Det gör hon fortfarande. Beatrice är Bengtsdotters tredje kriminalroman, alla med polisen Charlie Lager i huvudrollen och med den lilla orten Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, som geografiskt nav. Efter Annabelle kom Francesca, och nu alltså Beatrice.

Till skillnad från de försvunna tonårstjejerna i de båda tidigare romanerna är Beatrice bara en baby, en niomånaders flicka som försvunnit medan hon sov middag i sin vagn på familjens altan. Miljön är visserligen inte långt ifrån det lite nedgångna Gullspång rent avståndsmässigt, men här är det Karlstads solsida Charlie Lager vid NOA kallas till. Den lilla flickans föräldrar tillhör stadens överklass. Pappan är omskriven och har nyligen sålt ett it-bolag för flera miljarder, så kanske handlar det om kidnappning?

Parallellt med handlingen i Karlstad går ett annat spår som kretsar kring unga tjejer på en institution de kallar ”Vansinnet”. Tjejerna håller personalen stången, men i källaren berättar de för varandra om saker de varit med om. Någonstans kommer de här parallella berättelserna att ståla samman, det står klart, men hur? Bengtsdotter väver sin intrig lika skickligt som vanligt, och jo, Charlies gamla barndomshem i Gullspång får vara med på ett hörn även denna gång.

Det kan vara klurigt det där, när en författare är bra på det hon gör. Vi vill ha mer av samma, fast ändå inte samma. Det är klart att inte alla fall rimligtvis kan beröra Charlies eget förflutna, eller för den delen utspela sig i lilla Gullspång. Det här är trots allt inte Morden i Midsomer.

Samtidigt är det de miljöerna, de trasiga människorna och inte minst de utsatta unga tjejerna, som Bengtsdotter är så bra på. Hon ser dem, tar dem på allvar och låter dem ha flera dimensioner. Den här bokens utflykt till överklassen känns betydligt tunnare. Karaktärerna är svårtillgängliga och svåra att förstå sig på. Charlie är genast engagerad i den försvunna babyn, men jag som läsare känner egentligen inte att jag bryr mig så mycket. Så klart är det hemskt att ett sårbart litet barn är försvunnet, men själv ges hon ju aldrig någon personlighet, och föräldrarna är som sagt inte heller lätta att knyta an till.

Det här är fortfarande en välskriven kriminalroman, och jag skulle rekommendera författarskapet till vem som helst som är deckarsugen. Mest är jag ändå nyfiken på att se om Bengtsdotter lyckas skruva upp sitt koncept ett snäpp till, till nästa gång, och få det att hålla. Då blir det riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Ont, det gör ont att minnas
• Flickor som försöker fly
• En halv berättelse
• För mycket av det goda
• Gotländska offerriter

När hon är tillbaka hemsöks Charlie av besynnerliga drömmar om sin uppväxt med mamma Betty. Samtidigt får hon nys om ett tjugosju år gammalt fall då tonårsflickan Francesca spårlöst försvann från trakterna kring Gullspång. Kan det rentav vara så att hennes drömmar och diffusa minnen kan kopplas till Francescas försvinnande?

Historien rör sig på två plan. Vi får även följa rikemansdottern Francesca. Hon mår dåligt efter att ha förlorat sin bästa vän Paul. Det sägs vara ett självmord men Francesca är övertygad om att Paul blivit mördad. Han som var hennes trygga punkt och som hon kunde dela allt med.

Beskriv dom, bad Paul en gång när jag beklagade mig över utanförskapet jag kände. Beskriv din familj.
Och jag gav honom den korta versionen, att min syster var en ögontjänare min pappa en lögnhals och min mamma … min mamma var bara en fladdrande pappersdocka i vinden.

Det här är en bok som berör. Huvudpersonerna Charlie och Annabelle är båda karaktärer som lever i utanförskap och har svårt att förstå sig på omgivningen. De är kantiga och iakttar världen med krass blick. En del skulle nog kalla dem känslomässigt störda. Jag blir nästan lite tårögd över deras kämpiga tillvaro.

