen boken.

Även om Lynas vill inge hopp om att framtiden ännu går att rädda undan katastrofen, lämnas man i slutändan med en stor portion hopplöshet inför hur oöverstigligt problemet verkar vara. Det är synd på i övrigt så rara ärtor.

Similar Posts:

• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Lyssna på Mark Lynas!
• Gilla läget?

De enda som delar expertens åsikter, de enda hon/han kan vänta sig att vinna sympatier hos – förutom dottern och den lungsjuke farfadern – befinner sig på andra sidan duken. Biopubliken ser hur makten ignorerar alarmerande fakta, ser samtidigt bilder på leende par invid bergets fot, på båtens däck, havets strand – dessa lyckliga och aningslösa medborgare. Givet situationen – filmaffischerna pryds av en öde jord, ett sjunknade skepp, ett störtande plan, en enorm orm – rasar publiken i sitt inre mot skeptikerna och den ignoranta massan. ”Experten har ju rätt, lyssna för helvete”.

Med det rådande hotet mot planeten för ögonen, inser den som fattat logiken, att de förgäves skrikande experterna består av FN:s klimatpanel och övriga miljödebattörer. Skillnaden är att de som lider i sina inre denna gång inte sitter tryggt tillbakalutade framför duken, utan står sida vid sida med ignoranta makthavare, mitt i filmens handling. Vilka sitter på biostolarna och ser eländet?

Att människan leker med elden genom att släppa ut växthusgaser blir läskigt konkret i Mark Lynas senaste bok Sex grader, nyligen översatt till svenska. Där visar författaren bakom Oväder, med hjälp av tusentals forskaruppgifter, grad för grad vad som händer om medeltemperaturen ökar på jorden. Vid sex grader och ett brinnande världshav slutar jag läsa. Försöker i stället sjunka ut genom duken för att ta plats på biostolen, men förutsägbarheten hos katastroffilmer, kommer jag på, gör en ju bara förbannad.

Kryper därför tillbaka genom duken, naivt hoppfull om att det fortfarande finns tid att göra ändringar i manus.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Gilla läget?
• Mästerligt om vårt ostadiga klimat
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom

Nackdelen med den pågående klimatkatastrofen är just det katastrofala i den. Med all (o)önskvärd tydlighet framträder den mänskliga psykologins patologiska förhållande till ett beroende. Vi vet hur farligt det är att röka fossil, men fimpar vi? Nej, vi trappar upp.

Förra månaden publicerade FN:s klimatpanel (IPCC) sin senaste rapport som i princip röjer undan alla tvivel: genom förbränning av kol, olja och naturgas, som släpper ut växthusgaserna koldioxiod, metan och dikväveoxid – bland andra – har människan orsakat jordens snabbaste temperaturökning någonsin. Varför, när vi vet detta, läsa en bok om växthusgasernas orsaker och verkningar? undrar kanske den oroade (alltså alla utom shejker, globala entreprenörer och Timbrodebattörer.) Är det inte dags att prata om vad vi ska göra och hur?

Jo, men bortom En obekväm sanning och medierapporteringen finns sammanhangen. Berättelserna som ger vid handen att den globala uppvärmningens drastiska verkningar – varmare väder, höjda havsnivåer, smältande isar, kraftigare oväder, intensivare torka och en framtid med miljontals klimatflyktingar – beror på rubbningar av system som fått utvecklas i hundratusentals eller miljontals år. Känsliga länkar mellan luft, jord, djur och växter som vi gör allt för att bryta.

När människan upptäckte kolets kraft – redan i slutet av medeltiden – började mängden växthusgaser i atmosfären att öka. Men ansamlingen tog riktig fart i och med industrialiseringen. Sedan artonhundratalet har halten av den mest omtalade växthusgasen, koldioxid, stigit från omkring 280 till 380 ppm, alltså 100 miljonteldelar. Det låter inte mycket, men handlar om den överlägset snabbaste höjningen av koldioxiod i atmosfären någonsin. En kurva som pekar rakt uppåt. Den som sett En obekväm sanning minns en putslustig blev-nästan-president följa koldioxidkurvan flera meter upp i föreläsningssalens luftrum.

Australiensaren Tim Flannery, ursprungligen däggdjursexpert, har ägnat decennier åt miljön och kom i slutet av 2005 med boken många väntat på; den sammanfattade bilden av klimatläget (på svenska i höstas.) Vädermakarna blev en global bomb och hyllades av bland andra Tony Blair, David Attenborough och moralfilosofen Peter Singer. (Intressant är att Flannery hyllar Blair som en av världens mest framsynta klimatpolitiker. Inte för att jag tvivlar på rimligheten i detta, men man kan ifrågasätta lämpligheten i att Blair i sin tur får hylla Flannery på den svenska utgåvans flik: "…Alla som läser Vädermakarna kommer att bli klokare på kuppen… Tony Blair").

Kritiker har menat att Flannery kan sina djur och sitt klimat, men att han brister i förslagen om vad som måste göras. För mycket du-kan-göra-det-själv-med-solcell och för lite storpolitiska resonemang således. Det kan säkert ligga något i dessa argument, men för den klimatoroade är Vädermakarna oavsett kritiken mycket intressant läsning.

Styrkan med Flannery, förutom att han sätter klimatet i ett historiskt perspektiv och visar hur jordens djur och växtarter förhåller sig till luftmassan ovanför oss, är att han stannar länge i skogarna; den lilla paddan sätts så att säga i ett sammanhang. Och just en art av detta djur, den gyllene paddan i Costa Rica, var den första som bevisligen dog ut på grund av klimatförändringarna under 80-talet. Nu håller en tredjedel av jordens grodarter på att försvinna. När känsliga ekosystem rubbas kan mängder av arter utrotas på mycket kort tid; insekter, pandor, larver, fåglar, isbjörnar. Forskarnas uppskattningar varierar, men man är överens om att många arter redan är på väg att försvinna. Om hundra år kan vi, liksom i affärsvärlden, tvingas ty oss till de standardiserade, globaliserade och stabila arterna, till 7-elevendjuren, som ser likadana ut överallt. Mångfalden förintad sedan länge.

Vädermakarna är viktig för den som vill förstå vad som håller på att hända med naturen och klimatet. Flannery rör sig mellan polerna, djungeln och öknen och behandlar flera mindre uppmärksammade fenomen i sammanhanget, till exempel korallblekning och global fördunkling. Korallblekning innebär kraftigt sammanfattat att korallreven dör på grund av den höjda havstemperaturen. Vissa forskare tror att Stora Barriärrevet utanför Australiens nordostkust kan vara i princip försvunnet om femtio år.

Global fördunkling, som fortfarande är tämligen outforskat, handlar om de partiklar som industrier och transporter släpper ut i atmosfären. Teorin är att partiklarna hindrar solljuset från att nå jordytan, och att den globala temperaturökningen på grund av dessa har hållits nere. I förlängningen skulle således renare luft, till följd av bättre partikelfilter, eventuellt kunna påskynda den globala uppvärmningen!

Global fördunkling utgörs också av kondensmoln från flygplan, vilka hindrar solens strålar från att nå jorden – och här kommer den elfte september på ett pikant vis in i klimatdebatten. Då en undersökning om styrkan på flygindustrins kyleffekt, alltså hur mycket solstrålning som hindras av flygets kondensmoln, skulle kräva ett totalt flygstopp under ett antal dagar, såg möjligheterna till ett sådant test länge minimala ut. Men vad terrorattacken mot World Trade Center 2001 ledde till var just ett totalt flygstopp. Och forskarna kunde knappt tro sina ögon. På en enda dag ökade medeltemperaturen i USA med en grad Celsius. Vad som inte låter som så mycket, är sensationellt, eftersom det handlar om medeltemperaturen över hela landet över ett helt dygn. Forskarna konstaterade att utan kondensstrimmor från flyget skulle temperaturhöjningen på jorden varit ännu större än den aktuella, 0,8 grader sedan 1850. Så i framtiden kan flyget såväl bidra till global uppvärming, på grund av dess höga koldioxidustsläpp, som leda till global kylning, tack vare kondensstrimmor.

Det värsta scenariot, om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser och medeltemperaturen ökar med sex grader, leder till katastrofala förändringar som ingen av oss kan förstå vidden av. Känslan efter att läst Vädermakarna är att inte ens forskare riktigt kan förstå det. Klimatmodellerna är förvisso tämligen säkra, men parametrarna är för många. När ett system faller ihop, kan ett ett annat följa med. Dominoeffekten kan inte säkert förutspås. Det verkar kunna gå åt helsike, hur åt helsike som helst.

Några exempel (hämtade från Tim Flannery och klimatförfattaren Mark Lynas):
- Vid en global medeltemperaturökning på 2, 4 grader försvinner Andernas glaciärer och tio miljoner människor blir utan dricksvatten.
- Vid +3,4 grader brinner Amazonas upp, vilket gör marken till en öken av sot och aska, vilken täcker stora delar av Sydamerika. Arktis smälter helt på sommaren och isbjörnen, valrossen och vikarsälen dör ut. Miljoner människor måste fly när Kalahariöknen sprider sig över stora delar av Afrika.
- Vid +5,4 grader smälter Antarktis istäcke och även avsmältningen av Grönlands is påskyndas. Slutligen stiger havsnivån med 70 meter. Sydostasien möter en vattenkris när Himalayas glaciärer försvinner. Majoriteten av mänskligheten flyr till de norra breddgraderna. Mattillgångarna tar slut.
- Vid +6,4 (ett tänkbart scenario) kan den ökade havstemperaturen leda till ett utbrott av det metan som funnits bundet vid havsbottnen. Sker detta fräser eldklot av metangas genom haven och luften. Haven förvandlas till syrelösa massor. Ökenområdena sprider sig nästan hela vägen till Nordpolen. I stort sett hela mänskligheten är utdöd och består av ett fåtal individer vid någon av polerna.

Domedagsprofetiorna slutar här: i utrotandet av varenda jävel. Men även om klimatfrågan är ändlöst deprimerande, vad är alternativet till sätta sig in i den? Att strutta runt och låtsas som att kommande generationer nog kan må bra av lite crazy hot-hot? Av vinodlingar i Gnarp. 55 grader varmt i Frankrike. Bangladesh som havsbotten.

Nio av tio? undrar någon.

Jo, det här är så förbannat viktigt.

Similar Posts:

• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Lyssna på Mark Lynas!
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Coffee table book on catastrophy
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”

Hela vår värld håller alltså på att förändras i takt med att klimatet gör det. Drastisk torka eller översvämningar, ökad risk för stormar och orkaner, förändrade klimatzoner som gör att regional biologisk mångfald förändras. Det är en enorm, global omvälvning som Mark Lynas försöker beskriva i den här boken. Och han lyckas göra det på ett både läsvärt och högst personligt sätt.

En sak kan man lugnt säga – det blir aldrig tråkigt. Oväder är snarare mer av en äventyrlig reseberättelse än en faktabok om klimatförändringar. Och det är just det som gör den här boken så strålande. Medan andra böcker på temat staplar fakta och rabblar siffror, vilket som bekant lätt blir tråkigt, så låter Lynas oss träffa människorna och se miljöerna som håller på att förändras. Vi tas med till Alaska, där permafrosten håller på att gå ur marken med enorma konsekvenser för hela samhällets infrastruktur och alla de boende där. Resan går bland annat vidare till Kinas inland där torkan breder ut sig allt mer, till Perus glaciärer som håller på att smälta bort, och till söderhavsön Tuvalu som kommer att översvämmas inom en snar framtid. I allt detta flätas sedan fakta och forskningsresultat om klimatförändringen skickligt in, och ger en stadga åt bokens mer äventyrliga delar.

Att Lynas driver en tes – att det är vi människor som ligger bakom klimatförändringen genom våra utsläpp av växthusgaser – är inte svårt att märka. Det är nu egentligen inte särskilt kontroversiellt – FN:s klimatpanel med hundratals ledande forskare har konstaterat det i många år. Och som Lynas säger; ingen av skeptikerna till den tesen har publicerat några kritiska artiklar på temat i vetenskapliga tidskrifter. Underlagen, i den mån de över huvud taget finns, håller kanske inte för det.

Men det betyder inte att alla tänkbara konsekvenser är okontroversiella. Här är Lynas professionell nog att även låta kritiker komma till tals, och framföra sina tvivel om exempelvis eventuella samband mellan stormar och klimatförändringar. Lynas låter oss också följa med till FN:s klimatförhandlingar i Haag, där demonstranter försöker övertyga motvilliga politiker om det akuta behovet av handling. Men resultaten uteblir…

Lynas agumenterar dock också för att förändringen redan håller på att ske. Se här, är budskapet; titta på vad som händer i Kina, se på vad som är på gång i Peru. Klimatförändringen kommer inte om hundra år – det händer här och nu! Ibland kan den skildringen nästan kännas lite väl tårdrypande nostalgisk, som när Lynas skriver om sin älskade brittiska landsbygd som håller på att förändras.

Men bokens något alarmistiska ton blir ändå förståelig, om man sätter det i perspektiv till att klimatforskarna nu reviderat sina senaste prognoser. Nu befarar de, rapporterar Lynas, att klimatet kan komma att förändras så mycket som 6 grader Celsius, vilket var just den klimatförändring de beräknar utlöste den senaste stora istiden…

Det här är nog helt enkelt den både viktigaste, vackraste och mest skrämmande faktabok du kan hitta på marknaden, alla kategorier. När till och med ett faktum som att stinkpaddan kan ha svårt att överleva förändringen för läsaren framstår som en oerhörd förlust för denna vår värld – då vet man att man har att göra med en oerhört skicklig författare.

Similar Posts:

• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Lyssna på Mark Lynas!
• Gilla läget?