Vitnos själv är huvudperson och berättarjag i serien om honom. På så sätt kommer man som läsare direkt in i hästens syn- och tankesätt. Det är oftast impulsivt, lite fånigt och otroligt sött. Dessutom lärorikt på ett sätt som andra hästböcker aldrig kan bli utan att vara överpedagogiska. I böckerna om Vitnos ger han sitt perspektiv och sina reaktioner på sin omvärld och det finns ingen som har lärt mig så mycket som ridskolechefen Vivi på ridskolan där jag växte upp och så Vitnos.

Nu ger B.Wahlströms ut Vitnos det lilla russet i nytt bilderboksformat. Berättelsen är hårt beskuren och istället får den stående hästboksillustratören Margareta Nordqvists bilder bre ut sig. Margareta Nordqvist har tidigare illustrerat Lin Hallbergs böcker om shettlandsponnyerna Sigge och Teddy. Det är verklighetstrogna bilder som väl fångar upp de olika raserna, deras kroppsbyggnad, utseende och personlighet.

Berättelsen om Vitnos börjar när han föds. Han är ett utav de sista fölen som föds den våren och ovanligt liten. Däremot är han gyllengul i pälsen. Gamla Maja som är det kloka ledarrusset säger att Vitnos kommer att bli prins än dag. Vitnos mamma säger att det inte är något att bry sig om, att gamla Maja ofta pratar en massa. De andra fölen retar honom, för att han är så liten och fortfarande trasslar ihop benen när han ska springa, och för att han kanske ska bli prins en dag.

- Du är liten, men din färg är tecken på att du kommer att bli berömd. En prins har fötts i vår skog idag. En dag blir han kanske kung över alla russ.
Russmammorna blängde på mig. De fnös och ruskade på huvudena.
- Den där stackaren, sa en. Han kan ju inte ens stå på sina ben.
- Det kan jag visst, pep jag, och började resa mig.
Att resa upp frambenen gick bra.
Men när jag rätade på bakbenen trasslade de in sig i varandra. Jag stack ner nosen och kikade under magen för att se var benen var någonstans. Och… pladask, slog jag en kullerbytta och hamnade med alla benen i vädret. Åh vad jag skämdes!

Avundsjuka har alltid varit den vanligaste anledningen till att trycka ner någon. Men där finns Vips som är snäll. Och i skogen möter han sin pappa som är kung över alla russen på Lojsta hed på Gotland där russen bor. Efter det bevarar Vitnos tanken om att han en gång ska bli kung, hos sig själv som en hemlighet.

Vitnos är hästbokshistoriens absolut bästa hästkaraktär, men mycket av hans fina funderingar och filosoferande på ett sätt som bara ett russ kan filosofera, blir förlorat i den här versionen och det är synd. Men som försmak på den klassiska serien för de mindre barnen är Vitnos det lilla russet en rar bilderbok.

Similar Posts:

• Söt shettissaga
• Realistisk ridskoleskildring
• Pojkar och deras hästar
• Klassiskt hästdrama
• Ansvar, bus och charm

Först och främst är den del i en lång serie av böcker, vad jag har kunnat läsa mig till är det den nionde delen. Den handlar om en tjej, Maria, och hennes alldeles egna ponny Prinsen som är blågrå med vit man och svans. Det är sommarlov och Maria far som alltid till sin mormor och morfars gård på landet. Där finns Hugo, den snälla och rara stallpojken som tar så väl hand om alla hästarna och Maria, och hon känner sig alltid trygg tillsammans med honom. Att det skulle vara någon kärlek inblandad är det inte tal om!

Och sen börjar äventyret. Det är full fart från början, en häst hinner gå ner sig i kärret, Prinsen blir inkörd och en hel hästliga avslöjas innan boken är slut. Den obligatoriska pekpinnen att man inte får misshandla, vanvårda och piska sina hästar finns med. Och de som är onda (mot sina djur) får självklart sina straff i slutet.

Maria och Prinsens kommunikation är i det närmaste telepatisk. Hon vet när han blir sur för att han ”muttrar och grinar” för att morötterna uteblir och hon kan prata honom lugn i nästan alla situationer. Den goda handen med hästar har hon förstås ärvt av sin morfar. För kommunikation med hästar är inget man lär sig, utan antingen har i kroppen eller inte.

Något jag också har funderat mycket över är de transporter som hästarna transporteras med. I denna bok, liksom andra hästböcker som är skrivna under samma tid, som böckerna om Britta och Silver, använder de sig av någon slags gemensam transport av hästar. En buss som kanske gick mellan Göteborg och Stockholm och däremellan gör avkrokar på gårdar och lämnar av hästarna dit de ska. Som en kollektiv hästtaxi. Om det är någon som vet något mer om dessa hästtransporter får ni gärna berätta i kommentarsfältet, jag vill gärna veta mer!

Det finaste av allt är ändå att det i försättsbladen går att vinna en ponny eller en moped om man deltar i tävlingen i Wahlströms ungdomsbokskatalog. Bara därför är det värt att läsa hästböcker. Eller var…

Similar Posts:

• Små hästar, stora känslor
• Vänskap framför hästar
• Drömmen om en egen häst
• Borta bra, hemma bäst
• Rart russ