Det är ambitiöst att ha åtta huvudpersoner i en roman. Ofta tycker jag att författare tappar bort sig redan vid en tre karaktärer som ska komma till tals, rösterna och språket blir lätt för lika varandra, nyanserna svårare att se. Nu känner Mariette Glodeck sina karaktärer väl efter en hel bok och flera passerade år från första boken, hon berättar heller inte utifrån alla karaktärers perspektiv. Både Carl, Pepsi och Jens medverkar mer eller mindre i periferin.

Den sista dagen i december börjar den första söndagen i advent och utspelar sig under december månad. Milla är den snygga som har träffat kärleken i unga och adliga Nils, nu ska dom gifta sig och det snart, redan på nyårsafton ska bröllopet ske. Frida är hemma från det hektiska turnélivet som sångerska i bandet som hon har ihop med pojkvännen, hon lever drömmen men hittar ändå inte fram. Tove pluggar till läkare och har blivit kär i en tjej, hur nu det gick till, den enda som inte verkar tveka är hon själv. Måns är bartendern med de storartade drömmarna och som därför inte kommer någonvart, han råkar göra en tonåring med barn och blir plötsligt pappa till en Signe. Teddy har fortfarande inte riktigt kommit över kärleken till Frida men hittar ro i den lugna vardagen att driva sin pappas företag. Scenen är Stockholm och för mig är det som att vandra runt i mina egna fotspår.

Där är vännerna, var och en på sitt håll, men ändå tillsammans. De ses inte jätteofta, vissa träffas inte alls på tumanhand, många har haft kärleksrelationer, många har haft sex med både den ena och den andra. Men framförallt är det vänskap som har hållit, trots de vändningar som livet ofta tar mellan 20 och 30, och det finns en trygghet i det. Även om det självklart finns hemligheter och sådant som är outtalat mellan vännerna, för annars skulle det inte bli en bra bok, finns det ett lugn i Den sista dagen i december, Ett lugn som gör att jag som läsare vill tro på de människor som jag har runt omkring mig, att jag vet att de finns där när allt ställs på sin spets. För det gör det på många sätt i den här boken.

Att jag inte har läst Röda vita rosen stör mig inte, men så här efteråt blir jag sugen på att göra det! Eftersom boken inte är i tryck längre inser jag att jag måste bege mig till biblioteket för första gången på flera år!

Språket är rakt och lättsamt, det är en bok att flöda igenom, och det menar jag som något verkligt positivt. Det enkla språket gör mig mottaglig för karaktärerna och får mig att komma nära dem snabbt. Och det är viktigt eftersom det är karaktärerna som gör Den sista dagen i december till en riktigt bra roman om att bli vuxen, om än lite för sent. Men det är ju just så livet ter sig för de flesta av oss storstadslevande människor mellan tjugo och trettio, och det är underhållande att få läsa om oss.

Similar Posts:

• På liv och död
• Att följa tecken och betrakta alla man möter som en läromästare
• När döden lurar på taket
• Östermalmsfasoner och mörka hemligheter
• Idéroman på konsumismens altare

Scenen är satt, förutsättningarna givna och Mariette Glodecks debutroman Röda vita rosen är den ömsom kyligt registrerande, ömsom inkännande berättelsen om hur allt måste falla samman för att byggas upp igen.

På bokens egen hemsida (www.rodavitarosen.se) berättar författarinnan om vilken sorts bok hon ville skriva med Röda vita rosen. Den skulle vara:

som en perfekt blandad Long Island Iced Tea – läskande, god. Men otroligt förrädisk. En berättelse med tyngd, men en text utan motstånd.

Texten som inte gör motstånd har hon nått fram till. Språkligt sett balanserar romanen på gränsen mellan det intrikat ironiska och det nästan infantila. Det är frestande och möjligen upplysande att nämna Glodecks bakgrund som copywriter. Hon vill få oss att förstå. Ibland vill hon det så mycket att det begränsar läsningen.

I samma utsatta position befinner sig det kompisgäng som Glodeck placerar på ön. På samma sätt som människorna i Pripps Blå-reklamen riskerar den blyga Frida, charmige Måns, vackra ytliga Milla och de övriga förmenta vännerna att decimeras till rena typer. Igenkännbara för många, men inte så levande som jag kanske önskat för romanens eget liv. Vid några tillfällen i romanen är det som om författarinnan själv tänkt i samma banor och därför lämnat ut några trådar mot andra berättelser i karaktärernas förflutna. Om en tom barnstol vid ett middagsbord och förbjudna, förträngda händelser med berusade släktingar. Dessa trådar känns så här i efterhand kanske mer intressanta än romanens egentliga handling.

Men trots allt detta är det svårt att undgå att fängslas av scenariot som målas upp. Den ljusa midsommarnatten som fond mot mörka tankar och handlingar i något som bär vissa liknelser med Paradise Beach och andra liknande sociala experiment som skapar miljöer där overksamma individer får berusa sig och sedan göra fiender av vänner och tvärtom. Däremot tycker jag att Mariette Glodeck borde förpackat sin berättelse i en annan, mer passande språkdräkt – ett språk som lättdrucken sprit betyder ingenting bra för mig. Jag tror många av oss som läser romanen med lätthet kan ta scenariot till oss. Därför skulle det behövts en mer djuplodande dimension i texten, något som hade gjort den hotande situationen mer suggestiv.

Mer på liv och död.

Mer som röda vita rosen – när den leks som bäst.

Similar Posts:

• Att lämna tjugo-någonting
• Livet, döden, kärleken och musiken
• Lilla dödens död
• Sverige 2046
• Flicklek på liv och död