Som ni förstår är det här två historier som flätas ihop. Samtidigt som det är en spännande deckare blir Francesca också en drabbande berättelse om utsatthet och ensamhet där gamla, ångestladdade hemligheter kommer upp till ytan. Det är otroligt väl uppbyggt och rasande elegant berättat.

Det här är en bok som ger mig ökad puls och får mig att glömma var jag befinner mig. Jag kliver in i både Charlie och Francesca och upplever omgivningen genom deras ögon. Deras uppfuckade relationer med folk och bägges knivskarpa, svarta blick på världen runt omkring. Att läsa Francesca är spännande, njutningsfullt, förskräckligt och alldeles, alldeles omtumlande.

Similar Posts:

• Vem stjäl en baby?
• Flickor som försöker fly
• Gripande läsning om alkoholism
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Kalla brott och osynliga händelser

Lina Bengtsdotters deckardebut är onekligen full av genreklichéer. Och ändå … Ändå lyckas hon blåsa liv i dem och skriva en av de proffsigaste deckarna jag läst på länge. Möjligen alls, faktiskt.

Kriminalromaner är egentligen en genre som fascinerar mig. Tror det handlar om den där glidningen mellan obehag, våra stora rädslor, och underhållning. Mellan realism och påhitt. Samtidigt läser jag dem inte särskilt ofta eller entusiastiskt; jag blir helt enkelt ofta alltför ”underväldigad” av allt från språk till intrigbygge.

Bengtsdotters Annabelle hade jag kunnat plocka upp därför att den fått så ovanligt bra kritik, för det har den – om jag varit bättre påläst, vill säga. Istället är det ortsnamnet i baksidestexten som fångar min blick. Lilla Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland, är en plats jag har en personlig relation till.

Dessutom är det en av mina käpphästar, det där med att skildra Sverige utanför Stockholm. Det är ett sällan oproblematiskt tema som med lätthet suger mig till sig, för det är ju ofta de till Stockholm avflyttade författarnas barndomstrauman från småorterna som skildras i litteraturen. Om något alls. Med betoning på det sistnämnda.

I Annabelle skickas Stockholmpolisen Charlie Lager, tillsammans med kollegan Anders, till Gullspång, platsen hon lämnade bakom sig när hon var fjorton och inte har återvänt till sedan dess. Ingen i hennes nuvarande liv vet ens att det är därifrån hon kommer. Charlie pratar inte om sin familj eller sin bakgrund. Punkt.

Nu behöver den lokala polisen – skeptiska till Stockholmsintrånget som man kan förvänta sig – hjälp med ett försvinnande. Sjuttonåriga Annabelle kom aldrig hem från festen hon inte hade fått gå på för sina föräldrar om hon frågat, och det börjar alltmer stå klart att något måste ha hänt henne. Vart tog hon vägen när hon vinglande lämnade den övergivna lanthandeln där ortens ungdomar brukar festa? Varför gick hon ens iväg ensam? Varför kom hon aldrig hem?

När Charlie och Anders anländer sjuder det lilla samhället av aktivitet. Frivilliga från Missing People går skallgång. Ryktena går om den försvunna flickan, vem hon var och vad som kan ha hänt henne. Men inte bara nutiden pulserar; också det förflutna gör sig påmint, med gamla konflikter, lojaliteter och minnen.

Charlie är på en gång avståndstagande och tillhörig. Det förflutna tränger sig på, men innehåller också nycklar till hur alltsammans blivit som det blivit. Berättelsen växlar mellan tidsplan och perspektiv. Den process återvändandet innebär för Charlie berör, och de olika trådarna kring Annabelles försvinnande vävs samman på ett sätt som känns spännande ända till sista sidan.

Similar Posts:

• Vem stjäl en baby?
• Ont, det gör ont att minnas
• Inte så spännande spänningsroman
• Bladvändarspänning på västkusten
• För mycket av det goda