Han letar febrilt men hade det egentligen gjort någon skillnad om de varit där, på plats? Hade ett liv kunnat räddas undan pestens klor? Med största sannolikhet inte men tanken är svår att släppa. Den där dagen är historiens epicentrum men egentligen handlar allt om vad som lett dit – och vad som händer efteråt.

William och Agnes möts när han lär hennes bröder latin som ett sätt att betala en skuld. Han är en ordens man mer än något annat och hon en kvinna vävd av natur, sagor och sägner. Hon har en tam falk som hon fått av en präst och hon kan se rakt in i människor. Kärleken mellan dem blixtrar och sjuder och ställer allt på sin spets. De är inte Romeo och Julia men nog är det två missnöjda familjer som förenas, även om Williams far ser till att vinna på det. Fadern som misshandlar sin son, med ord och händer, som styr och ställer i sin familj när han förlorat det anseende han tidigare åtnjutit i staden, sonen som tar emot men som går sönder mer och mer – tills han finner en utväg och beger sig till London och skapar sig ett nytt liv.

I Stratford-upon-Avon finns Agnes och barnen, först Susanna, sedan Hamnet och Judith. Hon har magiska händer och kan läka och lindra människors plågor med sina örter. Hon är ett skogsrå, en rävhona i sitt gryt och en kvinna med ekorrar i sitt hår. Och från Alexandria färdas en loppa med en smitta som kommer att nå Europa med fasansfulla följder, som kommer att släcka ofattbart många liv. Tiden som tickar, det obönhörliga närmandet och allt som kommer att trasas sönder.

Hamnet är en berättelse om kärlek larger than life och om sorg av samma dignitet. Om att förlora ett barn och om att förlora sig själv. Att tvingas fortsätta när det bara inte går. Det är en poetisk fantasi om verkliga människor, för William är Shakespeare och vid den här tiden var ”Hamnet” och ”Hamlet” bara två utbytbara stavningar av samma namn.

Maggie O’Farrell handskas mästerligt med sina gestalter som blir så levande trots de fyrahundra år som gått. Den stora kärleken och de kärva relationerna blir lika trovärdiga, det storslagna samsas med det lågmälda och detaljerna är ägnade en minutiös omsorg. Det är känsel, dofter, smaker, material, texturer och temperaturer men där finns också den magiska realismen, Agnes som ser bortom det andra ser.

Det är en värld jag vill stanna i, också när den är plågsam, och Hamnet är en av årets bästa böcker med sin kombination av myt och sinnlighet, magi och det ytterst påtagliga.

Similar Posts:

• Och hjärtat det slår
• Torka och tvivel
• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Sorgen har flera färger

Titeln, framför allt på engelska: I am, I am, I am, låter som stadiga hjärtslag. Och boken är också fylld av liv. För trots att det på ytan tycks vara en bok om döden så är det i verkligheten precis tvärt om: genom att skriva om de tillfällen hon har snuddat vid döden har O’Farrell skapat en vacker skildring av livet, både hennes eget och som fenomen.

Som hypokondriker på amatörnivå oroade jag mig lite på förhand för att det skulle bli en rätt obehaglig läsupplevelse, men det visade sig vara obefogat. Även om sjukdomar och olyckor ofta beskrivs i detalj gör de en, åtminstone inte mig (med förlossningsscenen som enda undantag), inte obekväm. Kanske är det faktumet att man i läsningen vet att det kommer gå bra. Det handlar trots allt inte om döden, inte egentligen.

Vi får komma nära inpå författaren själv, allt från ungdomens rastlöshet och längtan, till oron över ett sjukt barn, till egna sjukdomar och fysiska hinder. Händelserna berättas utan kronologisk ordning eller egentligt sammanhang, men ändå får man till slut en intim bild av O’Farrells liv. Berättarstilen gör det på något sätt omöjligt att döma henne på något sätt, snarare tycks den uppmuntra till eftertanke.

Få böcker har väckt så många tankar för min del. Den får en att ifrågasätta och känna tacksamhet för livet och vad man gör med det och också fundera över fördomar man har om andras. Det är en konst att leva, och det förkroppsligar Jag är, jag är, jag är. Den är en hyllning till livet, till kärleken och kanske också till skrivandet. Möjligen är det inte den gripande bok som jag på förhand föreställt mig, men den är nog så läsvärd.

Similar Posts:

• Mot sorgen
• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Torka och tvivel
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Om döden

Ruths barnbarn Lucien har hittats mördad, drunknad. Nu sitter Ruth ensam i husarrest misstänkt för mordet. Tre väktare och en präst är i princip de enda hon får träffa under sin husarrest. Ruth vet inte om hon är skyldig eller inte, hon minns inte och tvivlar på sig själv och lider av att tro att hon kanske är skyldig till detta vedervärdiga.

Så vad hände då innan?

Boken är skriven med upphackad kronologi. Läsaren får ta del av konkreta fakta redan i början. Det är Ruth och hennes man Mark som bor på gården Källan. De har flyttat dit från London för att få ett annat bättre liv. Gården kallas Källan eftersom det är enda stället i England som det regnar och finns vatten på. Resten av landet har haft torka i tre år.

Denna plats lockar till sig en religiös sekt av kvinnor som slår upp sina tält och bosätter sig intill gården. De kallar Ruth den utvalda och drar in henne i sin sekt. En period har även Ruths dotter Angie bott intill gården tillsammans med vänner och med sonen Lucien som lämnas kvar hos sin mormor när Angie reser vidare. Efter att Lucien hittats mördad försämras relationen mellan Ruth och Mark, de tvivlar på varandra, misstänker varandra för mordet och det leder till att även Mark ger sig av. Kvinnorna i sekten har även stor del i detta, de vill inte ha en man vid Källan.

Jag vill tycka om boken men jag kan inte. Det är för segt, det är för långsamt. Jag pratar med en klok kollega, jag vet att hon tyckte om boken, och hon tyckte om just det sega långsamma. Att vara i berättelsen och uppleva att dagarna segar sig fram tillsammans med huvudpersonen.

Jag tror också att det är den upphackade kronologin som ställer till det för mig för jag är en sån som lätt går vilse och virrar bort mig i verkliga livet. Det blir lite för krångligt för mig helt enkelt när jag inte har helt klart för mig vilket som hände när. Och när det blir krångligt blir jag lätt avogt inställd.

Men det finns saker jag tycker om med boken. Samspelet mellan karaktärerna, det uttalade och outtalade fångar mig. Och det finns formuleringar och bilder som jag läser flera gånger på grund av vackerheten. Som det här:

Jag hade svårt att sluta darra och jag darrar nu igen när jag tänker på den svarta natten, på Polstjärnan, på allt den såg och hur den vände bort blicken när det väl gällde.

Och den här underbara illustrationen av Ruths tvivel:

Jag trevar i mörkret likt ett spädbarn som kastar upp sina händer i luften i plötslig påminnelse om att det inte längre omsluts av en skyddande livmoder, plockar sedan upp garnet och går in. Därinne sticker mitt ruttna inre fram sitt fula tryne och påminner mig om att allt det där hoppet inte var något annat än en garnstump eller en stjärna som snabbt glimmar till innan molnen skymmer den från väster.

De sista hundra sidorna rasslar det till och det lugna tempot byts till ett hetsigare. Det är nu jag som läsare, tillsammans med Ruth, får svar på många frågor och osäkerheter. Äntligen tycker jag riktigt bra om boken! För jag vill ju veta, jag vill förstå.

När jag läst färdigt och slår ihop den är det med en önskan att läsa den igen. Och då mer noggrant för att bättre greppa hur allt hänger ihop. Om jag står ut med långsamheten vill säga.

Dessutom får jag ett boktips av samma kollega som tyckte om Källan. ”Linda läs Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell, men bara så du vet: Du kommer att känna dig väldigt törstig när du läser den.”

Similar Posts:

• Deckarmys med humor och spänning
• Mot sorgen
• Och hjärtat det slår
• De sista kvarlevorna?
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer

Marcus har läst Ann Lagerhammars Tusen tranor och om den skriver han såhär:

Lagerhammars skildring av Evas sorger och Amos flykt är oerhört bra. Jag får en tjock klump i halsen av obehag, jag vill ringa Eva och be henne berätta för sin dotter om vad som händer henne, jag vill veta vad som händer med Amos, jag vill göra något mer än att bara välja fair trade-tomater i min mataffär, jag vill likt Eva köpa mig fri från den position jag satts i, men först av allt vill jag bara gråta ut på en soffa i en övernattningslägenhet.

Kari har läst Stephen Hawkings självbiografi Min historia. En man som är värd all respekt och beundran, men som nog är bättre på vetenskapliga rapporter än litteratur, tycker Kari.

Imorgon skriver Cecilia om Jan Hedhs Gofika, med väl tilltagna recept för den som vill baka från grunden.

Josefine recenserar Tills kärleken skiljer oss av Anna Lönnqvist. En ganska förutsägbar men trevlig roman; perfekt för hängmattan. Läs mer om den senare i veckan.

På lördag handlar det om ungdomsböcker. Ella skriver bland annat om Katarina von Bredows nya, Hon & han, fristående fortsättning på Du & jag och andra delen i en planerad trilogi om livet på mellanstadiet, där perspektivet skiftar från bok till bok. Den här gången är det Alicia som är huvudpersonen. Hon vill så förtvivlat gärna vara en självklar del av skolans coola, och inser ju att en äldre pojkvän vore ett rätt idiotsäkert sätt att höja sin status på. När en ursnygg 17-åring tar kontakt med henne på Facebook verkar det nästan för bra för att vara sant – och det är det kanske också ..? Ella menar att von Bredow skriver lika hjärtskärande nyansrikt som vanligt, i en bokserie som är läsvärd för såväl mellanstadieläsare som betydligt äldre.

Och på söndag kommer det att handla om poesidebatt. Håkan har läst Poesi. En debattbok (Ellips förlag), en korrespondensbok om den finlandssvenska poesin — som öppnar för vidare initiativ även i Sverige. Vad har hänt med poesins egenart, värde och funktion som konstnärligt uttryck? Och hur ser det ut för de finlandssvenska poeterna idag, nu två år efter förlagsfusionen mellan Schildts och Söderström?

Similar Posts:

• Den enes bröd …
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Torka och tvivel
• Mot sorgen
• Och hjärtat det slår

I denna värme utspelar sig under ett par intensiva dagar ett familjedrama. Gretta Riordan, en irländska i exil i London, sätter sig vid det av maken dukade frukostbordet. Maken som under hela deras äktenskap punktligt lämnat hemmet 06:45, och som nu sedan han blivit pensionär får de där rastlösa ryckningarna i benen vid den här tidpunkten på dagen. Som om han måste ge sig ut genom dörren för att känna att dagen kan börja. Som vanligt säger han att han ska gå ut och köpa tidningen. Som vanligt säger hans hustru ”Det gör du rätt i” utan att titta upp från frukosten. Allt är som vanligt, förutom att Robert Riordan inte kommer hem igen. Han går ut genom dörren och ger sig av utan ett ord.

Med fadern försvunnen sluter de tre nu vuxna barnen upp vid moderns sida för att hjälpa henne att söka efter honom. Äldsta dottern Monica försöker leva upp till rollen som styvmor i sin nya familj, men ser sig själv misslyckas och ratas av sin mans döttrar gång på gång. Michael Francis, mellansonen som skulle doktorera, blev istället familjefar med försörjningsskyldighet, krossade drömmar och ett äktenskap på väg att haverera. Och sladdbarnet Aoife, hon som var ett så besvärligt barn, har flytt familjen och förväntningarna för att hanka sig fram som fotografiassistent i New York. Och nu tvingas de i denna overkliga situation åter leva under samma tak, med outredda konflikter som hela tiden riskerar att brisera och med den katolskt troende moderns ständiga fördömande av barnens livsval.

Maggie O´Farrell är i denna sin nya roman precis så där skarp i sina gestaltningar av karaktärer och dialog som hon varit i sina tidigare. Faktiskt är hon en av de bästa på detta om ni frågar mig. Personerna är alla så väl sympatiska som komplexa, alla har sina respektive konflikter och likaså sina hemligheter. Hela romanen utspelar sig i mellanrummet mellan de här individerna, lika ofta gestaltad genom deras rörelser och blickar som genom deras tal. Eller deras oförmåga att tala. I alla fall att tala om det de behöver tala om.

”Hur mår Claire?”
”Bra.” Han borstar bort något från byxbenet. ”Hur är det i New York?”
”Bra.”
Gretta dyker upp i den mörka rektangeln innanför bakdörren och håller något i händerna, en lång sladd släpar efter henne som en svans.
”Vill någon av er ha en hårtork som det började brinna i en gång?”

Författaren alternerar mellan personerna, och vi följer skeendet ur deras olika perspektiv. Det är också så, genom att sippra ut lite här och där, som alla hemligheter avtäcks för läsaren. Vi som får hela bilden kan så småningom pussla ihop de olika karaktärernas iakttagelser och minnen, medan de själva lämnas vilsna bara med sina egna fragment att utgå från. Det är på ett lågmält sätt oerhört spännande från första sidan till sista. Jag sugs in i deras trassliga relationer, och jag får starka sympatier för var och en av karaktärerna. Mycket för att familjedynamiken är lätt att relatera till – hur vi både älskar och irriterar halvt ihjäl oss på varandra. Hur vi kan varandras små nycker och kan förutsäga reaktioner, och hur detta är både tryggt och frustrerande. Och hur vi, hur mycket vi än motarbetar det, faller in i gamla roller utifrån vår position i familjen. Den präktiga. Den som smiter undan alla beslut. Den utåtagerande.

Även miljöbeskrivningarna är välskrivna, och värmen och vattenbristen ger ytterligare en klaustrofobisk inramning till historien. Det gör människorna trötta och långsamma, huvuden tunga och sömnen dålig. ”Konstigt väder lockar fram konstiga beteenden.” Jag skulle dock önskat en än tydligare förankring i tid, att 70-talet skulle få fungera som en lika konsekvent ram för berättelsen som vädret. Nu tappar jag tyvärr tidsförankringen flera gånger och läser som om det utspelades i nutid.

För mig är Sommaren utan regn ytterligare ett bevis på Maggie O´Farrells fantastiska förmåga att skapa trovärdiga och intressanta karaktärer, och på att skildra relationer så som de är – fyllda av missförstånd och besvikelser, men också av lojalitet och kärlek. Sedan lyckas hon dessutom göra det så spännande att jag sträckläser den nästan 400 sidor långa romanen … Och saknar den i samma ögonblick som hon satt punkt.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Obekvämt om kärlek
• Torka och tvivel
• Och hjärtat det slår
• Mot sorgen