Now we’re entering the centre of evil, let us all pray to Satan.

I uppföljaren till Äkta skräck fokuserar Blomdahl ännu mer på just det där luriga äkthetsbegreppet, men hellre än att gå in i teorin och analysera låter han mötet med själva filmmakarna stå i centrum. Han intervjuar ett antal regissörer i skräckgenrens mer extrema utkanter, både framgångsrika nyavågare som Maury och Bustillo, gamla sleazemästare från 70-talet som Joel M Reed, och så ett par verkliga outsiders som Adrian Tofei som gjort en film om sin egen besatthet av Anne Hathaway och pseudonymen Marian Dora som använder riktiga lik i sina filmer och inte ens själv vet vad hans skådisar heter i verkligheten. Han frågar dem om metoder, om hur man får människor att ställa upp på det, om deras egna inspirationer … Och däri ligger också frågan om regissören – är det han filmar på riktigt, tar han det på allvar, menar han det? ”Äkta” kan ju betyda mycket; menar du på allvar att moral inte existerar, spelar du verkligen dig själv där, varför talar inte dina skådisar med dig efter varje inspelning, och förresten, det där blodet ser väldigt realistiskt ut…? När nu i princip vem som helst med en digitalkamera och en dator med bredbandsuppkoppling kan göra och distribuera en film, var går gränserna, och vad kan man hitta bortom dem? Och vad lägger han själv i det?

Filmen betyder mindre och mindre, kameran blir en ursäkt för att döda, ett filter mellan lustmördaren och mordoffret. Att Adrian inte själv ser det här gör mig lite orolig. Den här oron stärker intresset för Adrian Tofei och vad han kommer att göra i framtiden.

Precis som med förra boken kan jag tycka att Blomdahl ibland håller perspektivet väl smalt, men ligger man på Vertigo ska man väl passa på. Trots att jag bara sett ett fåtal av filmerna här, och inte nödvändigtvis får lust att se alla, är Äkta skräck 2 (jag saknar en undertitel där) gripande läsning, både för själva filmnörderiet men också för just själva mötena med människor som, med mer eller mindre förankring i verkligheten, ägnat sitt liv åt att få mardrömmar att fastna på film. Kapitlet där en febersjuk Blomdahl åker runt i Tyskland med Marian Dora och försöker göra en dokumentär över hans inspelningsplatser är stor svart humor, men lyfter också en annan paradox; ju extremare filmen är, ju mer ”på riktigt” den är inspelad (”Men det måste vara svårt att bajsa på kommando?”) desto mer bisarr och verklighetsfrämmande låter den. Är det jag som levt ett skyddat liv, är det Dora och Tofei som är galna och kanske rentav farliga, eller är det bara den där gamla skräckliturgin som vill göra sig påmind och försöka övertyga mig att bara det tydligt fejkade, den uppenbara gummimasken och fejkblodet och de huggande stråkarna, känns äkta? Vad betyder ens ”äkta” i en tid då allt är en dokusåpa?

Häromdagen såg jag om det ökända Studio S-reportaget om videovåld från 1982, som ju senare visade sig vara precis lika iscensatt som någon skräckfilm i syfte att skrämma så många som möjligt. På journalistens fråga om det inte finns en risk att skräckfilmer bara blir ännu värre om vi inte förbjuder dem nu svarar en kallsvettig videobutiksägare entydigt nej. ”Det kan inte komma längre än det är nu.” Jag undrar vad han gör idag. Hyr ut videofilm gör han ju i alla fall inte, videobutiken med sina åldersgränser, censursaxar och fysiska väggar är en begränsning filmvärlden på gott och ont befriat sig från. Vildmarken därute påminner inte lite om slutscenen i Fulcis The Beyond, och den går att utforska så länge ens egen mage håller.

Similar Posts:

• Tills det krasar
• Jag blir rätt mätt tillslut
• En suggestiv skräckis
• Rysmys
• Lättsmält om Härskarringen

Det finns de som försöker, som gör filmer där våldet och fasan står i centrum och försöker driva det förbi punkten där det blir uthärdligt, få det att svida igen, tvinga oss att se på det som skrämmer oss med färska ögon och kanske se något vi behöver se. Några jobbar i mainstreams utkanter, som Pascal Laugier (vars Martyrs är bland det bästa som hänt skräckfilmen på åratal), Takashi Miike eller Kim Ki-duk, t ex. Men i Äkta skräck har Blomdahl gått förbi dem också och gett sig ner i de allra mörkaste, skitigaste hörnen. Här intervjuar han ett drygt dussin filmmakare som jobbar på minimala budgetar, med amatörskådespelare och så mycket fejkblod (och för all del en del av den riktiga varan och andra kroppsvätskor också) som de har råd med. Där filmerna heter saker som Nekromantik, Subconscious Cruelty, Murder-Set-Pieces eller Amateur Porn Star Killer 3. Där gränserna inte sätts av vad man kan göra med CGI utan av vad man kan tåla att göra mot andra – mot sin historia, mot sina skådespelare, och mot sin publik.

Här finns nybörjare och gamla trotjänare, konstnärer och provokatörer, historieberättare och minimalister, David Lynch-fans och emetofiler. Det de har gemensamt är att de gör filmer som går långt bortom det mesta, att de är män (även om två av skådespelerskorna får komma till tals också), och att de alla är rörande överens om att just deras filmer inte alls bara är till för att chockera utan faktiskt har något viktigt att säga, inte bara om hur de gjort sina filmer utan också om varför. Blomdahl får ofta ur dem riktigt intressanta kommentarer och funderingar (även om intervjun med Tom Six mest understryker varför jag tyckte Human Centipede var rätt fånig.) Vi har ju berättat skräckhistorier för varandra så länge vi vet, och uppenbarligen fyller de någon viktig roll – alltså måste de, precis som varje duktig vampyr eller zombie, återfödas.

Det jag kan sakna är att det hade funnits möjlighet att göra mer här. Han hade kunnat höja blicken lite och se på mer än bara vad just de här filmmakarna gör, hur de passar in i 2011 års mediasamhälle (vad är och inte minst hur väl de faktiskt gör det som filmmakarna säger att de försöker göra. Ironiskt nog har extremisten Blomdahl lite samma obalans mellan fanperspektivet och kritiken som nostalgikern Mattias Lindeblad.

Men det är den här boken han ville skriva, och det var ingen dum idé. Jag lägger ifrån mig den med en lista över filmare jag behöver upptäcka – eller undvika, ibland rentav för att de verkar för bra på det de gör – och en del nya insikter i dem jag redan kan.

Similar Posts:

• Gränslöst?
• Rysmys
• Förskräckligheter i listform
• Filmlexikon med betyg?
• Spoilad av Hitchcock