Våren 2008 sitter Leymah Gbowee hemma hos dokumentärfilmaren Abigail Disney och ser den första versionen av filmen om sig själv, Pray the devil back to hell. Bilderna från inbördeskriget i Liberia 1989-2003 verkar nästan lika avlägsna som de lätt blir hemma i våra vardagsrum, ändå är det just det de har varit. Hennes vardag.

Fredpristagaren Gbowees självbiografi Tillsammans är vi starka. Hur systerskap, bön och sexvägran förändrade en nation i krig (ganska exotisk undertitel, va?) börjar med en helt annan bild, den av examensfirande i barndomshemmet i huvudstaden Monrovia i början av 1990. Leymah, hennes syster och kusiner har gått ut high school på en fin privatskola och hela släkten firar. Leymah känner att i skolan kommer hon till sin rätt och planerar att läsa vidare till läkare. Alldeles strax ska kriget komma emellan. Det är det sista ljusa minnet av livet som det var innan.

Det finns platser där krig och våld slitit sönder livet så länge att man undrar hur det är ens är möjligt att skapa förändring, att våga tro på något annat. 14 års inbördeskrig, det är ju hela genrationer som knappast upplevt något annat än krig, som fostrats i att döda eller dödas. Hur bryter man sådana mönster?

Tillsammans är vi starka är en djupt berörande, djupt inspirerande vittnesbörd om att det är möjligt. Liberias problem är kanske långt ifrån lösta, men sedan början av 2000-talet råder fred och demokrati. En början.

För fred är inte ett tillstånd, poängterar Gbowee, det är en process. Ett tungt arbete med att hitta andra identiteter, andra sätt att fungera, att bygga upp förtroende, samhällsstrukturer igen. Det är arbete Gbowee spelat en viktig roll i långt innan freden faktiskt deklarerades, först som socialarbetare bland krigstraumatiserade flyktingar, våldtagna kvinnor och före detta barnsoldater, och så småningom som talesperson för Wipnet och Wipsen, Nätverket för kvinnors fredsarbete respektive Kvinnonätverk för fred och säkerhet i Afrika.

Berättelserna om krig är nästan alltid männens berättelse, skriver Gbowee i förordet. Kvinnorna finns möjligen med i bakgrunden som offer. Det hon vill skildra är en annan berättelse. ”Den handlar om en kvinnoarmé i vitt som reste sig när ingen annan gjorde det – orädd, eftersom det värsta tänkbara redan hade drabbat oss.” Med fredliga medel, genom protester, en lång sittstrejk, men också med sexstrejk, med sång och dans och med enorm envishet tvingade de makthavarna att lyssna.

Tillsammans är vi starka är så många saker. Det är ett stycke nutidshistoria; det är en storslagen och samtidigt väldigt konkret berättelse om hur vanliga människor bildar en mäktig fredsrörelse och förändrar samhället i grunden och det är en högst personlig erfarenhet av vad krig och brutalitet, men också engagemang och tro kan göra med människor.

Fred är inte ett tillstånd, det är en process.

Similar Posts:

• Rapport från ett inbördeskrig
• Så kan det gå
• Keegan – krigets antropolog
• Krigets nedåtgående spiral
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget

Ardelius har en utgångspunkt som är lika historiskt intressant som dagsaktuell: den om hur det demokratiska och välmående Sverige agerar i den fattiga delen av världen för att kombinera ren profit med vision om att man även hjälper till och skapar förutsättningar för de mindre lottade. Bolaget bygger en järnväg från gruvorna till kusten, men också en stad som blir lite som en svensk småstad mitt i Afrikas djungel. Givetvis blir kontrasten mellan rik och fattig, mellan svensk arbetare och liberiansk arbetare slående och bara det faktumet i sig skapar kontroverser i 60-talets Sverige. För då var de ekonomiska orättvisorna i sig tillräckliga och dessa behövs inte kryddas med delaktighet i folkmord á la Lundin Oil för att skapa debatt. Ja, kombinationen av biståndssatsning och profit är ingen enkel avvägning och för den som betraktar det hela med lagom stora politiskt korrekta glasögon, är det givetvis enkelt att ta enkla poäng, vilket dock skall understrykas att författaren inte gör. Friheten förde oss hit är först och främst en roman, som även om den inte duckar för problematiken ändå till sist kretsar kring den familj som lämnar det trygga Sverige och kastas in i en värld de inte är förberedda på.

Fadern Hektor är arbetarsonen som arbetat sig upp och har en lite lagom svensk ambition att använda sig av samma grundhumanism som gäller på den svenska arbetsplatsen, men anpassa den till de lokala förhållandena. Han slits mellan att agera enligt en grundsyn om människors lika värde och att vara en professionell och effektiv chef, två roller som här är omöjliga att kombinera. Frun Margrete lämnar efter sig en otrohetsaffär, har helt tappat attraktionen till sin make och har ingen önskan att anpassa sig till livet som neokolonisatör. Inte minst äcklas hon, som är av lite finare familj, av de svenska arbetarfruarnas vulgära förvandling till fina damer genom flitigt användande av billig lokal arbetskraft. Det tredje perspektivet är sonen Mårten, nybliven marxist, vilket han blivit mer av image och tillgång till roligare bekantskapskrets än av en genuin övertygelse (något jag knappast tror är unikt inom den ofta alltför självgoda 68-generationen). Han ser orättvisorna och använder dessa som en del av sitt tonårsuppror mot sina föräldrar, inlindad i tidstypisk vänsterretorik. Mårten blir direkt vän med Ormpojken, en kille i hans egen ålder som arbetar i trädgården med att jaga bort ormar och blir samtidigt den som får ge de lokala liberianerna ett ansikte. Under den tryckande hettan och det allt mer känsliga politiska läget i gruvan kulminerar familjens splittring i och med strejken, som i skildrats i en samtida dokumentär på SVT: Svart vecka i Nimba .

Som roman är hela upplägget väldigt välarrangerat och jag förvånas över att den här kulissen inte använts tidigare. Det välkända i skarp kontrast till det främmande i en explosiv miljö och allt med nutidshistorisk koppling. Ja, på det här skulle SVT ju rent av kunna göra någon stor dramasatsning. Ardelius roman måste dock omarbetas ordentligt för att passa det syftet, för det är en förhållandevis minimalistisk roman, som med ett utmärkt språk skapar klaustrofobiska bilder av anpassningssvårigheten för en familj och hur familjen snabbt faller isär, men utan att vara den stora romanen om LAMCO. Kanske är det min förväntansbild, för jag trodde att detta skulle vara en nästan episk berättelse med flera skilda perspektiv och en ordentlig historielektion. Kanske ska man vara nöjd med att Ardelius håller fast vid perspektivet på en familj och därigenom undviker att skapa ett ”Svenska hjärtan-Afrika”.

Fast ändå hade jag gärna sett att romanen utökades med något hundratal sidor, för det finns så mycket fler trådar jag skulle vilja utforska. Både vad gäller själva händelserna, som de karaktärer om vilka Ardelius berättar historien igenom.

Similar Posts:

• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Hur lever man sina drömmar?
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Fantastisk berättarkonst
• En ny erotisk ungdomslitteratur