Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen är upplagd som ett uppträdande med små mellansnack och en sida med bara orden ”Tid att tänka”. Varje dikt är som en liten berättelse och många är som ögonblicksbilder av en vardag.

Här kommer en bit från en av mina favoriter som heter ”Vissa människor är inte skapta för fikarum”:

Hur är det, allt bra?
Tid för frågor, ingen tid för svar

Att smeta på sig min neutral
vara sval, aldrig lukta svett
eller stekt omelett

Helgen ska avhandlas
vid kaffeautomaten
en skyldighet att rapportera,
rapportera rätt

Hur många generationer
har pratat bullbak och gardiner
istället för bråk, kval och kris?

Mycket igenkänning eller hur? Har Louise skrivit i boken att hon vill att varje dikt ska vara som en kram eller har jag läst det någon annanstans som någon annan skrivit om boken? Jag vet inte, det spelar ingen roll men dikterna är verkligen så. Tröstkramande. Som jag hör och ser dig, jag har det också så.

I boken finns också några foton på poeten från olika scenframträdanden. Det är bra, de ger en känsla av att hon är närvarande, håller mig i handen, visar här såhär brukar det vara.

Jag tycker om råheten i många dikter. Lyssna på de här raderna till exempel:

Vi är älskande skelett
klädda i kött, blod och hud

Och den här:

Jag kan fortfarande känna smaken
av jordgubb-vanilj-päron
och spya efter gympan

Eller vänta faktiskt några rader till:

Jag vet inte om den här turen
från livmoder till likkista
kan kallas kul

Dikten ”Operation olivkvist” bränns på sidorna den är skriven på med sitt:

vännen har blanka ögon
som himlar innan regn

vi har öron
men önskar oss vaxproppar
när hon berättar

Det är inte bara ett krig långt bort, det är också människor. Den här dikten är skriven för att kännas och det gör den.

I ett mellansnack skriver poeten ”att mormor smugit sig in i flera av dikterna” och att det finns en hel diktsamling om henne som ska bli nästa utgivning. Det här pratiga är fint och gör att poetens närvaro känns extra starkt. Mormodern får också några dikter i denna samling. Här får vi kika lite på relationen mellan de två och sorgen efter mormodern. Och självklart blir jag då också nyfiken på att läsa poetens nästa diktsamling.

I det sista ”mellansnacket” får vi veta att de dikterna är skrivna under våren och sommaren 2020 och då förstår vi ju alla vad det innebär. Här finns titeldikten ”Kramabstinens”. Jag hittar inte c-ordet men hittar ord som nödvändig resa och munskydd och känner en sorgslig gemenskap med det som påverkar oss alla, förstås på olika sätt, men ändå.

Eftersom min egen recension blir försenad (först av min egen irriterande fallenhet för prokrastinering….. ehhhm…) och sen att jag blir sjuk i den förbenade c-sjukdomen och är ganska eländig och sen mest ordentligt trött och håglös så har lång tid gått och strax innan jag sätter mig ner och skriver upptäcker jag att några dikter från samlingen lagts in på den fantastiska internetsidan podpoesi.nu. På den här sidan publiceras etablerade poeters egna inläsningar av sina dikter. Så bra, för nu kan jag även höra scenpoetens egen röst. Som det kan låta från ett scenframträdande. Och det är först nu jag upptäcker c-ordet. Jag funderar varför jag missat det i texten tidigare. Kanske för att jag ville att det skulle vara så, bara antydningar.

Jo, sidan podpoesi.nu är helt underbar! Ni måste gå in och lyssna där. Jag minns även att jag lyssnade på dikter från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit där och att det gav mer att läsa resten av dikterna i den samlingen med hennes röst i huvudet. Och med hennes häftiga sätt att läsa monotont som mässande. Och vad som på något sätt är gömt på sidan är den mexikanska poeten Gloria Gervitz inläsning av hennes dikt ”Septiembre” (från hennes diktsamling Migraciones), du måste skriva hennes namn i sidans sökfunktion för att hitta den. Hon läser på spanska förstås och det är alldeles underbart! Om du inte förstår spanska, lyssna ändå. Det är så mycket känsla i Glorias poesi. Efter hennes spanska inläsning finns den även på svenska, inläst av författaren och översättaren Magnus William-Olsson (som är översättare till Gervitz Migraciones, Migrationer 2009).

Ja, just! Jag vill ju visa er en liten bit från titeldikten ”Kramabstinens”:

Kudden: ett mjukt men dåligt substitut
örngott har ingen känsel
bara en vag doft av mjällschampo och svett

Jag provar med skrivbordsstolen,
bordsbenen och lyktstolpen
men inte ens björken bakom knuten
kramar tillbaks

En kram är mer än en hälsningsfras,
mer än en gest
en kram är ett lyckopiller laddat med oxytocin:
dämpar sänker minskar
ångest blodtryck stress
skapar ordning bland organ
eller kaos
beroende på vem som kramar

Samlingen avslutas med uppmaningen ”Tid att känna” och visst känner jag. Så tack Louise för kramsubstitutet i form av din fina poesi!

Similar Posts:

• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En gör sin egen grej
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset

I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Litteraturen läser oss
• Döden och ljuset
• Scenpoesi på hallmattan

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Den första dikten är kanske den allra bästa. Där dyker en karaktär från Spöken upp: barndomshemmets hushållerska, ihågkommen för det speciella ljuset den dagen. Det är det "mjölkigt skira höstljuset" som framhäver berättelsens lite dystra, lite nostalgiska karaktär. Utanför står hängbjörken med sin "tunga ensamhet mot söder". Det vore fåfängt att försöka återge dikten eftersom den bygger på sitt poetiska anslag, men så mycket kan man i alla fall säga att den resonerar kring ljusintryckets betydelse för minnesbilden. "Som alltid minns jag ljuset bäst" säger William-Olsson i en senare dikt och på så sätt blir den första dikten ett slags valspråk för hela samlingen: ljuset, ibland "mulet saltigt" ibland som en "bländande fackla" blir till ett bärande element för bilden: det aktiverar minnet och på samma gång talet.

Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.

Att tanken på verkligheten och dikten, barndomen och mansåldern är orter vi bär inom oss är en av William-Olssons centrala idéer. Djupt förborgade finns de där: alltid tillgängliga, alltid oåtkomliga. Vi längtar dit vi aldrig kan nå. Inför döden upplöses orten och på samma gång längtan. Människan är ett "var" som Mäster Eckehart uttryckte det, dömd till en elementär vilsenhet. Endast genom att vända sig direkt mot de döda kan hon undfly:

Framtidens ansikte är lika blankt som det inre är svart. Bara det förflutna ser på oss, oavvänt och oförstående.

Som läsaren kanske förstår är detta en komplicerad diktsamling: den är både teoretisk och praktisk, både konkret och abstrakt. Där finns ljuset och rörelsen, kropparna och samlagen; allt har något ytterst vardagligt över sig som det är lätt att känna igen sig i. Men det är en falsk vardaglighet. Bakom detaljerna vilar stora resonemang kring livet och döden som William-Olsson emellanåt för fram i ljuset: en svängd bardisk blir "svansen på en g-klav", en bok "en underjordisk trädgård" och lusten "en himmel över döden". William-Olssons dikt är därför ett bygge på höjden, ett babelstorn att klättra upp i, eller som han själv uttrycker det: en "paradistrappa" att bestiga steg för steg. Mot ljuset.

Similar Posts:

• Litteraturen läser oss
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kontaktlöshet och skum
• Scenpoesi på hallmattan
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar

Så får vi inte tänka, skriver Magnus William-Olsson i förordet. Helst bör vi läsa antologins inslag ”som själva kärnan i sex förebådande författarskap”. Det är en intressant tanke, men är det inte författarnas sak att konstruera sina fortsatta författarskap? Dessutom är det svårt att läsa en sådan här antologi utan att också reflektera över debutantologiers väsen och funktion. Jag kan till exempel inte låta bli att fundera på fenomenet som affärsidé: tusentals bortvalda skribenter som är nyfikna på vad som föredragits framför dem. Och massor av recensenter som funderar över nya tendenser och begåvningar. För det är ju det vi gör.

Sex unga kvinnliga poeter har fått plats i denna fjärde debutantologi. Det är färre än tidigare, förhoppningsvis för att man bestämt sig för att var och en förtjänar mer svängrum. Att ingen prosa kommit med i år känns tristare. Lite variation friskar ju alltid upp. Och fanns verkligen ingen lockande prosa bland inskickade bidrag? Bör vi till och med oroa oss för prosans framtida tillstånd i landet? Nu tror jag inte det. Jag skulle till och med våga påstå att det där nya och spännande händer någon helt annanstans än i institutionaliserade antologier.

Många olika stilar har man i alla fall lyckats samla. Debutanternas olika avsnitt är ofta tydligt urskiljbara genom sin säregna grafiska utformning. (Jag undrar hur mycket av detta som har någon djupare tanke bakom och vad som bara kändes snyggt.) Elnaz Baghlanian skriver prosaiskt med hålrum; Karin Wiklund sätter gärna punkt, men aldrig stor bokstav; Sofia Stenström arbetar med stora vita ytor, ett tiotal ord per sida, en kompakt fåordighet.

Stenström är den mest abstrakta av debutanterna. Hon rör sig med ordlekar och variationer, bland kropp, kött, sår, lillstrumpor och engelska fraser. Det är, precis som en del av Johanna Stillmans dikter, något sådär ansträngt postmodernt över det.

Mest iögonenfallande är Samanthi Kahns filmmanusliknande dikter. Hon har bitvis spännande fantasi, men är onekligen ojämn. Hennes ”Ljud film utan bild” är som en deckare i diktform, en intresseväckande tanke och förening av smalt och brett, medan dialogen kring ”förmildrande omständigheter” känns platt och förutsägbar.

Ojämnheten återkommer hos flera av poeterna. Karin Wiklund har den inte, men det får mig mest att inse att jämnhet inte heller är så spännande. Hon har sin ton av stillsam resignation, kretsande kring ett förhållande i upplösning, det snart förlorade.

Kring något förlorat är det fler som rör sig, i vemod, eller kanske kontaktlöshet. Hos Johanna Stillman är det bilden av den förlorade generationen, cigarettrök, reklam, ”vi är maskrosorna i våra föräldrars välplanerade trädgårdar”. Baghlanian skriver en de små nyansernas berättelse om en resa, eller kanske en flykt undan förväntningar, en vald förlust.

Hos Sara Hallström finns rader som hänger sig kvar, som jag vill återkomma till, men också bitar som känns sökt provokativa på ett ganska tröttsamt och pubertalt sätt.

Jag undrar om klichéerna är en poäng i sig: allt är redan sagt, kommunikationen utnött, meningslös. Enskilda raders snygghet fångar mer än någon helhet.

Och kanske är det det som är tendensen, om nu en sådan finns, kanske är det därför just poesin dominerar helt bland dessa unga debutanter. För att den lämnar så mycket osagt, vithet, mellanrum.

Kanske är det dikternas kontaktlöshet som smittar av sig, men jag vet inte varför jag skulle bry mig. Omslaget stämmer rätt bra. Det här är lite plastigt, småsnyggt, men ganska intetsägande. Det största intrycket är nästan William-Olssons pretentiösa dravel om ”det litterära klimatets impotenta skum”. Det fick mig i alla fall att dra på mun, dagens starkaste sinnesförnimmelse.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Det samhälle som Ekelöf kom att leva och verka i utgjorde en självklar kontrast till den ensamhet han trodde på och valde. Med folkhemsbygget som fond konstruerade han träffande namn och uttryck: ”folkhemsk”, ”moster/fasterland” och det mest spridda: ”Jag är en främling i detta land”. Utifrån dessa idiom måste Ekelöf, som av samtiden anklagades för navelskådning och drömmerier, i eftervärldens ögon omvärderas.

Det tycker i alla fall David Andersson som skrivit en Ekelöf-studie med den träffande titeln Poeten och sophelikoptern – Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen. Resonemanget tar avstamp i dikten Till de folkhemske, en uppgörelse med det sterila och tillrättalagda Sverige där ”aldrig mer någon luffare någonsin luffar”. Dikten är en av Ekelöfs mest samhällskritiska. Udden riktas här mot de s.k. socialingenjörerna, främst företrädda av makarna Alva och Gunnar Myrdal, och deras försök att utifrån vetenskap och logik skapa ett idealsamhälle i det sovjetiska försökets kölvatten. Mycket i boken ägnas åt att reda ut begreppen runt denna 30-talskonflikt.

Boken är skriven med polemiskt syfte, står det att läsa i förordet. Ibland smyger det sig in en känsla av att Andersson polemiserar för polemikens skull och att han söker sig ut mot tassemarkerna för sitt ämne. I en avdelning kritiserar han Magnus William-Olsson (som skrivit mycket om Ekelöf) för att han inte gillar Ekelöfs röst i hans egna tolkningar av sina dikter. Vidare kan jag reagera mot det lite brådmogna uppsatsspråk som Andersson tangerar; han är inte sen att påpeka att han liksom Ekelöf, som han känner stor samhörighet med, intar en outsiderposition (”sann” bildning får man utanför universitetsvärlden). Kanske är det ett bevis på hur svårt det är att vara lekman på ett änme vari man lodar djupt.

Nåja, det är anmärkningar i marginalens ytterkant. För den som intresserar sig för Ekelöfs många sidor är boken ett intressant tillskott. Polemiken må fortsätta.

Similar Posts:

• En pocket i bräschen för Dikt
• I vått och torrt
• Les Fleurs du Mal
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter

Spöken består av korta novelliknande texter som alla beskriver en person som har funnits eller finns i William-Olssons närhet. Personer som har gjort avtryck i honom och därför inte kan lämna honom i fred. De befinner sig i ett slags mellanexistens, inte levande och inte döda. De liksom viskar till honom och vill visa något betydelsefullt. Han kallar dem för spöken och deras vara är helt beroende av att han minns dem; och alltså nu även skriver dem.

Vad som finns kvar i den materiella världen är bara deras handlingar och beslut. Det är dessa som William-Olsson fångar i sina porträtt. Porträtten ställer indirekt frågan hur mycket av spökena som finns i honom och vad han har lärt sig av dem. Även teman som att vi blir till först genom andra och hur svårt det egentligen är att någonsin bli förstådd, till och med av sina närmaste, är mycket närvarande. Spökena vill liksom lära ut hur man kan stå ut med den ensamheten som livet obönhörligt tvingar på oss och ytterst visar de ”hur man gör när man dör”. Som ett slags tröst.

Det här kan förstås uppfattas som en allt för privat bok, på sätt och vis som ett familjefotoalbum, men den blir aldrig sentimental. William-Olsson är en allt för skicklig författare för att falla in i slentrianmässiga och banala iakttagelser eller formuleringar. Varje ord är noggrant utvalda och texterna har en laddning och koncentration som jag inte har stött på sedan jag läste Peter Kihlgårds Anvisningar till en far, som jag förövrigt lånade den citerade formulering av i förra stycket.

Magnus William-Olsson är främst poet. I efterordet skriver han att Spöken tillsammans med hans två senaste bildar en trilogi. Själv har jag tidigare tyckt att hans poesi har varit allt för svåråtkomlig för att komma nära, möjligen på grund av hans stränga formkrav. Spöken däremot är nästan förrädiskt enkel, och den kan lätt passera utan att ge vidare intryck, inte minst på grund av dess korta omfång. Det vore dock ett misstag att tro att det bara är författarens egna spöken som finns mellan pärmarna och att den här lilla boken inte kan rymma mycket mer än många hyllmeter av annan litteratur.

Förutom att det här är en bra bok har den för mig skapat ett intresse för William-Olssons tidigare diktsamlingar. Speciellt de prosaliknande dikterna och avslutningen i Biografia från 2000 tycker jag ligger väldigt nära.

Slutligen kommer jag att tänka på en gammal singel av Elvis Costello från 1983: ”Everyday I Whrite The Book”. Jag tänker inte göra några vidare jämförelser annat än att William-Olsson visar hur en sådan bok, som man skriver på varje dag, kan komma att se ut. Det är intryck och minnen som bearbetas, förfinas och koncentreras. Det är möjligen den här boken som vi skriver på varje dag; om oss själva.

Similar Posts:

• Döden och ljuset
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kontaktlöshet och skum
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar