Projekt längtan är en roman om prestationsprinsessan Lisa som efter tre månaders sjukskrivning för utbrändhet kastar sig tillbaka in i rollen som konsult på den prestigefyllda konsultbyrån mitt i Stockholm. Det första uppdraget går lysande och hennes karriärmöjligheter vet nu inga gränser. Samtidigt är det något som skaver, en längtan efter något annat och en önskan om ett mer meningsfullt arbete. Sin vana trogen försöker Lisa lösa problemet genom att göra avancerade kalkyler över sina livsval, och hon sätter sitt hopp till Excelarket. Lisas sökande leder henne slutligen till ett volontärjobb i Ghana. Hon kastar sig över arbetsuppgifterna och njuter av sitt nya liv, ända tills hon inser hur svårt det är att hjälpa till i biståndsvärlden.

Jag sträckte mig efter min cappuccino och fokuserade på datorskärmen. Excelarket var stort nu, nittio rader och sex kolumner. Jag hade börjat kartläggningen i Ludvika och efter en dryg veckas intensivt googlande hade jag inte bara fått en begynnande musarm, jag hade också börjat få koll. Det fanns i princip inga organisationer som jobbade med affärsutveckling, trots allt snack om entreprenörskap och hjälp till självhjälp. De stora organisationerna verkade mest satsa på hälsa och sjukvård, utbildning och miljö, och det var förstås inget fel med det. Jag förstod bara inte riktigt var de fattiga länderna skulle få pengarna ifrån om de inte hade några företag?

Jag vänder blad lika snabbt i den för mig hemtama miljöskildringen av Vasastan i Stockholm som när författaren skildrar ett Afrika jag aldrig besökt. Relationerna som uppstår mellan karaktärerna är intressanta på båda sidor av ekvatorn och jag hejar i och för sig på fel person genom hela historien men det gör inte så mycket. Den där gänglige ska det nog gå bra för, ändå. Jag tycker mycket om den ofta ganska detaljerade beskrivningen av biståndsarbetet; det känns att författaren har varit där såklart, men det är ändå inte för mycket, det är på intet sätt något försök till briljering eller överdrivet informativt.

Att kategorisera den här boken är kanske lite knepigt. Det är ingen ren feelgood, absolut ingen superdramatisk historia men heller inte alls något helt lagom. Det är en väldigt välskriven roman, helt enkelt. Och om King slutar envisas med att avbryta varje gång det där sexet ska till, kan det nog bli en tio-poängare nästa gång.

Similar Posts:

• Maktlysten underhållning
• Vecka 18: En present till framtiden
• Brinner för häxprocesserna
• Är blått en kill-färg?
• Lisa med is

Förutom att det är dåligt manusförfattande är det tråkigt att inte lämna fler spår åt framtiden med den kultur vi producerar idag. En av de bästa sakerna med kultur är ju hur vi kan titta bakåt på pricksäkra samtidsskildringar och jämföra med vår tid idag, fascineras eller känna igen oss. När jag läste Rapport från en skurhink nyligt så slogs jag bland annat av hur Maja Ekelöf återkommer till debatten kring hur OS politiseras – vissa tycker inte att mänskliga rättigheter är viktiga när det ska idrottas. Hon återkommer också till hur nationalism och rasism frodas när ”det blir ont om arbete”. Känns det igen? Detta skrev Ekelöf 1967 men skulle kunna vara idag. Det som var en dagbok om vardagen svindlar idag och det hjälper en kanske att se strukturer när det väl snurrat klart.

Det är omöjligt att veta vad som kommer svindla i framtiden, därför kan jag knappt vänta på att få se vad som kommer svindla i framtiden kring veckans böcker:

Idag skriver Marie om Grejen med verb av Sara Lövestam.

På tisdag skriver Josefine Projekt Längtan av Marika King som hon lite överraskad delar ut högt betyg till.

På onsdag skriver Cecilia om Valerie Tong Cuongs Mirakelverkstaden – en spännande bok om livskriser som leder till stora förändringar. Den är svår att lägga ifrån sig men har ett slut som inte lever upp till förväntningarna.

På torsdag skriver Tone om Johan Jönsons tegelsten till diktsamling mot.vidare.mot. En stor bok på många sätt men med ett tonfall som stundom stör recensenten.

På fredag skriver Joel om Kleptomania av Kristina Hård. En märklig fantasy historia med bland annat luftskepp, troll och en slemmig finansminister. Joel är osäker på betyget min gillade historien.

På söndag skriver Annika om Glupahungern av Andrea Lundberg. Det är en bok som skulle kunna kategoriseras som magisk realism, fast till stor del skriven på norrländsk bondska. Säregen och intressant men ändå något av en liten besvikelse.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Det är på det där kontoret, bland de där människorna som Supernova utspelar sig. Som läsare lotsas jag genom projekt och teammöten och blir snabbt presenterad för hierarkin inom företaget: först blir man Junior Consultant, sen Consultant och till slut, om man är riktigt begåvad, blir man Partner. Hasse är Junior Partner, steget under partner, alltså en nästangud. Det är tempo, både språkligt och händelsemässigt, redan från första sidan och precis som Lisa slängs jag in i den där världen som snurrar alldeles för snabbt. Som läsare får jag känslan av att jag har kontroll, och det är underbart, jag tror att det är samma känsla som Lisa har. Livet snurrar så snabbt kring henne, men det gör ingenting för hon har aldrig älskat något så mycket.

Vid Lisas sida står självklart hennes tjejkompisar Sudden och Stina. De är fantastiska, precis som ens finaste vänner alltid kommer att vara. Tyvärr inser inte Lisa att tempot och insatsen på jobbet gör att hon inte längre hinner med. Hon glömmer att ringa vännerna när hon säger att hon ska göra det, får inte längre ta del av deras förtroenden och blir inte räknad med.

Inledningsvis skildras även handelsstudenternas fester och folket som rör sig där, det blir stereotypt och jag får känslan att jag har läst det så många gånger förut. Men precis som Lisa tappar bort sitt liv utanför kontoret, tappar även Marika King bort dessa skildringar. Kanske har det att göra med att jag inte har vett nog att ifrågasätta skildringen av konsultkarriären, eller så är det för att boken redan gör det själv, men i den läsningen trivs jag. Det som Supernova väcker hos mig är en fråga om värde, om det är värt att springa ifrån sitt liv i korridoren till kopieringsrummet. Och att det aldrig är det. Men Supernova visar också så väl att det är den människa som gör det, som till slut får makten. Och makt är något som har värde. I alla fall hos många. I alla fall hos Lisa. Hon står där, mitt i tävlingen, mitt i hetsen, mitt i en verklighet som handlar om att prestera och leverera. Hon är kvinna, hon är ung, hon är begåvad – hon kan inte vinna. Det finns tusen upplopp, men inget målsnöre.

Tyvärr inleder Lisa självklart en relation med Mattias som är partner i företaget. Det är så självklart, eftersom det måste bli så, en underhållningsroman blir inte en underhållningsroman utan kompisarna och kärleken. Den förutsägbarheten klär romanen illa eftersom boken inte behöver den relationen. Kanske gör den Lisa lite mer sårbar och lite mer mänsklig, men jag gillar att hon vet vad hon vill, och jag tycker någonstans att hon borde värna mer om sitt jobb och den där karriären som hon har kämpat så mycket för, istället för att inleda förhållanden på jobbet. För det gör man ju bara inte.

Förlaget säger att Supernova är en fräck bok, omslaget är visserligen grönt och rosa med författarens namn i glittriga versaler, men texten jag läser blir inte fräck hos mig på något sätt, den blir mest bara tragisk och full av kompetenta människor som inte klarar av att lyssna på sig själva. Men trots det är Supernova en dörr till en annan värld för mig, och andra världar lockar.

Similar Posts:

• Underhållning om underhållning
• Relationerna är intressanta på båda sidor av ekvatorn
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Deckare – där tiden står still
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade