Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.

Similar Posts:

• Du levande
• Kan du inte tala…?
• Utmärkt introduktion till Chi-Fi
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid

Vi är Homo narrans, djuret som berättar historier. Vi fyller våra stora hjärnor med tusentals virtuella kopior av alla från Alfons Åberg till våra närmaste människor, vi för vidare inte bara vårt DNA utan också våra historier till våra barn, vi lever vidare i deras minnen av oss. Men kan vi släppa in en maskin där? Vi föreställer oss ett blixtnedslag när maskinerna får medvetande, går från ”den” till ”den andre” och förklarar krig mot oss. Speak vägrar den där enkla binära antingen-eller-definitionen, som i sig känns rätt omänsklig. I stället berättar den historier.

Remember me, I whispered to the ocean, rolling over his bones. Remember me, I whispered to Ralph. Remember me. Remember me.

Historierna den berättar blir en kör av röster. Vår berättare – om nu ordet kan användas om en maskin? – är en robot som nyss blivit olagligförklarad, inte på grund av aggressivt beteende utan på grund av raka motsatsen. Nu har hon… f’låt, den, samlats ihop med hundratals andra av samma modell och körts ut till en stor lagerbyggnad i den öken som en gång hette Texas, där de ska få rosta bort i glömska. Medan dess sista batteriprocent rinner iväg minns den (datorer är utmärkta på att minnas saker, Moores lag och allt det där) och återberättar vad som hänt de människor som betytt något för den. Några har den faktiskt mött, andra känner den bara från de långa, detaljerade historier dess programmerare matade in för att lära den vad ”liv” är för något:

• En tonårsflicka i 1600-talets England, som just ska emigrera till kolonierna i den nya världen.
• Alan Turing, den artificiella intelligensens fader, dömd till kemisk kastrering som tog ifrån honom hans fria vilja, kan vi säga ”ironi”?
• Ett judiskt par i det sena sextiotalets radikala studentmiljö i San Francisco, som jobbar på både att lära datorer tänka och att försöka förstå vad det innebär, medan de själva försöker leva med minnena av vad de lämnade i Tyskland 25 år tidigare.
• Mannen som något decennium innan boken utspelar sig till slut uppfann den konstgjorda intelligensen, inspirerad av sin bakgrund som The Game-aktig raggningsrepliksprogrammerare.
• En ung flicka som tillbringar sitt liv ensam framför en datorskärm, oförmögen att gå ut eller kommunicera med någon annan än en annan upplaga av samma AI som berättarroboten själv har.

Att alla de här berättelserna återges som färdiga, oföränderliga – dagböcker, brev, självbiografier, chattloggar – är fullt logiskt; vår ”berättare” har ju, som den fått veta, inga egna känslor eller tankar, den kan bara citera vad andra sagt. Men av någon anledning, medan batterilampan börjar blinka rött och alla system utom de mest nödvändiga går i viloläge ett efter ett, måste den ändå berätta de här historierna. Den måste minnas, precis som de som ursprungligen skrev ner dem måste skriva, måste förklara hur de ser sig själva och varandra, vad de minns och bär med sig, alla historier de har som ropar desperat efter att haka i andras historier.

The pornographer on my left types with one forefinger, a demented chicken, pecking away. A tax evader is chewing on his fingernails. We’re all staring at our screens, stuck here, hoping somehow to break free. Wishing for more than we’ve been given. My cursor blinks, blinks, blinks. A wall that appears and disappears, appears and disappears once again. Unceasing. Questioning. What will come next? it wants to know. It prods me forward, blinking and blinking. Do not stop talking, it reminds me. Do not stop speaking. You can never come to an end.

Speak är en vacker roman, inte perfekt, men vacker. Den stillsamma sorgsenheten i den påminner mig om Paddy McAloons fantastiska 22-minuterslåt ”I Trawl The Megahertz”, som han satte ihop av snuttar från nattradioprogram dit människor ringer när de behöver berätta något. Vi behöver många historier om alla företeelser. Det finns många historier om artificiell intelligens som vänder på frågan, som frågar om människan själv kan göra något mer än att repetera vad hon fått lära sig, imitera beteenden utifrån givna parametrar, analysera och ge inlärda svar. Det fina med Speak är att den verkar vilja lyfta fram hur ofantligt mycket redan det betyder; som om ”kan vi göra mer än så?” borde heta ”kan vi någonsin göra mindre än så?”

Similar Posts:

• Ai-Ai, kapten?
• Köp två, betala för en
• Orimligt medryckande rymdmatte
• Imponerande historiebeskrivning
• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”