Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser. Bara häromdagen skrev Katze om Marissa Meyers nytolkning av den onda drottningen från Alice i Underlandet, och Gregory Maguire har gjort något liknande utifrån Trollkarlen från Oz i Wicked.

Ribban ligger med andra ord ganska högt, och frågan är om Lilian Bäckmans Tre feministiska sagor riktigt når upp dit.

Tre feministiska sagor är något så ovanligt som en bilderbok för unga vuxna, och omslaget lovar ganska gott. I grunden finns ett porträtt i olja som över det vitpudrade höga håret fått en Pippi Långstrump-peruk. En knuten näve med svart nagellack och feministtecken har ritats in med argsint tusch. Det är pubertalt och lite roligt.

Den pubertala energin håller i sig, men inte riktigt min välvilja, är jag rädd. De tre sagorna ”Brudarna Burr”, ”Rosa rosen” och ”Curl-Lock” – baserade på, i tur och ordning, ”Bockarna Bruse”, ”Törnrosa” och ”Guldlock och de tre björnarna” – får mig i bästa fall att fundera över vad feminism egentligen är, fast ärligt talat, det är inte precis några tankar jag aldrig tänkt förut.

Brudarna Burr ska ta sig över motorvägsbron för att köpa godis. Vid bron väntar en ”ful gubbe”, som för varje bild förvandlas alltmer från en normalsnygg snubbe till ett tornande hotfullt, rödlila och hårigt manligt könsorgan. Trots att de av någon anledning passerar en och en – idiotiskt redan i originalsagan – har brudarna knappast några problem att försvara sig. Stilettklack i ögat är bara förnamnet.

I Bäckmans Törnrosa-variation vaknar (efter rätt många underliga och delvis lösa trådar) prinsessan på egen hand och drar (det är teoretiskt sett en bra vändning, men ingen särskilt lockande berättelse) och i den sista sagan irrar prins Curl-Lock in i tre kulturtanters lilla stuga, hoppar sönder deras divaner, provar deras leopardmönstrade kjolar och kladdar ner med deras hemkokta sylt, tills tanterna dyker upp och med en kyss förvandlar den gnällige prinsen till en förnöjd groda.

Ja ursäkta, nu har jag avslöjat sluten, men det blir faktiskt inte så mycket roligare än så här. Det är knasiga idéer som oftast faller ganska platt, illustrerade hej vilt med bläck, tusch, kritor, en smula kollage och i bästa fall en sorts barnslig energiskhet. Ibland uppstår en viss mättnad i bilderna som jag gillar – den finns exempelvis i det sista uppslagets lyckliga grodgäng – men betydligt oftare känns stilen mest … ofärdigt slarvig och klottrig.

Sagor har en särskild kraft, och varje samhälle tycks berätta sina egna versioner av dem. Det betyder inte att alla lyckas fånga och beröra, och det betyder sannerligen inte att det är lätt att ge dem en ny, fräsch twist.

Similar Posts:

• Uråldrig men långt ifrån död
• Saga om flickan som blev tyrann
• Det var en gång Â…
• Läskigt bekant
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här

Själva premissen för Hjärtlös är att man får följa hur den rara flickan Catherine blir Hjärter Dam, Underlandets skräck. Att man vet i förväg att sagan inte slutar lyckligt gör den dock inte mindre spännande. Medan jag läser försöker jag hela tiden lista ut vad som måste hända för att den genomrara Catherine, som bara vill baka och sprida glädje genom sina utsökta bakverk, ska förvandlas till tyrannen vi känner till från Alice i Underlandet.

Historien som följer är bisarr och underlig på ett sätt Carroll själv säkert skulle uppskatta, men själv tröttnar jag stundtals på att underlighet radas på underlighet bara för den bisarra sakens skull. Jag förstår att det förmodligen är en hyllning till Carroll, men själv föredrar jag när det jag läser har en tydligare logik än en slumpmässig LSD-tripp. Halvvägs in i boken slutar Meyer dock rada konstigheter, och de bisarra element som är kvar fyller en berättarmässig funktion. Ungefär samtidigt förvandlas den galna världen Carroll skapade från ett tokigt ställe gjort för bra äventyr, till Meyers egna, betydligt mörkare skapelse. Eller kanske är det inte en annan plats, så mycket som det är en dykning in bakom kulisserna. Carroll skapade en plats för turister, Meyer visar hur lokalbefolkningen lider. Istället för charmig magi ser man sexismen, fördomarna, och de kvävande sociala strukturerna som vill placera alla kvinnor i samma pyttelilla låda, där de ska sitta och se söta ut.

Catherine drömmer om att få starta ett bageri, men eftersom hon är dotter till en markis tycker hennes föräldrar att fysiskt arbete är under hennes värdighet. Dessutom är Catherine vacker, och hennes mor envisas med att hon inte får slösa bort sin skönhet. När kungen visar intresse för Catherine spelar det ingen roll att han är en fånig ärthjärna som Catherine föraktar. Catherines föräldrars lycka skulle vara gjord om deras dotter blev drottning, och de envisas med att Catherine ska vara tacksam för möjligheten att få gifta sig med kungen. Jag får kalla kårar av sättet markisen och markisinnan vägrar lyssna på sin dotter, och hela tiden hävdar att de gör allt för hennes eget bästa, och kan hon inte bara vara lite tacksam nu… När Catherine dessutom blir kär i hovnarren, och man som läsare inser hur socialt oacceptabel deras förbjudna kärlek är, blir klaustrofobin total.

Även om Hjärtlös har gott om charmiga karaktärer (Cheshire och hans tonfiskpajer måste få ett hedersomnämnande här), så drivs min läsning efter ett tag inte framåt av förundran och längtan efter mysiga lässtunder, utan av frustration och feministisk ilska. Jag slutar undra över hur en rar flicka kan förvandlas till hjärtlös despot, eftersom svaret är tydligt: patriarkala strukturer, trånga kvinnoroller, och människor som hela tiden hävdar att de vet bättre än du själv vad du egentligen vill. Om det enda sättet att undvika att få sitt hjärta stampat på varje dag är att slita ut det och styra över alla trångsynta idioter från en blodig tron … låt oss bara säga att valen Catherine gör inte är orimliga. Man gör det man behöver göra för att överleva.

Samtidigt som Catherines öde gör ont i hjärtat på mig, så avslutar jag ändå läsningen med någonstans skadeglädje: där fick ni, era högfärdiga puckon. Om ni bara hade låtit den stackars flickan baka pajer ifred hade ni haft färska bakverk varje dag, och istället har ni nu en hjärtlös tyrann som föredrar halshuggning framför hallonmaränger.

Vad lär vi oss av detta? Om livet ger flickan mandlar, låt henne baka mandelkakor. Annars kanske hon tillverkar cyanid av mandeln istället.

Similar Posts:

• Sockersöta saga
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Förspilld kvinnokraft
• Bullfest, bullfest hela dagen