Men den skjuter också in sig på att ta död på en hel del maffiamyter. Boken är indelad i fem kapitel: ”What is the Mafia”, ”Unholy alliance”, ”Murder Inc.”, ”It’s only business” och ”Godfathers”. Under ”It’s only business” tas drogproblemet upp t.ex. Det är väl en allmänt känd sanning att en riktig mafiosos omertá sätter käppar i hjulet för droghandel. Men verkligheten ser annorlunda ut, något som också FBI-agenten Joseph D.Pistone vittnar om Donnie Brasco. Orsakerna till att maffian i slutändan varit intresserad av droger är två, dels lättförtjänta pengar naturligtvis, men också en existerande organisation som kan underbygga de farligaste momenten i knarkkedjan; transporterna och att få ut det på gatan.

Sista kapitlet, ”Godfathers”, tar itu med den slitsarkaste av myter, dessutom en ganska ung sådan eftersom den till stora delar sprungit ur Mario Puzos The Godfather, dvs den om bossarnas boss som sköter sitt kriminella imperium med pragmatisk järnhand och samtidigt leder familjen i kärlek och av respekt. Går man till de historiska figurer som styrt större eller mindre delar av la Cosa Nostra hamnar man ganska långt från denna landsfadersgestalt. Då rör det sig snarare om kallhamrade yrkesmördare som genom list och stor tur lyckats arbeta sig upp till toppen, snarare än ett familjeöverhuvud som tryggat familjens fortlevnad med söner som läst vid Princeton. ”Familjen” var i själva verket förbrytarbröderna och tvärtom. ”If this is your family… this is your family. Capice?!”, som Lefty säger i Donnie Brasco.

Där har ni några exempel på effektiva mytdödare. Fram träder en annan värld, kanske lika mytisk den när allt kommer omkring?

Similar Posts:

• This is your family
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• Maffian svart på vitt
• Ett måste i maffiahyllan
• Maffiaboken som inspirerade maffian

I verkligheten var han en underhuggare, en soldat som med tiden fick allt svårare att leva upp till att vara den ”good earner” som höll hjulen rullande och bossens mungipor uppe. Ingen av de stora med andra ord, inte ens en legendar för sin aktiva period. Men på omslaget till The Wiseguy Cookbook presenteras Henry Hill ändå som ”America’s most famous wiseguy”. Ett försäljningsknep förvisso, men efter att Hill angivit och angivit och angivit och hamnat i obligatoriskt vittnesskyddsprogram och filmen blivit av – har det nog sin sanningshalt.

Om vi köper maffiamyten får vi måltidens fundamentala betydelse på köpet. Dess funktion är familjelivets naturliga samlingspunkt, gangsterkollektivets (läs manliga) ursäkt för att umgås, affärsrelationens förlösare, förförarens främsta knep. Det finns en sanslöst lång tagning i Maffiabröder där Henry bjuder ut Karen för första gången. Kameran följer deras ryggar från att Henry lämnar bilen utanför restaurangen, ned genom dess personalingång, längs korridorer, genom köket och slutligen ut i serveringslokalen där ett lampförsett bord trollas fram och skumpan kommit på dess vita duk. Vägen till och från en mafiosos hjärta går oomtvistligen via hans mage.

I den här kokbokens förord skriver Nicholas Pileggi, författaren till Wiseguy som ligger till grund för filmen, att Henry Hill var besatt av två saker, maffian och matlagning. Och det är precis vad den det handlar om, utan egentliga krusiduller eller billiga marknadsföringsknep. Det är ankdoter och recept. Inte ens bilder får man i denna paperbackutgåva.

Men trots den toftiga handbokslayouten; här finner man många guldkorn i text och receptsamlingar. Vem kan till exempel motstå att, åtminstone i tanken, tillreda Rolled Cutlet Canapés, ni vet de där lammkotletterna som en kokain-svett-lackande Henry lagar samma eftermiddag han ser smattrande FBI-helikoptrar överallt och slutligen åker dit – big time. Eller läsa om fängelsetiden med sitt eget system av mutade plitar och isfyllda hummerlådor ända in i cellens skrymsle. Det är kul med hans egna ord, hur tillrättalagda de än må vara.

Så vässa förskäraren, hyvla några lövtunna vitlöksskivor och stek biffarna. Sedan säger jag som Paulie när det röda kommer fram: ”Here’s the wine. Now we can eat.”

Similar Posts:

• Maffia basic
• This is your family
• Hela konceptet och lite till
• Maffiaboken som inspirerade maffian
• Ett måste i maffiahyllan

Men inte när det gäller en av nittonhundratalets legendariska böcker och den verklighet författaren sade sig skildra. Det var precis tvärtom. Det är dikten som sätter standarden.

Alla trodde att Mario Puzo – uppvuxen i en italiensk invandrarfamilj i stadsdelen Hells Kitchen på Manhattan, New York – satt inne med hemligheter och hade kunnat utnyttja unika källor, när han 1969, då han var 49 år gammal, gav ut gangsterromanen The Godfather om maffiafamiljen Corleone, gudfadern Don Vitos kontroll och korruption, blodsband och blodtörst, hänsynslöshet och hyckleri, kvinnornas gammalmodiga heder och vanheder, omerta (tystnad på sicilianska, aldrig tjalla), de interna maktstriderna, penningtvätt som konstart och rivaliteten med andra maffiafamiljer.

En roman, ja, sa läsarna. Men ännu mera ett kittlande insider-reportage.

Boken blev en stor framgång och låg 67 veckor på New York Times bestsellerlista; det var på sin tid ett rekord men ska i dag jämföras med en likartad (men mycket sämre) bestseller, Dan Browns Da Vinci-koden som nu legat på listan i mer än hundra veckor och oftast på platssiffra 1. Läsarnas flockmentalitet var stor då – men mindre än nu.

Boken gjorde sig odödlig när den – med Puzo som manusförfattare – blev grunden för tre Gudfadern-filmer. Vito Corleone blev en gestalt i den amerikanska litteraturhistorien av samma dignitet som Hucklebury Finn och Jay Gatsby. Framgångarna har inspirerat ett bokförlag att av en annan författaren än Puzo (som dog 1999) beställa en kompletterande roman om Michael Corleone. Den har just kommit ut i Amerika.

Puzo var under andra världskriget flygsoldat i Ostasien och senare i Tyskland PR-man för försvaret. Samtidigt studerade han litteratur och konsten att skriva och arbetade som frilansjournalist. Han fick med tiden fyra böcker utgivna, väl mottagna av kritikerna men inga ekonomiska succéer för författaren.

Det var när han drabbats av sjukdom och tvingats betala hisnande sjukhusräkningar som han sa: ”Nu ska jag skriva en bok som gör mig förmögen.”

Det gjorde han med Gudfadern. Han levde ekonomiskt bekymmersfri till sin död. Boken har genom åren sålts i 21 miljoner exemplar. Den blev läst och något år senare som film betittad, beundrad och Oscarsbelönad.

Men hur kunde Puzo sitta inne med all denna information? Var författaren själv en del av den organisation han så initierat skildrade? Spekulationerna om att Gudfadern verkligen var en insider-skildring bara bättrade på Puzos rykte och mystiken bara ökade när Puzo ”sanningsenligt” förklarade: ”Jag har i hela mitt liv inte träffat en enda gangster. Jag har hittat på alltsammans.”

Det är så författare arbetar. Hittar på. Har det inom sig. Ordet, begreppet ”gudfader” som maffialedare och familjeöverhuvud är ett rent Puzo-påfund.

Men som journalist hade Puzo skrivit för så kallade herrtidningar. På de redaktionerna och på de reportrarnas barer gick skrönor om maffian. Puzo tog anteckningar om det som sades om Östkustens Cosa Norstra-familjer. Med lite god vilja skulle man kunna kalla det research.

Det intressanta är den mutation som nu ägde rum. I stället för att dikten härmade verkligheten kom verkligheten att härma dikten. Gangsters apade efter skådespelarnas gester. De lärde sig rynka ögonbrynen på samma sätt som Al Pacino och detta i sig sände dolda budskap. Maffiafamiljernas lifestyle hämtade detaljer ur Puzos bok. Minsta rötägg lärde sig att i tid och otid säga repliken: ”I’ll make him an offer he can’t refuse.” Cosa Nostra-överhuvudena tog upp ”gudfader” som önskad tilltals-titel.

Magin växte ytterligare när Frank Sinatra ansåg sig karikerad i filmen och därför offentligt på en restaurang for ut hotelser mot författaren.

Ryska maffian har Gudfadern som manual och utbildningslitteratur.

Med rätta blev boken omtalad och legendarisk.

Men är den bra?

Puzo har själv gett svaret. ”Den ligger under min medfödda begåvning. It is my least favourite book.”

Naturligtvis är det så. Den saknar pulp ficton-mästarna Raymond Chandlers och Elmore Leonards stilistiska briljans, deras cyniska humor, ordknappa dialoger och muntra metaforer.

Gudfadern är bitvis både träig och mekaniskt skriven. Men det är en bred krönika; det är mera Selma Lagerlöf än Liza Marklund. Den har bidragit till utvecklingen av gangsterromanen; Frederick Forsythe har sannolikt inspirerats till hur man med detaljer bibehåller spänningen även i ett händelseförlopp som utvecklas enligt förväntan.

Det finns hos Puzo en nära nog manisk berättarenergi. Och det finns en sorts blodiga sunt-förnuft-repliker som kommer att leva länge. Exempelvis när Don Lucchesi undervisar kronprinsen Vincent: ”You understand guns. Finance is a gun. Politics is knowing when to pull the trigger.”

Similar Posts:

• En av 1900-talets största succér har fått en uppföljare
• Maffia basic
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Maffian svart på vitt

Det började med att förlaget Random House utlyste en tävling om vem som kunde skriva den bästa uppföljaren. Författaren Mark Winegardner, som har skrivet nio romaner, vann.

Amerikanska recensenter har inte varit nådiga. Ett favorituttryck tycks vara: ”a book that should sleep with the fishes”.

Similar Posts:

• Maffiaboken som inspirerade maffian
• Maffia basic
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen