Sara Jungersten "Wannabe"

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist — Sat, 18 Feb 2012 23:00:43 +0000

Det är något som är väldigt fel i teater- och underhållningsbranschen. Inte bara där, naturligtvis. Skeva och bristfälliga perspektiv på både män och kvinnor och hens dyker upp överallt. Jag tänker inte lalla runt i en diskussion som går ut på att alla män är svin och resten förtryckta (jag är tydligen en av de få som gillar Don Draper och som skyr Betty Draper som pesten…), men just det här eviga reproducerandet (inom konsten såväl som annars) av män som genier och kvinnor som offer stör mig något enormt. En anorektisk brud till och jag spyr!

Just den här sjuka och något tröttsamma världen utgör grundproblematiken i Jungerstens debut Wannabe. Här snackas det skit, ryggar klias och ingen är, någonsin, riktigt sig själv. I centrum står Tove, några och tjugo. Hon vill bli skådespelerska. Hon vill det så mycket att hon nästan går sönder. Teatern är hennes enda och sanna hem: får hon inte stå på scen kan hon lika gärna dö. Hon förbereder sig minutiöst, är perfektionist ut i fingerspetsarna och kan aldrig nöja sig med något som ens antyder det mediokra. Medan hon bidar sin tid inför sitt hopfantiserade genombrott jobbar hon som statist på Wasa Teater och låter den ynkliga lönen släcka törsten på stammishaket Ernst.

Ganska snart förstår vi att Tove inte älskar. Det finns ingen kärlek vare sig i hennes förhållande till teatern eller till andra människor. Det som finns är istället en besatthet. En fullständig fixering vid att bli sedd, uppmärksammad och erkänd.

Detta är en roman om ensamhet och utsatthet. Och om längtan efter att vara Någon, bli Någon. Så mycket att detta ”wanna be” blir en wannabe. Det är ungt, det är hudlöst och det är naket: Sara Jungersten gestaltar Tove som ett enda stort sår som, likt en vansinnig inkarnation av Raskolnikov, febrigt drar runt på Wasas gator. När hon inte barrikaderar sig inne i sin lägenhet i väntan på att livet ska börja. Men trots att Tove är lika snygg som begåvad (det vill säga mycket) vill det sig inte riktigt. Hon spricker i proven till teaterhögskolorna, blir aldrig teatersällskapets prima donna eller spelets primus motor. Dock är hon utrustad med en kämpaglöd och ett självförtroende som skulle få Nietzsches Übermensch att få akuta mindervärdeskomplex. Det är inte bara det att Tove stör sig på blonda småtjejer, tjocka människor eller dem som köper vinterkläderna på H&M. Hon är också övertygad om att Rachmaninovs musik är till för människor som hon: människor som kan urskilja och förstå det som är vackert. Kort sagt, de som har förmågan att känna, leva och tänka.

Jag köper allt det här. En gång, för länge sen, var jag nog lite som Tove. Teaterdrömmar, världen var svart och vit. Visste man inte vem Dostojevskij var så var det tack och ajöss och drack killen rom och Cola var det det inte värt besväret att ens börja snacka. Så visst är Wannabe trovärdig. Den som någon gång har varit insyltad i teatervärlden lär känna igen sig. Och visst är det viktigt att berätta den här historien. Det är inte här mina ”Men…” börjar. De är snarare som en sorts aning. För något är det som inte riktigt fungerar. Vad? Wannabe är inte tillräckligt engagerande. Jag har inga problem med det faktum att jag faktiskt inte gillar Tove (det är rätt skönt att känna motvilja mot personer i böcker). Det jag har problem med är att jag faktiskt inte bryr mig och likgiltighet är en av mina största fasor.

En dramatikervän till mig sa en gång att för att visa på orättvisor, uttjatade klichéer och så vidare måste man använda sig av motsatsen. Jag förstod då inte riktigt vad hon menade, men efter att ha läst Wannabe tror jag att jag börjar greppa vad det hela handlar om. Historien om Tove och hennes teaterdrömmar är alltför fylld av klichéer, alltför förutsägbar och alltför sönderskriven för att jag ska ge stående ovationer. Dessutom är språket för redovisande. Det är much more tell and far less show för att det ska lyfta från boksidorna.

Ett annat problem är bokens målgrupp. Vilka riktar den sig till? Fjortonåriga tjejer med teaterdrömmar kommer med allra största sannolikhet att falla pladask, men annars har jag svårt att se vem boken skulle kunna tilltala. Ämnet berör och är viktigt, men som litteratur betraktat är det något man läser och sedan glömmer. Om Lisa Langseths film Till det som är vackert (förlåt Alicia Vikander, du var ändå genialisk!) var alltför övertydlig, på gränsen till didaktisk, blir Wannabe mer av en lista som prickas av: snygg tjej (check!), ätstörningar (check!), destruktiv affär med förste älskaren/snygge skådiskillen (check!), för mycket alkohol och knark (check!). Det tar udden av historien, tyvärr. För Toves historia förtjänar att berättas. Hade Jungersten använt sig andra narrativa verktyg hade jag applåderat helhjärtat.

”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”

Ella Andrén — Tue, 29 Nov 2005 23:00:00 +0000

Inom bokbranschen för teatern en tynande tillvaro. Det har varit särskilt uppenbart under hösten. Så mycket viktigare då med den utgivning som finns. Inte minst Teatertidningens lilla serie med samtidsdramatik. Däribland den här lilla volymen innehållande pjäser producerade inom ramen för Dramatenscenen Elverkets dramatikergrupp. Här visar åtta mer eller mindre namnkunniga svenska dramatiker i ett slag att den svenska dramatiken är både livskraftig och relevant.

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

dagensbok.com » Lisa Langseth

Sara Jungersten "Wannabe"

Similar Posts:

”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”

Similar Posts: