I förgreningen ligger Emersons hem, där han bodde med en allt större familj fram till sin död 1882. Ett stort trähus i klassisk New England-stil, vitmålat med gröna fönsterluckor, två träpelare inramar ytterdörren. Det vita pinnstaketet har Thoreau gjort.

Thörnvall är skicklig på att levandegöra platsen med hjälp av detaljer. I exemplet ovan blir bilden av huset tydligare genom insticket att det är Thoreau som har byggt staketet. Så jobbar Thörnvall boken igenom. Han beskriver hur platsen sett ut förr i tiden (”Vid mitten av 1800-talet ledde en rad numera försvunna askträd upp till den [en prästgård]”) och vilket år kvarnar och annat är byggda.

Vägen till Dunnet Landing är en behaglig bok. Den är lätt att läsa och hänga med i och den har en lämplig blandning av naturskildringar, personliga reflektioner, litteraturhistoria och anekdoter. Boken avslutas också med en fotoessä av Thörnvalls resekamrat Samuel Charters. Just fotoessän fångar mig inte även om det är trevligt att få en bild av några av de platser Thörnvall skriver om.

Den essä som tilltalar mig mest i boken är ”Att minnas”. Den handlar om marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson. Det är en kort text i jämförelse med hur mycket utrymme författarna får i Thörnvalls bok, men texten är vacker och ömsint skriven. Thörnvall berättar om Carsons bok Tyst vår som handlar om miljögifter och menar att det är denna bok som lett fram till det ekologiska tänkandet. Thörnvall berättar vidare om Carsons cancer och hennes begravning då hon ville att en av hennes texter, The Enduring Sea, skulle läsas upp: ”Så blev det inte på grund av en okänslig storebror som såg till att omintetgöra vad han kunde av hennes sista önskan”.

Carsons brevväxling med vännen Dorothy Freeman får också utrymme i essän och ett särskilt brev om monarkfjärilar får extra tyngd då Thörnvall och hans resesällskap hittar plaketten de varit på jakt efter:

Så hittar vi det. I skymundan på en sten, en plakett med namn och årtal. Längst ner ett citat ur boken Havet, slutorden om att allt till sist återvänder till havet. Och där, mellan namn och citat, en enda rad:

But most of all I shall remember the Monarchs.

Similar Posts:

• Vecka 22: SM i poetry slam
• En filosofi för 1800-talet
• Ambivalent natur
• På spaning efter människans ursprung
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet

Pappa Långben handlar om föräldralösa Judy som efter uppväxten på barnhem får möjlighet att gå på college när en okänd mecenat förbarmat sig över henne. I gengäld vill han att hon skriver ett brev till honom varje månad och det är dessa brev som romanen består av. Boken är skriven redan 1912 av Jean Webster (pseudonym för Alice Jane Chandler Webster) och trots att händelseförloppet är lätt att förutse är det en bok som fångar mig då Judy är en tjej som vet att ta plats och säga vad hon tycker. Judy skriver sina brev med ett rappt och humoristiskt språk och med en blick på världen som bara är förunnat den som vuxit upp utanför den.

Kära Pappa Långben!

Jag har bytt namn.

I katalogen står det fortfarande Jerusha, men annars är jag bara Judy. Det är egentligen gräsligt att man själv ska vara tvungen att hitta på det enda smeknamn man någonsin har haft? Men ändå har jag inte hittat på Judy riktigt på egen hand. Freddie Perkins brukade säga det innan han kunde tala rent.

Jag önskar att mrs Lippet hade lite mer fantasi när hon hittade på namn åt barn. Efternamnen tar hon ur telefonkatalogen – Abbott står på första sidan – och förnamnen tar hon där hon hittar dem; Jerusha hittade hon på en gravsten.

Femtio år tidigare utkom Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, om fyra systrar som växer upp under amerikanska inbördeskriget. De måste förhålla sig till familjens stigande fattigdom och att växa upp. Romanen är uppbyggd så att flickorna tycker synd om sig själva och deras väna, goda mor ger dem en berättelse med tydlig moral. Flickorna tar berättelsen till sina hjärtan och lovar att förbättra sig, att vara glada och lyckliga över varandra och allt de faktiskt har kvar.

Jos enda svar var att trycka sig tätt intill modern, och under den tystnad som följde uppsände hon utan ord den varmaste bön som uppstigit från hennes hjärta. Ty i denna bitterljuva stund hade hon lärt känna inte bara förtvivlans plåga och kval utan också självförnekelsens och självbehärskningens sötma, och ledd av sin mors hand hade hon kommit ett steg närmare den vän, som tar emot varje barn med en kärlek som är starkare än någon faders, ömmare än någon mors.

När jag läste Unga kvinnor i mellanstadiet var detta inget jag överhuvudtaget uppmärksammade, jag tror jag svalde berättelsen med hull och hår. Nu blir jag mest irriterad på moralen, på fromheten, på att någon gud är lösningen. Jag tänker att det måste ha varit hemskt att vara tjej och växa upp på 1860-talet, men att det måste ha varit ännu hemskare att böcker sågs som uppfostringsanstalter, för det är väl i böcker som drömmar och förhoppningar ska vävas?

Alice i Underlandet av Lewis Carroll känns som den yngsta boken i samlingen, om man ser till målgrupp. Jag vet egentligen inte om jag har läst den som barn, eller om jag bara fått den läst för mig, hört talas om den. Mitt minne av Alices äventyr i Underlandet är en skojfrisk, tokrolig berättelse där allt är möjligt. När jag nu läser känner jag mig obehaglig till mods och nästan lite stött, för alla är så elaka och nonchalanta. Av bara farten passar jag även på att se Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet och upplever ytterligare en version av den klassiska sagan. Där är Alice visserligen bland vänner men där blir det också en klassisk kamp mellan ont och gott och Alice blir till hjältinna. Jag kan tycka att det är synd att översättningarna inte är mer synkade med varandra, för när Alice i Underlandet numer finns på svenska önskar jag att The Cheshire Cat kunde fått ett svenskt namn istället för flera olika.

De böcker i boxen som berörde mig mest under min uppväxt är Maria Gripes Agnes Cecilia och Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården. Den senare har jag sett på film, läst på svenska, läst på engelska och sett på film igen, när jag var barn. Jag kunde återberätta handlingen från början till slut utan att missa en enda detalj. Det var något så fängslande med allt det hemliga, det stora huset, korridorerna, rummen, den oändliga heden. Men framförallt var det så fascinerande med trädgården, att bringa liv i något som legat i dvala så länge. När jag skriver det här är jag på mitt lantställe, våren har precis kommit och jag rensar och gräver i jorden. Även om mina torftiga tallbacksrabatter inte alls kan mäta sig med en bördig engelsk trädgård så lockas jag fortfarande av det där med att väcka jorden, hjälpa våren. Och Mary som från början är ett elakt, bortskämt och magert barn växer med trädgården. Att Frances Hodgson Burnetts språk är porlande vackert och virvlande över sidorna gör det inte värre och jag läser som jag aldrig läst förut.

Allting var så underligt och tyst, och det var som om hon hade varit hundra mil borta från alla andra, men på något sätt kände hon sig inte alls ensam. Det enda som bekymrade henne var om alla rosorna faktiskt var döda eller om någon av dem hade överlevt och skulle få blad och knoppar när det blev varmare. Hon ville inte vara i en riktigt död trädgård. Vad den skulle vara fantastisk om den var en riktig levande trädgård, och vilka mängder av rosor som då skulle blomma överallt.

Precis som hemliga trädgårdar lockade mig som barn så lockade tanken på att alla tider egentligen existerar samtidigt och att det kan öppnas vägar emellan dem. I Agnes Cecilia har Nora precis flyttat med sin fosterfamilj till ett nytt, stort gammalt hus och snart står det klart att någon eller något vill komma i kontakt med henne. I min värld hade det varit bland det mest spännande som kunnat hända mig, och Agnes Cecilia är en väldigt spännande roman som rör sig emellan tider och hemligheter. Det är en både otroligt hemsk och otroligt vacker berättelse och den trollbinder mig än idag mycket tack vare Maria Gripes känsliga och lyhörda berättarton. Att slutet sen är lite väl tillrättalagt förlåter jag utan tvekan.

Gemensamt för dessa böcker är att de skildrar tjejers vardag och drömmar, deras villkor och förutsättningar i olika situationer och tider. Unga kvinnor skrevs redan på 1860-talet och Agnes Cecilia, som får räknas som den moderna klassikern, 1981. Såklart slår det mig hur mycket ”flickboken” har förändrats under de 150 år som gått, men också hur lite. Jag är väldigt dålig på att läsa klassiker, jag tycker inte att det finns någon egentlig anledning att läsa böcker bara för att de skrevs för längesen. Men när jag läser alla dessa böcker i rad får jag ändå en känsla för tiden och hur det kan ha gått till då för länge sedan. Vilket också får mig att fundera på vilka böcker som skulle kunnat ha varit med i den här samlingen. Vilka som har valts bort. Vi kan aldrig täcka hela historien eller ge en helt sanningsenlig bild av hur det gick till eller hur det var, men samlingen Uppväxtklassiker kan ge en version, en del av den och på så sätt bli en viktig del av kvinnohistorien – oavsett hur tråkigt ett sådant perspektiv än är.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva
• Flickbokens uppväxt
• Saga om flickan som blev tyrann
• Magiskt myller