Då, liksom i uppföljaren En riktig våldtäktsman 2004, var udden framför allt riktad mot rättsväsendet. Wennstam gick igenom våldtäktsmål där unga kvinnor utsatts för de mest bestialiska övergrepp, men där rätten på något sätt ändå verkade tveka kring ifall de förtjänat det: hade de inte varit lite sexuellt utlevande, druckit för mycket, haft för kort kjol – gett motstridiga signaler? För några år sedan hjälpte jag en vän att flyttstäda och hittade Flickan och skulden längst in i frysen, där hon pulat in den för att den var så jävla otäck.

Den senkomna efterföljaren, Flickan och skammen, behandlar till stor del samma teman – synen på kvinnors och mäns sexualitet – men här är fokus något mer diffust. Vem är egentligen ansvarig för de maktstrukturer, det snävare handlingsutrymme unga tjejer fortfarande har? Vem gör horstämpeln så effektiv när det gäller att tillrättavisa, straffa och sätta på plats?

Det är vad det handlar om här, det som på engelska brukar kallas ”slut-shaming”. Wennstam har i Flickan och skammen intervjuat en rad kvinnor som på olika sätt råkat ut för att stämplas som ”horor”, ”slampor”, ”madrasser”, ja, ni vet. Orsaken, om man ens kan prata om en sådan, är långt ifrån entydig. De kan ha haft mycket sex, ”fel” sex, eller inte ha haft sex alls. De kan ha nobbat någon som inte kunde ta det, eller blivit tillsammans med någon som någon annan ville ha. Om början ser helt olika ut är fortsättningen desto lättare att känna igen: skvaller, rykten, skällsord – på nätet, på skoltoaletten, skolskåpet – i en del fall till och med misshandel. Kompisar som drar sig undan, så inte ryktena ska smitta.

Ofta är det killar som startar ryktena och killar som tjänar på att åtminstone inte dementera dem, eftersom en kille som får ligga mycket fortfarande ses med helt andra ögon än en tjej, men det är inte sällan, påpekar Wennstam, tjejer som sprider dem vidare. Det är helt enkelt ett sätt att markera att man själv är en bra tjej. ”Flickvänsmaterial.” En som aldrig skulle uppföra sig som hon, ”horan”.

I den här boken har Katarina Wennstam dessutom valt att berätta om sina egna erfarenheter av att vara ung och utsatt för ryktesspridning. Det ger en fin bakgrund till ett långvarigt, imponerande och betydelsefullt engagemang i frågorna, och det ger också berättelserna om kvinnors utsatthet ett välbehövligt hopp. Kvinnorna som kommer till tals i den här boken har trots allt överlevt.

Sådana exempel hitta Wennstam också i historien och berättar bland annat om Marie Curie, som när hon tilldelas sitt andra Nobelpris 1911 blir ombedd av Kungliga Vetenskapsakademien att inte komma till Stockholm och ta emot priset. Hon är nämligen utsatt för en hatkampanj, sedan det blivit offentligt att hon har ett förhållande med en gift kollega. Sitt dåliga rykte till trots åker Curie – även om det bröt ner henne både fysiskt och psykiskt – och tas emot av stöttande kvinnliga svenska akademiker. Det är en berättelse som inte bara visar att ”slut-shaming” är betydligt äldre än internet, utan kanske också att solidaritet och motstånd faktiskt är möjligt.

Trots att Flickan och skammen är full av sådana relevanta och drabbande exempel känns den inte fullt ut som den uppenbarelse de båda tidigare, Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, var. Kanske har det att göra med att frågorna kommit högre upp på dagordningen sedan dess, kanske bara med att jag själv är äldre och bättre påläst nu än för 14 år sedan. Kanske – förmodligen – finns det mängder av unga tjejer, killar och inte minst skolpersonal där ute som behöver också den här boken som en uppenbarelse. Jag tror det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• När ett nej ändå inte räknas
• Jävla samhället
• Våldtäktsmannen – monster eller människa?
• Pedagogiskt för nybörjarfeministen

Silja och Sontag är systrar, de sitter i varsin rymdraket på väg ut mot det universum som deras mamma Eleonore, matematikern, har räknat på. ”Hon räknade på universums form och du uppsökte den.” Den första intrig som möter läsaren är huruvida systrarna ska ta av sig hjälmarna eller inte: Silja vill ta av dem, Sontag vill behålla dem på. Under tiden de bestämmer sig berättar de historien om sin mamma.

De skulle jämföra resultaten och verifiera varandra.

Men berättelsen var de tvungna att själva hitta på.

Berättelsen om mamman kretsar kring älskarna, städerna de flyttar till och från, och arbetet. Eleonore är som så många andra intelligenta, räknande, forskande kvinnor en frånvarande mamma. Eller en periodande mamma.

Hon hade sagt till honom att arbetet och barnen alltid kom först.
Han hade svarat att kärleken inte är en hierarki.
Hon hade sagt att allting går att räkna på.
Han hade sagt att kärleken inte är villkorslös.
Hon hade sagt att kärleken kan ha många ansikten.
Han hade sagt att han inte kunde chansa på en sådan smärta.
Hon hade sagt att hon inte kunde förstå hur man kunde låta bli.
Så hade han rört vid henne och hon vid honom. Länge bara andats. Vorhanden, zuhanden. Vara med tingen eller behärska dem.

Hon säger att arbetet och barnen alltid kommer först, och så blir det, i den ordningen. Silja och Sontag lär sig att reda sig själva, och Eleonore blir något som finns när arbetet är utfört. Då bakar hon, lagar mat, klappar, vårdar. Jag tänker på andra geniförklarade kvinnor, att de alltid fått vända ryggen till allt annat för arbetets skull. På Marie Curie och Blanche Wittman i Per Olov Enquists skildring Boken om Blanche och Marie. Att arbetet blir mer värdefullt om offret är större.

Vetenskapen gör sig bra som poesi, och Ida Lindes språk rör sig nära poesin. Det är komprimerat, lätt och säger inte mer än det måste säga. Precis som vetenskapen plockar ner verkligheten till minsta beståndsdel så gör poesin det med språket. Helena Granström, matematiker och poet, har gjort det och det tål att göras igen. Även om Ida Lindes språk är mer varmt, mindre teoretiskt. ”Universum var oändligt men kunde likväl ha en form. Om man åkte rakt ut i rymden och lyckades undvika att krocka med stjärnor eller planeter skulle man förr eller senare komma tillbaka till utgångspunkten.”

Och det är Ida Lindes universum som jag väntar på när jag läser En kärleksförklaring, jag vill följa med Silja och Sontag ut i rymden, inte stanna med deras empatiska skildring av en mamma som hela tiden var i rörelse.

Alla upplever vi tid och rum. Det som skiljer är hur andra färdas. I fallet med systrarna färdas de i olika hastigheter. Kommer de att färdas i samma ljus?

Jag sa också att du kommer älska och förlora den du älskar. Varje gång du hör namnet kommer något att rämna.

Similar Posts:

• Vecka 43 på dagensbok.com
• En genomsläpplig skildring av moderskapet
• Abdikerad vinnare
• Socialrealism is the shit!
• September finns; dikten finns

Sedan kom Du och jag, Marie Curie. Som vinnande koncept är den skriven i omväxlande berättande dåtid och huvudpersonen Jennys dagboksanteckningar (rapporter till idolen Marie Curie). Från att ha rört sig mestadels kring fotboll och naturvetenskap blir hennes tankar alltmer inriktade på en person: Filippa, förförerskan.

Man får följa en stormig tid som kan antas vara ganska typiskt för någon i uppväxtåren. Själv tänker jag dock minst ett hundratal gånger: "var är mina gamla dagböcker? Var jag verkligen såhär när jag bara var femton!?"

Oavsett om man kommit ut ur garderoben redan vid femton eller ej, så finns här något som alla kan känna igen: Upptäckten av att det finns något utanför mammas gata, irritationen på föräldrarna, ångesten över att inte passa in, funderingar på hur man ska närma sig någon. Här finns brorsan som du alltid önskat dig, det perfekta sexet, självmordstankarna och åttiotalsnostalgin.

Annika Ruth Perssons språk är tydligt men hon tråkar inte ut; går vidare utan att älta onödiga detaljer. Visst kan man kalla det alltför lättsmält, men hallå, det är en ungdomsbok!

Det är en så märklig känsla att "vara där" igen. Att fullkomligt sugas in i en bok utan att kunna hindra det. Jag svävar på små moln, jag ler mot jorden. Sedan kommer dysterpassagen, ingenting är värt att leva för, knappt ens läsningen av den här boken. Jag gråter med Jenny, känner mig lika fel och fåning som hon.

När det plötsligt tar slut är det precis så tomt som det ska vara, inget happy end, ingen jordens undergång, bara stillhet … och ett litet svävande frågetecken.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Katharsis genom Oates
• Lång väntan på
• Trivsamt